Det var en gång...

De texter jag tar till mig idag har ett annat innehåll än när jag var t ex fem år gammal, språket är svårare och historien djupare med fler dimensioner och det är definitivt färre bilder. När jag läser idag sker det på ett annat sätt nu än för 10 eller 20 år sedan - min botten är en annan än då. Något händer väl helt enkelt med läsprocessen, den förändras i takt med vår utveckling.

Det får mig att undra hur en viss bok ter sig för en läsare som avverkat ett antal böcker respektive för den som kanske inte är lika bevandrad i litteraturens värld? Genom idogt läsande borde man öva upp en känsla för mönster och linjer i texter, kanske omedvetet, som inte är lika öppna för mindre idoga läsare. Men det är svårt ibland att veta var gränsen går mellan det alldeles uppenbara och det mindre synliga. Det vill säga om "alla" tycker det är självklart vad som ska hända i kommande kapitel eller om det är något som "bara jag" anat mig till.

Men vi är väl begränsade i både vår förmåga att uppfatta och att fantisera, hitta på nytt genom att vara människa, att tillhöra en viss kultur, ett visst språk, en tid i historien etc? Tänker på musik - det är fascinerande att det finns så många olika låtar, stycken med musik. Det verkar finnas en oändlig möjlighet till variation, men så kan det ju inte vara..? Någon gång måste väl alla toner vara sammansatta på max antal sätt? Och i så fall måste det väl vara samma med litteraturen? Det kan ju trots allt inte finnas oändliga sätt att skriva en roman på? Några grundteman finns, sedan litteraturens början, och kring dem ett oändligt antal variationer - men hur mycket helt nytt skrivs? Utan att vara en dysterkvist undrar jag om något helt nytt ens kan skrivas? Kan en människa hitta på något som ingen annan någonsin hittat på?

Fast en "första gången" finns för alla berättelser - tänker att någon gång användes orden "Det var en gång..." för första gången och sedan dess - total magi!

Bild från http://www.fotoakuten.se/