Mitt botaniserande bland

bibliotekets filmer fortsätter. Där finns en av de filmer där Marilyn Monroe medverkar - How To Marry a Millionaire. Innan jag läste Joyce Carol Oates roman Blonde som skildrar Monroes liv hade jag snudd på inget intresse av stjärnan, men nyfikenheten väcktes av berättelsen. Fast det har dröjt tills idag för mig att faktiskt se något med henne.

I dagens matiné hyr tre damer spelade av Monroe, Lauren Bacall och Betty Grable en takvåning som utgångspunkt för att snärja var sin miljonär. Hjärtat visar sig dock ta sina alldeles egna vägar...

Genom att bortse från filmens 50-tals värderingar tycker jag det är en underhållande historia. Jag har svårt för att inte gilla de gamla klassiker jag ser, bedömer dem kanhända enligt en annan skala än dagens moderna filmer. Det är roligt att se alla vackra kläder passera förbi och jag förstår att filmen nominerades till en Oscar för bästa kostym. Dessutom befinner vi oss mitt bland New Yorks skyskrapor.

Bokomaten tipsade mig tidigare om ett gäng filmer varav tyvärr bara en finns på biblioteket - Riddarfalken från Malta med bl a Humphrey Bogart. Den ser jag nu fram emot att se.

För oss som jobbar lördag har jag lärt mig att måndag är kompdag. Ledig i morgon med andra ord. Jag hoppas på en morgondag med sol, värme och en trevlig läsplats utomhus. En kopp te och en smörgås, kanske i Hemlingby, Gävles fina skogsmotionsställe. Fast med tanke på att man spottat björn där känns tanken på skogspromenad inte så värst tilltalande. Sitta i sol vid kafé kan man dock göra. Svårt en dag som denna att inte tänka på de människor i världen som inte alls har så sedesamt väder som vi har.

Det blev en ovanligt utdragen läsning

den här gången. Nästa 14 dagar tog det för mig att läsa Gabriel Garcia Marquez Kärlek i kolerans tid. Att läsa böcker snabbt är ju inget mål i sig men långsamläsning får gärna betyda långsam njutning. Läsningen den här gången var mest bara trög och rastlsös; romanen hade alldeles säkert vunnit på en mer koncentrerad lässort. Jag kan inte säga att jag är besviken men den magiska upplevelse jag fick av Hundra år av ensamhet fick jag inte av nyss utlästa bok som ändå förstås berörde mig.

I ungdomen är Fermina och Florentino starkt förälskade. Deras kärlek hålls, sedan Fermina skickats i väg från staden för att just glömma kärleken, vid liv via brev. När de båda efter ett par år isär återser varandra fattar Fermina beslutet att bryta det som knappast kunnat kallas ett förhållande. Hon gifter sig i stället med en berömd läkare som kämpar mot koleran. Till ytan får de ett mycket fint äktenskap. Florentino, en skuggfigur som till skillnad från vad alla tror lever ett liv fyllt med kvinnor och amorösa eskapader, kan inte sluta tänka på Fermina: han är besatt av tanken på henne och är övertygad om att de kommer att finna varandra till slut. Han förbereder sig hela livet på ett samliv med henne.

Det är alltså en roman om kärleken men under läsningens gång tänker jag att den också handlar om att förspilla sitt liv, om att leva i en fantasi. Samtidigt ger författaren hopp, säger att det aldrig är för sent. Åldrandet, att åldras är också ett av romanens teman. Hur ser den mogna kärleken eller förälskelsen ut? Förvandlingen från ung till åldrande skildras starkt.

Det är en roman som ger en bild av ett latinamerika under slutet av 1800-talet på väg in i en modernare tid, där idéer hämtas från resor i Europa. Det karibiska livet präglas alltmer av influenser från en annan tid, ett annat sätt att leva.

Trots den okoncentrerade läsningen gillar jag mycket författarens sätt att skriva. Utvikningar görs för att förklara skeenden. En liten retbit delas ut - sedan kommer förklaringen. Ibland är det dråpligt, det är fantastiskt men jag hittar inte riktigt den magiska realism som jag tyckte mycket om i Hundra år av ensamhet.

Den colombianske författaren mottog Nobelpriset 1982. 1985 utkom Kärlek i kolerans tid.

Under dagens lunch

läste jag en artikel i Elle, nr. 5 2008, skriven av Maria Lindholm - titeln för artikeln är "Nya glamouryrket: Författare". Passande, inte sant? Utifrån intervjuer med bl a Linda Skugge, Annina Rabe och människor från olika förlag beskrivs dagens författare. De syns överallt och är glamorösa vilket lockar många att skriva. En av förebilderna till denna nya sortens författarskap sägs Carrie-figuren i Sex and the City vara. (Undrar förresten vad John Gardner i inlägget nedan skulle säga om det - författaren imiterar i sin egen person en för tv skapad författare.) Trycket på förlagen är stort och många ger ut böcker på egen hand eller via t ex vulkan.se.

Gardner, för det är åter till honom jag vill komma, skriver:

"Ingen mänsklig verksamhet jag känner till kräver mer tid än författarskap. Det är ytterst ovanligt att någon blir en framgångsrik författare om han inte kan sitta åtskilliga timmar varje dag vid sin skrivmaskin. Även för den etablerade och framgångsrike författaren kan det ta en bra stund att komma i stämning, timmar att pressa fram några bra sidor av det första utkastet och många många timmar att omarbeta dem tills de tål upprepade genomläsningar."

Jag tror inte att jag vill raljera över de författare som beskrivs i Elle men kan de känna igen sig i den bild Gardner ger? När hinner de - de bloggar, är med i tv, chattar i DN etc - formulera sina tankar? Dessutom har många idag en extremt hög produktionstakt - vad händer om litteratur alltmer tenderar att bli något slags löpandebandverk?

För mig är författaren någon som bjuder på en god berättelse, som ser något nytt, som tänker lite längre lite djupare än jag själv förmår eller har tid med. Vem gör det i framtiden? Mig skrämmer den tanken - om de som faktiskt erbjuder en annan botten än ytflytet blir färre i en hård konkurrens på marknaden eller genom en ny glamorös författarroll. Just nu är jag oändligt glad över att ha så mycket oläst av fantastiska berättare som varken är glamorösa eller hippa.

I "Romanen och författaren"

skriver John Gardner om just dessa två ämnen: Det är en ganska underhållande bok som utkom någon gång på 80-talet. Gardner var en man med rätt klara besked:

"Om en författare är mer intresserad av sitt språk än av andra litterära element och om han ständigt leder bort vår uppmärksamhet från berättelsen till sig själv, kallar vi honom 'förkonstlad' och slutligen tröttnar vi på honom. (Kloka förläggare tröttnar snabbt på honom och refuserar honom.) Om författaren tycks ha mindre känsla för sina personer än vi har en känsla av att dessa förtjänar, då kallar vi författaren känslokall. Om han diktar ihop känslor - i synnerhet om han försöker nå sitt mål med billiga och ohederliga medel - då kallar vi honom sentimental."

En trevlig dag på jobbet...

Tänk så flitigt fingrars anslag mot tangenter låter.

Gardner får fortsätta:

"Jag förnekar inte att TV har sitt värde - som opium om inte annat. Jag menar bara att TV inte är liv och att författaren på nybörjarstadiet som har tittat på TV och inte märkt skillnaden, han är illa ute ifall hans syfte inte är att skriva för TV.

Det som är fel med den unge författaren som imiterar TV i stället för livet skiljer sig inte väsentligt från vad som är fel med den unge författare som imiterar någon tidigare författare. Varje litterär imitation saknar nämligen något som vi väntar oss av ett gott författarskap - att författaren ser med egna ögon."

Medge att du blir lite kär? Om inte i hans åsikter så i alla fall i hans stil?

Live-bloggning

från mitt i arbetet. Inför höstens bokcirkel fräschar jag upp mina kunskaper från litteraturvetenskapen. Studerade det fina ämnet under åren 1994-95 samt - 97, så det är ett tag sedan. Hur som helst. Med mig till jobbet följde två av kursböckerna Att läsa epik av Bertil Romberg och Narrative Fiction av Shlomith Rimmon-Kenan - det har säkert kommit en del nytt inom området men dessa fungerar utmärkt. Böckerna försätter mig dessutom i en skön nostalgisk stämning och jag leker student för ett ögonblick. Kerstin Munck hette min huvudlärare på Högskolan i Falun under mitt första år som student. En fantastisk människa som jag har många goda minnen från. I studiesammanhang har jag aldrig känt mig så sedd som då.

----

Jag läser vidare i Att läsa epik och hittar en anteckning från mig själv, till mig själv. En rest av en tanke från en förvirrad student. Ett citat och en kommentar:

"Man lever inte för att jobba. Man lever för att njuta."
Om man får jobba med sitt intresse, njuter man då?

Så hur är det då drygt 10 år senare? Idag har jag en väldigt bra jobbdag. Så jo, just nu njuter jag av mitt arbete - som faktiskt nära tangerar mitt intresse.

I min ägo

finns ett urklipp av Agnes von Krusenstjernas dödsannons. Den låg i en bok av henne, Tonys läroår, som jag köpte på ett antikvariat i Falun för flera år sedan. 1940 då författaren avled bör utklippet ha placerats mellan sidorna.

Nu ligger det framför mig på skrivbordet efter att ha kopierats för Krusenstjerna-sällskapets räkning.

Det är rätt gripande:

Texten alltså:

Författarinnan
Agnes
von
Krusenstjerna

avled natten till den 10 mars på
Serafimerlasarettets Kirurgiska
klinik efter ett hårt, med hjälte-
mod buret lidande.

Hon sörjes bittert av mig och

de få som känt henne.

DAVID SPRENGEL

"Och jag gick vidare in i det tätnande mörkret."

Om det här med Pocket & Prassel..,

alltså att på ett genialt sätt via En bok om dagens förtjänst överraska en annan bloggare med tre bok- och gottpaket samt på samma gång få ta emot likadana paket av annan främmande bloggare, tänkte jag först: Vad roligt att få skämma bort någon, att ha ett projekt att pyssla med och fundera på under hösten. Sedan kom tanken till mig att oj, jag kommer också att få överraskningar men nu har jag övergått till att mest undra över vem som är min hemliga bokvän.

För vem blir inte nyfiken på personen bakom följande ord:

"Har en tanke på G som du kanske kan gilla...vi får se! Ha det gott nu tills paketet kommer!"

Som dessutom är mån att fråga om vilka böcker jag läst förra året, som inte finns med på bloggen...

Tänker ibland på vilka bloggare jag skulle vilja träffa "på riktigt" alltså inte på riktigt på riktigt men vilka jag tror jag skulle kunna ha en trevlig stund med även utanför bloggsfären. Den hemliga bokvännen känns som en sådan. Vännen kommer i alla fall lysa upp min höst!

En tur till båten

en vacker höstkväll. En färd förbi hagar trolska av dimma. Förbi den gamla furuviksskylten där endast texten "Vilda Nöjen" finns kvar. En stund av lycka. Energi inför kvällens läsning inväntas. Somnar i väntan. Kärlek i kolerans tid får ge sig till tåls med att avslutas: Här finns kärlek på närmare håll.

Bland boklådor och annat i...

Nu åker Hermia med maken till Lissabon och badorten Estoril för att fira, mysa, läsa, dricka portvin och lyssna på fado. Ungefär så. Det litterära sällskapet består, om inget oförutsett inträffar, av Kärlek i kolerans tid.

För några år sedan

läste jag Det femte barnet och Ben, ute i världen av Doris Lessing. Om jag inte hade läst om romanen Martha hos Jenny B hade det nog dröjt ytterligare en obestämd tid innan jag på nytt läst något av författaren. Men det jag läste om boken var oemotståndligt.

Jag instämmer i Jenny B:s hyllning av Lessings stora roman. Detta är fantastisk litteratur! Första romanen av fem om Martha tar oss med till farmen där huvudpersonen växer upp omgiven av sina föräldrar och några grannar. När det blivit sent 30-tal skaffar sig Martha en anställning och rum i stan. Här dras hon in i ett ganska vilt leverne i olika gäng, där alkohol är en viktig beståndsdel.

På ett inträngande sätt skildrar Lessing Martha och hennes känsloliv. På ett fint och närgånget sätt skildras Marthas både inre och yttre skeenden. Det finns ofta en diskrepans mellan vad hon vill göra, vad hon gör och vad hon tänker. När hon vill sitta med sina böcker, hon är bokberoende och kunskapstörstande, ägnar hon sig åt att hänga på sportklubben. I tanken är hon ofta någon annanstans än där hon egentligen är.

Med en antropologisk skärpa beskriver Lessing både de sociala normer och relationer som finns mellan människorna i Marthas hemmiljö men framförallt i stadsmiljön. Det handlar dels om förhållandet mellan tjänare och herre men också om det mellan ungdomarna. Där finns regler upprättade för vad man får och inte får göra. Med vilka man får umgås och i vilka former. Lessing låter Martha genomskåda det hon ser - ibland känns det som att den värld Martha betraktar är helt transparent för henne. Ändå agerar hon ofta mot sin egen vilja.

Romanen är ett kvinnoporträtt men lika mycket ett porträtt av ett land och om en ny tid i skuggan av det annalkande kriget. Jag ser fram emot att så småningom ta del av de andra böckerna om Martha.

Pocket & Prassel 2.0

Hej hemlig bokvän!
Det här är till Dig:

Vilken genre är du mest förtjust i?
Jag är romanläsare - lyrik och dramatik blir det ytterst sällan. Jag fastnar för "goda berättelser" där en skön handling kombineras med ett bra språk - t ex böcker som Hundra år av ensamhet eller De små tingens Gud.

Favoritförfattare? Har du redan allt som författaren har skrivit?
Nja, det finns många jag tycker mycket om men få jag läst allt av. Läste däremot under en period nästan uteslutande svenska författare, med betoning på de kvinnliga. Och Jonas Hassen Khemiris alla tre böcker har jag...

Vilka författare är du nyfiken på och har lust att läsa?
Jag har just nu ett sug efter att läsa romaner av författare som varken är amerikanska eller europeiska. Och jag är nyfiken på de odödliga berättelserna.

Vilken genre vill du absolut inte läsa?
Fantasy fixar jag inte... inte heller science fiction.

Vilken författare vill du absolut inte läsa?
Åh, någon sådan kommer jag inte på... eller hm, t ex Coelho finns inte med bland de författare jag helst vill läsa, inte heller Sandemo.

Letar du efter någon/några böcker som du vet (eller tror) har kommit i pocket, men som inte går att få tag på via bokhandeln längre? Vilka böcker gäller det – och skulle du i så fall tycka om att få dessa i läst skick?
Nej, jag är inte på jakt.

Skulle det kännas ok att få flera begagnade pocketböcker (i trevligt skick!) istället för en ny, i något byte?
Hellre en bok som är speciellt utvald än flera, den utvalda kan dock vara begagnad men i verkligt trevligt skick.

Läser du andra språk än svenska?
På engelska någon gång ibland, men jag föredrar att läsa på svenska.

Är du tedrickare eller kaffedrickare? Någon speciell smak som du gillar?
Te passar bäst till läsning. Gillar det allra mesta och tycker att det är roligt att prova nya smaker.

Vilken slags godis gillar du?
Mörk choklad och sådant som är surt eller salt

Gillar du naturgodis; nötter, torkad frukt och liknande?
Ja, det är gott...

Är du allergisk mot något (t.ex. nötter, gluten, mjölk…)?
Nej

Annat som du vill lägga till..?
Detta är kanske överflödigt att skriva, men ändå: Överraska mig!

Dessa båda har jag läst, fast det är några år sedan. Enkelt och lustigt berättas om bröllopsbestyr med vissa komplikationer. Men finns det litteratur utanför chick-lit genren som behandlar ämnet bröllop, äktenskap utan att göra det alltför traumatiskt eller jobbigt? Kan man skriva trovärdigt, intressant och seriöst om romantiska ämnen utan att det blir uddlöst och intetsägande och utan att på samma gång ifrågasätta och problematisera tvåsamheten? Finns det intressanta böcker som skildrar samliv utan att vara t ex Maken eller Ur vulkanens mun? Varför har jag så svårt att komma på något? Eller finns det vissa ämnen som bättre lämpar sig för en mer renodlad romance-genre?

En känsla av att ha läst

fantasy dröjer sig kvar. Av att ha besökt ett land vid sidan av, med en egen karta med påhittade namn som Hermés, som visst är något väldigt viktigt. I det här landet finns elaka häxor och goda féer. Här finns de utsjasade assistenterna. Så verkade Fashionista på mig.

Det kändes som en synvilla

men de två herrarna har visst likadana framtidsplaner.

Carl-Otto Werkelid som slutar som kulturchef på SvD vill
"inrikta sig mer på det egna skrivandet. Han har två olika bokprojekt som ligger och bubblar. En skönlitterär historia och en dokumentär bok om tiden på SvD."

Niklas Ekdal som slutar som politisk redaktör på DN vill
"gå vidare och prova andra format. I september debuterar han som romanförfattare med boken "I döden dina män" och i vinter kommer en utrikespolitisk essä."

Jag kan inte låta bli att le.