torsdag 24 februari 2011

"Patti, ingen ser världen så som vi ser den."

Tack vare ett citat hos Bokbabbel kom jag mig äntligen för att låna hem och läsa Patti Smiths Just Kids. I ett sträck läste jag den, så gott det nu går med heltidsjobb. Nu när den är slut saknar jag hennes röst som talat så fint genom hela boken.
Som ung kommer Patti (ja, hon är min vän nu så det blir förnamnet jag använder) till New York där hon efter en ganska miserabel tid möter Robert Mapplethorpe. Boken är deras historia som ibland är kärlek men alltid, alltid djup och livgivande vänskap. Det händer så mycket runt omkring dem - det är stjärnor som tänds, faller, dör. Stjärnor de springer ihop med på Hotel Chelsea där de bor en bra stund. De lever i en värld där Andy Warhol, Janis Joplin, Allen Ginsberg, för att nämna bara några, är verkliga, påtagliga, personer. Hur kan man leva där utan att bli hög - på det egna skapandet, på de många mötena, på livet?

Jag var där och upplevde dessa stora ögonblick, men jag var så upptagen av mina egna tankar att jag knappast insåg det.

Så var det med det. Hög på droger blir däremot många, även om Patti själv är skönt restriktiv i sin uttänkta rockiga eller victorianskt läderbandsklädda look.

Patti skriver på ett chosefritt och äkta sätt, tycker jag. Det finns så mycket av värme och osjälvisk kärlek i boken - från början till slutet. Konstnärskapet är heligt och på allvar och både Robert och Patti söker sin position och kreativitet; alltid med stöd hos varandra. Trots att vägen till att bli en etablerad konstnär kantas av svårigheter finns det ett slags gott mod genom hela boken, kanske vilar över berättelsen ett nostalgiskt skimmer? Det var också fint att läsa en biografi skriven av en så hängiven litteraturälskare*, som vallfärdat i poeters spår. Biografier läser jag annars sällan, men den här blev jag alltså riktigt förtjust i. Om jag inte var ett rktigt fan av Patti Smith innan så är jag definitivt det nu.

Free Money från debutalbument Horses (1975).

*Minns intervju i DN i somras där Patti Smith sörjer de försvunna läsglasögonen. Säger "läsning är min största njutning".

4 kommentarer:

  1. Har den på skaläslistan:D Jag blev nyfiken och intresserad just pga den artikel i DN du hänvisar till. Mitt förhållande till Patti Smith är/var bristfälligt, men i den intervjun framstod hon verkligen som en otroligt fascinerande och spännande person, och när hon även visade sig vara så litteraturpassionerad, ja då avgjorde det saken. Sedan har jag fått mersmak för biografier (som inte direkt varit min grej heller tidigare) i och med Bang-boken som grep mig så totalt. Så det kan nog bli fler av den varan framledes:)

    SvaraRadera
  2. Min sambo läste den i höstas och han tyckte nog att den var för mycket arty/farty och för lite rebell/punk. Bilden av Patti förändrades iom läsningen och en av hans ungdomsidoler föll något från pedistalen...

    SvaraRadera
  3. Jenny - Den finns kvar i tankarna Just Kids, riktigt fin tycker jag den var.

    Men Joanna - jag förstår om sambon blev besviken! För mig växte istället känslan av att hon kan tala direkt till mig... Hoppas hon tar sig upp på piedestalen igen!

    SvaraRadera
  4. Inte riktigt lika hög klass som "Just Kids" men ändå mycket underhållande är Keith Richrards "Livet"

    SvaraRadera

Tack för att du med din kommentar lämnar ett avtryck här!