Perfektion!

Vi som älskade varann så mycket (C'eravamo tanto amati) av Ettore Scola

1974 kom mästerverket, avnjutet i går. Det här är filmen som har allt - djup, humor, kärlek, dramatik och en oväntad glimt från en helt annan filminspelning.

Magnifico!

Bokoteket

Den är så bra som jag minns den "självhjälpsboken" Självkänsla skriven 1982 av Maria Modig och Gunnila Masreliez-Steen. De når djupare, skriver klokare än t ex Mia Törnblom. Det är nog snart 15 år sedan jag först läste Självkänsla. Minns jag skrev av mycket, sådant jag behövde då för att bli en lite mer modig människa med lite mer självkänsla. I våras hittade jag boken på ett antikvariat i Norberg av alla ställen och eftersom boken betydde mycket då ville jag äga den nu. Ha den i mitt bokotek, eller mitt bokliga apotek där det finns mer facklittertur än romaner.

Innan jag plockade fram boken ur hyllan tänkte jag att det är dags nu, dags för omprogrammering, dags att göra mig av med den där ständiga oron för att allt ska gå fel, bli galet, inte duga. Det går inte att leva ett liv förinställd på oro - som håller mig borta från nuet, borta från njutningen av det fina som är just livet. I boken jag bläddrar i står om just det här, det jag behöver veta just nu för att komma vidare. Tro och hopp ska ersätta oro, skapa värme och lugn i mitt inre. Det börjar nya nu. Ni läsare är mina vittnen...

Tematrio - Nobelpriset

Lyran startar Tematrio med frågan:

Vilka är dina tre favoritböcker skrivna av författare som erhållit Nobelpriset?

Hundra år av ensamhet av Gabriel Garcia Marquez (pristagare 1982)
Boken var kurslitteratur på Högskolan i Falun för så där 100 år sedan. Minns lyxen att få ligga hemma i sängen och bara läsa denna fantastiska roman. Minns vindlingarna i krönikan, hur personer och namn avlöser varandra. Minns blommorna som faller från himlen. Innan dess var Isabelle Allende magisk realism för mig, så inte längre. Fortfarande är detta en av de allra bästa böcker jag läst.

Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf (pristagare 1909)

Denna skröna läste jag för andra gången under samma period som ovanstående lästes. Jag fullständigt älskar berättelsen och språket och förstås berättelserna i berättelsen. Oemotståndligt mästerverk.

De blåaste ögonen av Toni Morrison (pristagare 1993)

Det första men inte sista jag läst av Morrison och en av förra årets bästa böcker. Så här avslutade jag mitt bloggande om den: Morrison berättar elegant kvillrande med exakthet om att vara svart i ett vitt land, om att vara fattig och utstött, längst ned i alla hierarkier. Det handlar om barnets utsatthet i ett samhälle med frustrerade vuxna. Författaren skriver på ett sätt som gör att jag tycker mig förstå precis hur personerna känner, jag känner deras skam, deras underlägsenhet. Och det gör ont.

Spökskrivaren

Nathan Zuckerman heter en romanfigur som förekommer i en trilogi av Philip Roth. Igår avslutde jag den första delen, Spökskrivaren som utkom 1979. Det första jag gjorde på min lediga dag var förstås att börja på del två, Zuckerman fri.

Här just nu en intervju med författaren, som ledde till att jag botaniserade i hyllorna på mitt bibliotek.

Men nu alltså: Spökskrivaren

Historien, med Nathan som berättare, berättar om hur Nathan i början av sin författarkarriär tillbringar ett par dagar i den äldre kollegan Lonoffs hem. I hemmet finns även Lonoffs hustru Hope samt hans skyddsling och älskarinna, den unga Amy. Nathan dyrkar författaren han befinner sig hos, vill gå i hans fotspår:

I ett stort linjerat block som jag tog fram ur min portfölj, en svällande bildningsromanportfölj - fem kilo böcker, fem porrtidningar och tillräckligt med papper för hela min debutroman om den skulle anmäla sig medan jag satt på bussen - började jag metodiskt att anteckna allt på hans bokhyllor som jag inte hade läst. Där fanns mer tysk filosofi än jag väntat mig, och redan efter knappt halva blocksidan tycktes jag ha dömt mig själv till livstids straffarbete.

Med sig i bagaget har Nathan också en novell han skrivit som sårat och upprört hans far samt en vän till familjen, en högt ansedd domare. Schismen mellan dem gestaltar ett återkommande problem för Nathan - han är en icke-troende jude som ändå har starka band till det folk han tillhör. I sitt skrivande berättar han om individer men hans berättelser tolkas som om de handlade om en hel grupp, det judiska folket. Han anser sig inte behöva ta hänsyn till det, vill vara fri från arvet i sitt skrivande men han har ännu inte bemött faderns kritik. På bland annat detta tänker han under natten han tillbringar i Lonoffs hem, försöker formulera ett brev till sin far.

Under natten vandrar hans tankar iväg från den förargande novellen till skyddslingen Amy som väckt hans intresse genom sin mystiska framtoning. Han diktar en historia om henne och om vem hon är. En historia som är oväntad för mig som läsare och som övertygar Nathan själv till att nästan tro att den är sann. Även i min läsning av Paul Auster har jag gillat detta inslag, berättelserna i berättelsen. Där jag som läsare för en stund inte vet riktigt vad jag läser, där jag lätt luras bort till fiktionen i fiktionen.

Nathan blir också vittne till ett svartsjukedrama mellan de andra tre. Hope är den självuppoffrande kvinnan som gör allt för sin man - eller snarare tystar sig själv för hans skull. Mot henne ställs den livsglada, överlevande Amy.

Romanen utspelar på en och samma plats, i Lonoffs hus, men med tillbakablickar som gör att läsaren tar sig utanför husets väggar. Roth har ett vindlande levande språk och en ibland ironisk ton som passar berättelsen och Nathan. Det är trevligt läsa romaner om författare att den här dessutom tar upp kändisskapets baksida gör den än mer intressant. Jag vet inte om Nathan blir så mycket klokare över författarskapets vara efter sitt besök hos Lonoff men han bör i alla fall ha med sig stoff att väva nya berättelser av.

Från cyborg till spion

Ibland när jag läser en bok, ser en film eller teater kan jag få en känsla av att det jag är med om inte händer på riktigt - det är lite för bra, lite för finurligt. Ungefär så känns I'm a Cyborg, But That's OK för mig.

Filmen som är koreansk utspelas till större delen på ett mentalsjukhus. Här möter vi den unga kvinnan Young-Goon som är intagen efter vad man tror är ett självmordsförsök. Vad ingen i den märkliga personalstyrkan verkar uppfatta är att Young-Goon kopplat upp sig mot en teknisk apparat: Hon är en meningssökande matvägrande cyborg, en mänsklig robot, som kommunicerar med tekniken i sin omgivning. Den vård som ges är begränsad till slentrianmässiga elchocker, detta istället för att verkligen förstå de intagna, vilka de är och varför de är där. Kärlek helar och Young-Goon blir sedd och kanske till slut förstådd. Däremellan får vi höra koreansk joddling.

Det är en fascinerande film, skapad av Chan-wook Park som även gjort bl a Old Boy. De flesta skådespelarna är unga och gör så starka rolltolkningar, de är personerna de gestaltar med total inlevelse. Det är något som fascinerar med konstformer som utspelar sig i mentalsjukhusets miljöer - tänker på böcker jag vill läsa, som De galnas hus eller Ansikten i vatten - kanske för att gränsen mellan vad som ses som "galet" eller "friskt" är ibland oroväckande, ibland behagligt, tunn.

För några dagar sedan såg jag Lust, Caution av Ang Lee - en het spionthriller med handlingen förlagd till 40-talets Shanghai och Hong Kong. Scenerna växlar mellan mahjong-bordets intrikata spel och de heta mötena mellan kvinnan som är utsänd för att döda och mannen som är hennes offer. Det är en bra berättad film som visar vilket brett register Ang Lee har - Förnuft och känsla och Brokeback Mountain finns ju också på hans CV. Filmen är gripande och precis som föregående välspelad. Ibland har jag svårt att hänga med, som vanligt när det handlar om spioner på film, och ibland blir jag lite generad. Men mest av allt är jag glad över att ha sett en så bra film.

Amerikanare

Morgongrusiga ögon en jobbarlördag. Längtan till Roths vindlande meningar. Boken i väskan - pausläsning, bussläsning.

Amerikanska författare har aldrig lockat mig som nu. Auster, Hustvedt, Miller R, Yates. Nu Roth, Miller S, Morrison och så Singer, ständigt återkommande.

Auster tillägnar Don de Lillo Leviatan, Roth skriver Spökskrivaren till Milan Kundera. Det hänger ihop. Kundera - som jag läste för något som börjar likna länge sedan.

Smarta berättare triggar mig, säger något om världen som jag lever i, förundras över och skräms av.

Jag vill hellre läsa än skriva nu. Men läser gör vi ju inte på jobbet, vi biblioteksmänniskor. Däremot släcker vi förstås lyset ikväll. Earth Hour.

Avslut: Utan blod av Alessandro Baricco

En liten text om en kort bok, i väntan på större skrivlust:

Gammal överlevande flicka söker, möte uppstår.

Anbefales!

Avslut: The Private Lives of Pippa Lee

Sedan årets början har jag befunnit mig i ett riktigt flow av goda läsupplevelser. Tack vare Janke har jag nu fått ta del av ännu en. På sin blogg Jeg Leser skrev Janke så inspirerande om Rebecca Millers roman The Private Lives of Pippa Lee att jag genast letade på den i biblioteket. Romanen visade sig dock inte vara översatt till svenska så jag läste den på engelska, något som sker ungefär två gånger om året.

Miller, som är dotter till Arthur Miller, skriver om Pippa som är i 50-års åldern. Hon lever tillsammans med Herb som är 30 år äldre. När berättelsen börjar har de flyttat till ett hem för äldre, i en nästan-stadsdel skapad enkom för seniorer. De lever i något slags konstnärligt sammanhang där maken arbetar som förlagsredaktör (var det väl?).

Pippa kommer på sig själv med att gå i sömnen, nattliga turer när hon lagar mat, stökar till i köket. Detta försätter henne i en kris och hon funderar över sitt liv. I en tillbakablick får vi veta hur Pippa blev Pippa; att hon var en vild tjej som växte upp med en pillerknaprande mamma, det är ett problematiskt förhållande som kanske går i arv. Hon lämnar hemmet och befinner sig i den ena relationen efter den andra. Relationer som hon säger sig förstöra gång på gång. Så möter hon Herb och livet förändras. Förhållandet blir för Pippas del skuldtyngd då hon blir vittne till hur Herbs ex-fru skjuter sig genom munnen under en lunch... Att skenet kan bedra upptäcker Pippa mer än en gång.

Detta är en roman fylld med överraskningar, med en handling svår att förutsäga vilket passar mig väldigt bra. Det är en egen värld som byggs upp, helt färgad av Pippa. Miller har också skrivit manus till filmer vilket märks i hennes sätt att berätta. Boken är uppbyggd filmiskt i scener, det skapar ett högt tempo i berättandet. Boken är också på väg att bli till film, den ser jag fram emot. Jag blev alltså väldigt förtjust i boken som i sin snabbhet hinner ge ett bra porträtt av en färgstark kvinna som hela tiden pendlar lite på gränsen till sig själv.

Läs gärna Jankes tankar om boken, förtjusning även där!

Olika utgåvor - olika omslag Mig tilltalar de på helt olika sätt. Den högra läste jag, kanske är det därför jag tycker att den bäst motsvarar innehållet? Den andra är den ursprungliga.

Bookpaths

En fråga hos Spectatia om litterära kartor ledde mig till Bookpaths. Här finns intressanta texter med kopplingar mellan plats och litteratur, författare och plats. En perfekt sida också för dig som, liksom jag, gillar att båda läsa och resa. I texterna finns som exempel utdrag ur författarintervjuer som handlar om platsen, med länk till ursprungsartiklarna. Imponeras av bredd, djup och engagemang.

Under hösten läste jag några författare från Nigeria, därför är jag intresserad av vad som står under rubriken för det landet. Och så är jag kär i Italien. Tittar också nyfiket på vad som refereras till från de nordiska länderna - mycket Per Petterson under Norge-rubriken, Läckberg representerar tillsammans med Linné, Lagerlöf och Lindgren just nu Sverige.

Här finns mycket intressant, det blir lätt att fastna i bloggen skriven av den påfallande anonyma Donna McIlvaine. Om syftet med bloggen står att: "She hopes that bringing together books and place will encourage an appreciation for all places on earth."

Avslut: Revolutionary Road

Det är lätt att bli skeptisk mot böcker som hyllas och lyfts fram både här och där. Därför känns det fint att Revolutionary Road var överraskande bra. Denna starka berättelse skriven 1961, utspelad 1955, grep ordentligt tag i mig. Förortsparet, April och Frank Wheeler, lever som de tror att livet ska levas men är inte alls lyckliga. Deras inre tärs av välanpassningen, de pyr av outtalade känslor. Paret Wheeler drabbas av insikten att livet kan vara något mer, något annat kanske med någon annan. De sätter sitt hopp till Paris, till Europa. Men livet låter sig inte planeras. Den amerikanska drömmen blir till en mara.

Det är hoppingivnade att till synes bortglömda författare kan få en värdig renässans, likt Gun-Britt Sundström med Maken. Filmen Revolutionary Road har jag inte sett och vill nog inte heller se. Det är smärtsam roman att bära med sig. Jag tänker på en annan film istället, Förvisningen. Även den om ett par som inte kan prata med varandra men upprätthåller något slags fungerande yttre.

Trots eller Tack vare?

En artikel i dagens nätversion av DN Boklördag, skriven av Matilde Sköld, visar på att en ny "genre" blommar:

Sedan början av 2000-talet har några böcker lyckats med konststycket att älskas av kritiker, den amerikanska Pulitzerjuryn och läsarna. De är familjesagor. De är magiska. Och de är långa. Man frestas nästan att tala om en ny genre.

Det handlar om episka berättelser som spänner över generationer och kontinenter; familjekrönikor fulla av fantastiska sammanträffanden och excentriska karaktärer. Och mitt i allt finns ofta en ung man som försöker hitta sin plats i tillvaron.
Några fixstjärnor är Michael Chabons ”Kavalier & Clays fantastiska äventyr", Jeffrey Eugenides ”Middlesex” och Junot Díaz ”Oscar Waos korta och förunderliga liv”. Varav samtliga har tilldelats Pulitzerpriset.

Genren är kanske inte precis ny men romanerna erbjuder intressanta och efterlängtade alternativ till mer inåtblickande och självbearbetande texter. Det är sådana här romaner jag vill läsa, ändå har jag inte läst någon av de som nämns ovan. Åtminstone inte ännu. I nästa artikelstycke reflekterar förläggare över fenomenet och den "nya" genren:

– Jag antar att deras popularitet beror på läsarnas önskan att bli fullkomligt absorberade, att befinna sig mitt i en saga som får resten av världen att försvinna för ett tag, säger Michael Mezzo, förläggare på amerikanska Random House.
Stefan Skog, förläggare av utländsk skönlitteratur på Norstedts, är glatt överraskad över att en bok som ”Middlesex” har sålt så bra.
– Det är en bästsäljare, trots att den är litterär och bjuder motstånd. Det är roligt. Och de författare du talar om kan hantera det mesta: språket, känslorna, humorn.

En mening stör mig på irriterande vis: "– Det är en bästsäljare, trots att den är litterär och bjuder motstånd." och då särskilt på det lilla ordet "trots". Jag skulle vilja byta ut det till "tack vare". För tänk om den läsvärld vi levde i ville det litterära, det lite mer motståndsbjudande - det fördjupade och episka. Där böckerna sålde och lånades tack vare och inte trots.

Jag kommer att hålla ögonen på

The Man Booker International Prize, visst kommer jag det. Till skillnad från t ex Nobelpriset är inblicken i juryns arbete lite större - här får vi ju faktiskt ta del av nomineringarna och urvalet för oss lekmän är lite mer begränsat att resonera kring. De fjorton nominerade kommer från tolv länder och har det gemensamt att de skriver på engelska. Författare från Nordamerika och USA dominerar fältet.

Peter Carey (Australia)
Evan S. Connell (USA)
Mahasweta Devi (India)
E.L. Doctorow (USA)
James Kelman (UK)
Mario Vargas Llosa (Peru)
Arnošt Lustig (Czechoslovakia)
Alice Munro (Canada)
V.S. Naipaul (Trinidad/India)
Joyce Carol Oates (USA)
Antonio Tabucchi (Italy)
Ngugi Wa Thiong'O (Kenya)
Dubravka Ugresic (Croatia)
Ludmila Ulitskaya (Russia)

Carey, Kelman och Naipaul har tidigare erhållit The Man Booker Prize vilket jag lade märke till när jag häromdagen tittade på listan över vinnare. Skillnaden mellan de båda priserna är som jag förstår det att det internationella premierar en författare för hans eller hennes författarskap i stort, inte ett specifikt verk.

Har jag någon koll, tro? Av Devi har jag läst enstaka noveller, Oates har jag läst en hel del av, Naipauls Ett halvt liv har jag läst utan att gilla särdeles. Däremot tyckte jag mycket om En munter begravning av Ulitskaya. Careys roman Oscar & Lucinda har jag sett som film, med Ralph Fiennes och Cate Blanchett i huvudrollerna. Tabucchi har jag sneglat på ett tag eftersom jag vill läsa mer italienskt och Vargas Llosa är jag också sedan tidigare nyfiken på.

2007 fick Chinua Achebe, mest känd för starka Allt går sönder, priset. Peter Carey var nominerad även det året. 2005 mottog Ismail Kadare priset. Ett år då Antonio Tabbuchi var nominerad.

I maj vet vi vem som får ta emot den stora äran.

I min del av bloggvärlden skriver även Holly och Lyran om priset.

[Vän i förödelsens stund]

Erik Johan Stagnelius (1793-1823). Jag kommer inte förbi honom på denna poesins dag, hans ord måste fram.

Vän i förödelsens stund, när ditt inre af mörker betäckes,

När i ett afgrundsdjup minne och aning förgå,

Tanken famlar försagd bland skuggestalter och irrbloss,

Hjertat ej sucka kan, ögat ej gråta förmår;

När från din nattomtöcknade själ eldvingarne falla,

Och du till Intet, med skräck, känner dig sjunka på nytt,

Säg, hvem räddar dig då? - Hvem är den vänliga ängel,

Som åt ditt intre ger ordning och skönhet igen,

Bygger på nytt din störtande verld, uppreser det fallna

Altaret, tändande der flamman med presterlig hand? -
Endast det mägtiga Väsen, som först ur den eviga natten

Kysste Seraphen till lif, solarna väckte till dans.

Endast det heliga Ord, som ropte åt verldarna: "Blifven!" -
Derföre gläds, o vän! och sjung i bedröfelsens mörker:

Natten är dagens mor, Chaos är granne med Gud.

Grattis poesidagen!

Den 21 mars infaller sedan 1999, på instiftan av UNESCO, Världspoesidagen. Den firas här efter initiativ och uppmuntran hos framsynta Bokmania. (Bok)bloggarnas diktsamling, länkad hos Bokmania. Tack för fint initiativ!

Nedan en dikt av Maria Wine (1912-2003), en författare jag inte läst på många år men nu passar på att återstifta bekantskapen med. Dikten är vald för att den ger en vacker bild av våren, av det livgivande och nya.

Måltid

Får jag bjuda på en måltid?

Först

gryningsblå soppa kokt på violer

Sen

upptinade fotspår efter ett rådjur

och en sallad gjord på snödroppshuvuden

Till dessert

en månskiva gul som honung

och len i smaken som en melon

Vinet?

Naturligtvis

samma vin till alla rätter:

en nyss frigiven källas

vattenglädje.

Ur: Vredens och kärlekens hand (1973), mitt ex ett slitet gallrat biblioteksband.

God ny vår!

De olästa böckerna jagar mig. Andfått läser jag i Revolutionary Road tänkandes på böckerna som är gömda i sängskåpet. Gömda för att inte stressa bara genom att se så där intressanta ut. Målet för i år och för alla andra år var att läsa långsamt, att njuta av orden. Men det finns ju så många ord jag vill hinna njuta av. Och så många ord jag läser utan att njuta; trots att varje läsning bjuder på sin egen upplevelse. Fast det går att slå ihop en bok om den inte håller måttet, inte faller i smaken. Vilka böcker vill jag egentligen hinna läsa innan mitt liv slutar? Tänker den tanken ibland och på tiden som ödslas mellan andra boksidor. Som att vara otrogen mot de egentliga läsupplevelserna, de som väntar - där borta. Där.

Men nu är tid för glada tankar! Det är vårdagjämning och Nouruz, det persiska nyåret, firas. Jag låter mig inspireras för i takt med att dagarna blir längre vänder energin åter. Det är nu livet börjar på nytt, det är nu solen värmer bleka ansikten. Även jag vill välkomna våren denna helg. Det nya året börjar.

Vårens trädgård
Rosen sliter itu sin röda mantel
och jag känner till dess syfte.
Pilträdet fäller sina grenar och ställer sig i ledet
för att gottgöra de böner som försummats.
Liljan med sitt svärd och jasminen med sin sköld
gör sig redo för det heliga kriget.
Den stackars näktergalen, ack så den lider!
Den suckar över rosens dans
.Var och en av trädgårdens trolovade säger:
“Det är mig rosen uppvaktar!
“Men näktergalen upplyser:
“Det är mig rosen tjusar.
Ack att jag är så simpel!
“Platanträdet lyfter sina händer i jämmer och klagan.
Skall jag berätta för dig vilka böner det reciterar?
Vem lägger bonaden över knoppens krona?
Vem viker violen dubbel?
Även om hösten var obarmhärtig och hjärtlös,
beskåda den trohet våren frambär!
Vad än hösten skövlar kommer våren och ger åter.
Jag nämner rosen, näktergalen och trädgårdens skönheter
blott som en förevändning, men varför det?
Jo, av kärlekens avundsjuka
utmålar jag Guds förbarmande och nåd.
Hela världen och Tabriz stolthet, Shams al-din,
har åter visat oss sin ynnest!

Av Rumi ur Diwan