Läsa bok eller skrapa plank?

Är det därför ljuboken är så populär? För att man slipper välja... Fast läsa lyssnande fungerar inte för mig, tankarna vandrar bort från orden som jag måste ha framför mig och röra blicken över och hålla kvar.

On Word Arts har funderat över detta med att lyssna på litteratur.

(Åskan fattade beslutet åt mig. Läsa bok!)

Sweet dreams are made of sheep

Hoppas din nattsömn är ostörd...

Männen i Hermias liv

Det där med läslistor. Det är ju inte min grej, egentligen, det har jag redan konstaterat. Men några namn surrar nu oartikulerat i huvudet, lockar till läsning. Eyvind Johnson, Marcel Proust och så Hjalmar Bergman som efter Flickan i frack nästan glidit förbi de andra. Det skulle vara fint återknyta lite till Örebro/Wadköping också eftersom jag nätledes har studerat där under våren. I Örebro har jag nog annars bara bytt tåg.

I hemmahyllan hittar jag den här

Det gläder mig, för den lockar mer till omläsning än boken jag trodde att jag hade, Markurells i Wadköping. Hägrar gör också några som jag inte läst tidigare Hans nåds testamente, Lotten Brenners ferier och Swedenhielms. Lite nyfiken är jag också på Johan och Helen. Jag stannar där, innan jag börjar räkna upp vad mer jag vill läsa om. Bergmans sätt att skriva, och att han låter delar av persongalleriet återkomma lockar väldigt just nu.

Oavsett vad det blir så verkar det bli männens sommar.

Skandalen i Wadköping

Med ett fånigt leende, från första till sista sidan, läste jag Hjalmar Bergmans Flickan i frack. Vilken härlig författarröst (som håller för ögonen när flickan tar på sig den skandalösa fracken t ex)! Vilken charmig historia om Katja och om Ludwig och om småstaden Wadköping. Ett tag tror jag att Bergman skrivit en verklig emancipationsroman, och de lärda kvinnorna på Larsbo för tankarna till både Agnes v Krusenstjernas Fröknarna v Pahlen och Fogelstadgruppen - men riktigt så blir det inte. Men Bergman står på Katjas upproriska sida, låter ungdomen få sin ljusnande framtid. Mums! God bok.

"Titta! Och där står hon framför spegeln med studentmössa på pagehåret och iförd en elegant frackkostym, som sitter nästan oklanderligt."

Vad kan vara bättre läsning denna dag när nybakade studenter tjoar i stan än Hjalmar Bergmans Flickan i frack (från 1925)?

Alldagliga Katja Kock lånar i protest sin dandy-brors frack för att gå på studentbal. Vilken skandal! En ung kvinna i frack! Sen blir det visst kärlek också. Det här är en liten glädjespridare till bok. Bergman kan konsten att formulera sig både fyndigt och slagfärdigt. Vi borde läsa mer av honom.

Bisysselsättningen, fotbad i kvällssol, hoppas jag blir ett återkommande inslag i vardagen.

Inspiration till sommarens Johnson-läsare

Ingrid utmanar oss andra att läsa Eyvind Johnson! Hurra!! tänker jag som helt slukades av hans Krilontrilogi i somras. Kanske läser jag själv vidare i år, Nu var det 1914 med efterföljare eller Strändernas svall.

Men nu ska jag ånyo lovebomba Krilon för det är inte ofta jag blir så förtjust i texter som jag blev i den! Den är ett mästerverk i tre delar.

Som smittade av sig på förra året sommar, först Åre sedan Trondheim. Johannes Krilon är en litterär gestalt jag skulle vilja träffa på riktigt. En sympatisk, men inte perfekt man. En man som vill det rätta.

Jo, jag är avundsjuk på dig som har kvar dessa tre böcker att läsa. Så väldigt avundsjuk. Hm, undrar om jag inte också är lite svartsjuk?

Konstpaus

Ja, en bokstavlig konstpaus. När arbetsdagen är lång är det skönt att det finns ett museum en kort promenad bort. Där en stunds betraktande av konstverk och sedan godbit och bok.

Den tillfälliga utställningen jag såg, "I'll Do it Tomorrow" , utgörs av verk ur den egna samlingen. Det är relativt nyinköpta verk som av olika anledningar valts för att förnya och komplettera samlingen. Det är om detta utställningen handlar - hur samlingen ser ut i morgon. Det handlar om hur valen görs, vilka som köper, hur stor budgeten är och varför man valt just dessa verk. Varje konstnär presenteras grundligt, de flesta är kvinnor, flera har en anknytning till regionen. Jag fastnar särskilt för verket "Herrens tjänarinnor II" av Anna Lindkvist Adolfsson. Händer (tre par?) i betong sträcker sig ut från väggen, de håller i varsin Bibel. Traditionellt och nytt på samma gång, det kraftfulla materialet och det andliga i ett. Traditionen i samtiden. Ett annat verk jag gillar är "Keep Moving" av Ingela Jönsson som blandar graffitti i en målning där vardagen är närvarande i form av bord och stolar. I lunchrummet på jobbet har vi en ännu större målning av henne. Ögat letar sig gärna från matlådan till de gömda detaljerna, alltid går där att upptäcka något nytt.

Visst är det fint få se vad som införlivats i samlingarna i form av målningar och skulpturer men hållningen känns så defensiv. Motiveringarna till varför konsten inhandlats blir till ett försvarstal. Men konsten kan tala för sig själv, är stark nog även utan museipersonalens röster. Precis som museets inköpare önskar jag att de hade en större budget till inköp än sina ynka 100 000 kr/år men de behöver på inget sätt urskulda den lilla summa de har. En stad utan konst är en fattig stad, jag hoppas Gävle kommer att bli än mer rik.

Från en gravplats på Fårö

Apropå Bergman. Härförleden var jag ju en sväng till Fårö. Ett vackert Fårö, strax innan anstormningen av turister. Efter att ha klappat på raukar och letat öppet matställe besökte kärleken och jag kyrkogården för att klappa på gravsten.

Vacker vy från där de ligger.

Intill vacker kyrka.

Två olika men lika starka läsupplevelser

Eftersom jag, precis som många andra, blev minst sagt förtjust i En halv gul sol (mästerverk!) så hade jag vissa förväntningar på Chimamanda Ngozi Adichies Lila hibiskus. Fast jag hade vett att skruva ned dem några snäpp - för det var ju faktiskt hennes debut jag skulle läsa. Men vilken debut det var! Det har nu gått några veckor sedan jag läste den men särskilt huvudpersonen, tonårsflickan, har dröjt sig kvar. Hennes miljö är så karg, med den stränge, hemske fadern som känns som en perverterad version av Atticus Finch, den alltigenom goda pappan i Harper Lees Dödssynden. Det gjorde riktigt ont att läsa Adichies roman som var så gripande, så stark och så, tyvärr, trovärdig. Berättelsen är rakare, i strukturen enklare än den i En halv gul sol men inte mindre betydelsefull. Inte heller Dödssynden iddes jag skriva om här, tillfälligtvis mätt på iakttagelser och tyckanden. Men oj, det är verkligen en levande klassiker, utgiven 1960. Viktigare bok får man leta noga efter. Lena K E skriver om den här i en kommentar.

Bergman räddar regnig semester

Förråden är fyllda så OM det blir en blöt semester ordnar kärleken och jag en egen Bergmanvecka. Jippi!

Hornby says "förskräckligt rolig" - Hermia says "förskräckligt"

Nåja riktigt så illa var det kanske inte men så "förskräckligt rolig" som Nick Hornby, enligt bokomslaget, finner Joshua Ferris Så fick vi se slutet finner inte jag den. Och det är inte första gången jag 1. inte roas av en "rolig" bok och 2. läser ut en bok fast den egentligen inte tilltalar mig.

Reklambyråns vi-berättande människor är så tragiska och så enerverande irriterande. Ett av deras uppdrag handlar om att göra en reklamkampanj för att få bröstcancersjuka att skratta. De inser det omöjliga i uppdraget. Samtidigt misstänker man att chefen på byrån har just bröstcancer. Alla olika möjliga knep tar man till för att ta reda på hur det egentligen förhåller sig. Och jag önskar att författaren lärt sig av sina romanfigurer - för det blir inte roligt. Sen är det, förstår jag på slutet, ändå lite smartare tänkt med romanen än vad jag förstod i mitten. Men en lite unken känsla dröjer sig kvar. Allt kanske går att skoja om, men kanske bör man vara någon annan än Ferris för att lyckas med det?

Så dessa varma dagar har jag ägnat mig åt en 372 sidor lång roman i tron att få mig något mer lättsamt till livs än Knausgårds andra kamp. Men istället har jag fått nattsömnen störd av dessa störda människor. Det är något med humor utan värme som inte fungerar för mig. Som barn fick jag ångest av Svarte orm!! Det måste vara något mjukare och varmare för att jag ska skratta. Minns ni t ex tjejerna i Smack the Pony? Förskräckligt roligt!  Här från en annan kontorsmiljö:

Men det boken av Ferris - nej, blä. Eller nåja nästan i alla fall.

"Vi var stingsliga och överbetalda"

När jag för ett tag sedan läste Tom Rachmans De imperfekta fanns i bakhuvudet minnet av en annan bok, om en annan arbetsplats som inte heller (längre) är någon succé. Och nu har jag hittat den!

I Joshua Ferris Så fick vi se slutet (2008) är handlingen förlagd till en reklambyrå som precis som tidningen i De imperfekta fått stora problem. Det är alltså reklammakarna i boken, och inte bibliotekariekåren som jag tillhör, som är "stingsliga och överbetalda".

Jag började läsa romanen i dag och kontrasten till Knausgårds jag-intensiva Min kamp 2 kunde inte vara större, för Ferris låter ett "vi" berätta. Det är väl ändå ett rätt udda berättargrepp? Knausgårds Karl Ove älskar dessutom att arbeta/skriva, men så är det inte direkt i Ferris roman. Här kivas det, liksom i De imperfekta, om kontorsstolar, man hittar olika kreativa sätt att manipulera tidrapporten osv. Och så har jag lärt mig ett knep som jag vill dela med mig av:

Hank Neary hade stor aptit på böcker. Han brukade komma tidigt på morgonen i sin manchesterkavaj och med en bok från biblioteket, kopiera hela boken och sedan sitta vid sitt skrivbord och läsa vad som för en förbipasserande såg ut som några viktiga jobbpapper. Han kunde ta sig igenom ett par trehundrasidiga romaner i veckan.

Nu får man förstås inte kopiera böcker!! Men nog skulle hans tilltag göra arbetsveckorna innan sommarens semester lite lättare?

Ferris är aktuell med en ny roman på svenska - Tillståndet.

"Det var bara dit, mot det väsentligaste, mot den mänskliga existensens innersta kärna jag måste röra mig."

Ungefär samma tomhet som när gäster reser hem efter några dagars besök framkallar den utlästa Min kamp 2. Jag har tyckt mycket om att vistas i denna intensiva jag-berättelse.

Det finns i romanen ett slags poetik, en författares intention, som handlar om att skriva nära det egna jaget, att skriva äkta och sant. Det jag som framträder i boken känns just så, som äkta och sann och ärlig. Oavsett om den person som skildras är författaren själv eller ej. Ju längre jag läser desto mer väljer jag att bortse från de verkliga personerna bakom namnen, för att låta berättelsen träda fram. Men ändå. Tänk att kunna skriva så oförblommerat ärligt, att kunna ge ett sådant tillträde till ett annat jag.

Det finns så många spår i romanen som är intressanta förutom detta att man får syn på en annan människa, med alla hans skevheter. Det är intressant att få ta del av en utomståendes syn på svenskhet och på svenskt inskränkt kulturliv, de olikheter mellan svenskt och norskt som jag anat får ny näring. Och även om jag läser romanen som fiktion njuter jag i smyg när jag i boken möter huvudstadens kulturelit. Det avslöjas och kläs av. Samtidigt är det en skör kärlekssaga, en roman om föräldraskap och en berättelse om skapande. Det är konstnärsrock'n roll och outhärdlig, slitsam vardag. I ett.

Om Karl Ove Knausgård inte var en så säker författare, så välskrivande, hade kanske meningarna blivit till ett surr och pladder. Nu är det njutbart rätt igenom. Jag fastnar t o m mer i denna andra del än i den förra. Kanske är beröringspunkterna fler, kanske är berättelsen ännu öppnare. Det är ett människoliv. Så himla stort. Och samtidigt så futtigt.

Bokbabbel och Calliope låg före mig i läsningen, i besattheten.

Tapas & co

Min bra mycket bättre hälft summerar fint den ätbara delen av påskresan till Barcelona. På den andra bloggen, alltså.

Men in white

Ett tillfälligt avbrott från Knausgård har jag ägnat åt Ljust & fräscht-boken författad av Henrik Schyffert och Fredrik Lindström. Jag tror att om man är alltför djupt nedsjunken i inredningsträsket så kan deras iakttagelser kännas cyniska och hånfulla. Men om man lagt ifrån sig inredningsmagasinen och rensat Hemnet från favoritfliken, och kanske dessutom fått nog av de vita haven utan något att fästa blicken vid, så är den snarare uppfriskande.

I mig landar boken faktiskt helt rätt. För trots ljusa väggar och trots ett visst mått av fräscht här hemma så lever jag inte för att inreda. Det är befriande att läsa deras version av varför vi håller på så här - varför inredning blivit en så stor del av våra liv, nästan som en religion, och för vårt identitetsskapande. Himla märkligt egentligen och på något sätt komiskt med dessa nästan erotiskt laddade texter som beskriver hem, och som författarna ger rikliga exempel på. Lite storstads- eller kanske Stockholmsfenomen tror jag dock det är. För jag har i alla fall aldrig hört talas om att man i Gävle gör "bostadskarriär", men det kanske inte är något man pratar högt om?

Det finns något komiskt i hur vi förhåller oss till vårt boende och inredningsdetaljerna. Där det som omger oss tillskrivs ett större värde än att vara bara stol, bord, säng, skål och kök. Hur det som förut signalerade fattigdom idag visar på god smak. Hur det plötsligt blir inne att köpa nytt, som ser ut som gammalt. Hur det personliga blir något slags mainstream. Tänker så på hur jag själv under de senaste resorna köpt souvenirer med ett ironiskt leende. För inte är väl jag en sådan som köper souvenirer? Som om de små snöbollarna blir finare för att min inställning till dem inte är den samlande turistens. Utan, ja vad då?

 Ja, det är märkligt. Schyffert/Lindström skriver med ett lekfullt allvar och har fyllt boken med retfullt fina bilder. Antiinredningsboken är läsvärd och showen den hänger ihop med säkert sevärd.

I en av texterna skriver Lindström att han helst av allt vill bo i en fransk film. En krönika i DN skriven av Ingrid Hedström kanske kan avhjälpa just den drömmen om det perfekta? Läs den också - "I Paris slipper man inredningshetsen".