Från Gentlemen till Gangsters

Så läste jag dem till slut, Klas Östergrens så uppmärksammade böcker. Först alltså Gentlemen (1980) om berättarjaget, namne med författaren, som efter att ha förlorat allt han äger och har flyttar in i Henry och Leo Morgans märkliga lägenhet. Här lever de genom berättarens tillbakablickar tillsammans ett bohem- och boxarliv fullt av hemlighetsmakeri och skattjakter, brakmåltider, dryckeskalas och kärleksfulla uppvaktningar.

Men i bokens nu har någonting allvarligt hänt. Bröderna är försvunna. Hemligheter har hotats att avslöjas. Klas, berättaren, försöker sätta ord på det han genom Morgan-brorsorna varit med om. Han samlar minnesbitar, fragment av händelser och fogar samman en berättelse som rör sig i flera skikt och samhällsplan. Under den lite farsartade ytan finns något annat, kännedomen om sådant som inte får avslöjas.

Tiden skiftar mellan författarens nu och runt 50- 60-talet, miljön är så stockholmsk den kan bli. Jag drar ofta, på munnen åt språkliga klurigheter och tycker om att läsa om dessa ibland verklighetsfrånvända upptågsmakare. Särskilt när det handlar om Henry, som varit så mycket och varit med om så mycket när han jazzat runt! Men det tar en stund innan jag inser att det inte är Klas, utan Henry och Leo, jag är jämnårig med. Med den tweedklädda Henry-gubben. Romanen är på ett sätt realistisk men samtidigt så mycket av en saga att en del figurer blir nästan allegoriskt, eller kanske arketypiskt gestaltade. Jag tänker äventyrsberättelse och nästan skälmroman när jag läser. 

Direkt efter att jag läst ut Gentlemen så ger jag mig i kast med uppföljaren Gangsters (2005). Och till min förvåning så sticker den hål på och punkterar sin föregångare. Här ska frågetecknen rätas ut, handlingen i Gentlemen förklaras och bitarna läggas till rätta.  Jag sitter med facit i handen, så att säga. Och det känns väl så där. Även om jag har en viss förkärlek för texter som kommenterar sig själva, i det här fallet recenserar sig själv, så tycker jag att Gangsters allra mest gör Gentlemen illa.

Historien i den andra romanen saknar den förstas stora rikedom av infall och känns, förlåt alla Östergren-fans, faktiskt lite medioker. Kontrasten mot Gentlemen blir helt enkelt lite för stor. Men kanske har det också med samhället att göra, att det förändrats under de 25 år som gått mellan böckerna, det är ett kallare mer cyniskt klimat som råder i Gangsters. 

Om jag tyckte om att läsa Gentlemen för berättelsens skull så läser jag Gangsters för att komma till slutet, få reda på vad som "egentligen" hänt. Det är en annan läsning, en mer frustrerande läsning som minner mer om sättet att lockas in i en deckare eller thriller. Jag känner därför väl igen mig i Nina Björks krönika i söndagens Godmorgon världen i P1. 

Gentlemen var ungefär som jag föreställt mig att den skulle vara. Klurig, rapp, full av upptåg och fabuleringsglädje. Men jag hade varit nöjd om sagan slutat så som den gjorde, och har lite svårt förstå varför eller om Gangsters verkligen var nödvändig. Det får någon annan gärna svar på! 

Om bloggen haft ett poängsystem så hade Gentlemen fått fyra klart lysande solar, Gangsters inte mer än två. 

Kan böcker bli för billiga?

En stor lår fullpackad med pocketböcker mötte väninnan och mig på loppisen. Böckerna rann över kanterna när vi letade runt bland titlar som Syster Barbro möter kärleken för att hitta pärmar med ett mer lockande innehåll. 

Och några verkliga fynd gjordes. Stieg Trenter är makens semesterläsning så de var lätta val, likaså Gävlepärlan Hello Love av Charlotta Cederlöf. Och när jag fick syn på de två av Jan Kjaerstad nästan spann jag av lycka. Någon har till min stora glädje inte alls lockats av norrmannen utan lämnat hans verk till mig - Upptäckaren som ju är tredje delen av den storartade och nu hyperaktuella trilogin om Jonas Wergeland och så Kungen av Europa som en mycket god tipsare rekommenderat mig att läsa. Böckerna i botten belastar inte mitt bokkonto utan ingenjörmakens.

Men nu till saken. För detta var verkligen fynd! Endast 2 (två) kronor stycket. Det gör mig på samma gång förtjust som förfärad. Nog för att jag gillar att låna böcker helt gratis på biblioteket, men jag undrar över detta med vad saker och ting är värda. Även om det väl i första hand är innehållet som gäller i de allra flesta fall när det handlar om böcker. Men en bok som slumpas bort för ynka 2 kr - säger prissättningen något om hur vi ser på boken och hur vi värderar den?

Förhoppningsvis lockar det låga priset många att köpa, och att läsa, gör litteraturen tillgänglig. Men tänk om värdet av att läsa, eller litteraturens - bokens - värde istället minskar genom dessa jättebilliga gott&blandat-högar? Vad händer med varan boken och med allt arbete som ligger bakom den? Kan böcker helt enkelt bli FÖR billiga? Förstår du hur jag resonerar (jag gör det knappt själv)?

På besök i New Yorks societet

'Det är Lily i ett nötskal, förstår ni. Hon arbetar som en slav för att bereda marken och så sina frön, men den dagen hon skulle ha höstat in skörden har hon antingen försovit sig eller farit ut på picknick.'

Ja, men vilken tur att jag fann inspiration att låna hem ett par volymer av Edith Wharton. Att börja semestern med Glädjens hus visade sig ju vara riktigt lyckat.

Men hjältinnan Lily Bart som lever livets glada dagar, väcker männens beundran och kvinnornas avund är inte helt lätt att tycka om. Hon går, precis som många andra, vilse i societeten och i det sociala spelet. Hennes lystenhet efter pengar och tjusighet sväller okontrollerat, precis som i vissa fall hennes ego. Lily är dåren i glädjens hus som inte låter hjärtat välja. För det är ingen vinnande hjältinna Wharton berättar om och hon styrs av andra människors nycker och viljor.

Wharton är bara för bra på att skruva åt överklassen i New York, innan staden blev vad den är idag, och genomskåda deras "bravader". Därtill med ett språk som lyser, särskilt när jag läser stycken högt för maken. Riktigt lika fångande och engagerande som Oskuldens tid tyckte jag kanske inte att den här var, men den har ändå gjort att jag mycket ser fram emot att läsa ännu mer av författaren. Bra så!

Reader, she married him first!

"'Vill du inte gifta dig med mig?'
'Nej.' Hon talade mycket tyst.
'Men varför?'
'Jag är rädd för vad som kan komma att hända.'"

Äntligen har jag läst Jean Rhys berättelse om den första hustrun, den galna kvinnan på vinden, d v s Bertha, eller Antoinette som hon föredrar att kallas, Mason. Kvinnan som mr Rochester gifter sig med för pengarnas skull långt innan han möter Jane Eyre. Bertha/Antoinette kanske gifter sig till ett visst anseende och en väg ut, men ingen blir vinnare i äktenskapet. 

Bertha/Antoinette lever ett utsatt mittemellanliv på sin västindiska ö - sedd och hatad av alla. Hennes utanförskap, hoten hon utsätts för och den inre pressen skildras mycket starkt. I bakgrunden minnet av mamman också hon hårt ansatt, och allmänt känd som galen.

Men det är inte bara Bertha/Antoinettes historia som berättas, effektivt och effektfullt alterneras berättarperspektivet mellan henne och mr Rochester. Deras olika motiv och känslor blir förklarade för mig som läsare men förblir ändå oförlösta mellan dem. Båda framstår som ett par komplexa romanfigurer, båda är på sätt och vis offer. Men bara en av dem låses in på vinden.

Den galna kvinnan har fått en röst, en gestalt och ett liv i en alldeles briljant berättad roman.

Årets vingliga sommarskörd

Det som bekymrar mig mest just nu är inte om jag ska komma att hinna läsa alla biblioteksbunkrade böcker (det kommer jag inte..) utan hur i all världen jag ska få hem dem! För jag behöver dem ju, alla valmöjligheterna! 

I sista stund har jag fyllt på med ljudböckerna on top eftersom sommarens resa tycks bli med bil till Norrland. Med trivsamma stopp längs med vägen innan svärföräldrahemmet i Västerbotten nås. Därför hamnade hastigt både Lindgren och Enquist i högen.

Resten är en blandning av länge framemotsedd läsning som Östergrens Gentlemen och Håkanssons Fallet Sandemann och infall efter att ha läst t ex Åren i Paris.

Den som läser får se...

På drift med Javier Marías

Vladimir Nabokovs Tala, minne får vila lite under sängen, istället läser jag Tidens mörka rygg av en annan fabuleringsglad man nämligen Javier Marías. Det är inte ofta jag fnissar mig fram genom en bok men nu gör jag faktiskt det, men inte bara för den spanska författaren är allvarlig också. I boken utgår han från reaktionerna på en tidigare roman, Alla själar, där många läsare i det Oxford han skildrar inte kan motstå att väva in sig själva i berättelsen - på ett sätt som blir en aning besvärligt för författaren.

Tidens mörka rygg är en metaberättelse, men jag tror författaren slirar ganska friskt och fritt mellan fantasi och verklighet i sin kluriga text. Och så tror jag han driver lite med författandet? I alla fall med Paul Auster:

"Det är inte konstigt att jag ibland har känslan av att jag lockar till mig saker och ting och händelser och även personer, men jag försöker att inte tillskriva sådana sammanträffanden eller slumpens ständiga agerande alltför stor betydelse och inte heller ta dem som exceptionella besynnerligheter som utmärker en 'utvald': hos kollegor i USA skulle det ha orsakat stor fascination för det egna livet och gett upphov till flera böcker eller i alla fall anteckningsböcker."

Att se eller inte se?

Det är den stora frågan just nu. Och då handlar det inte om någon otäck skräckfilm utan om tv-serien baserad på förra årets semesterläsning Jan Kjaerstads trilogi om Johan Wergeland - Förföraren, Erövraren, Upptäcktaren som Svt börjar sända imorgon.

Hur kom man ens på tanken att det skulle vara möjligt att göra tv av dessa komplexa verk? Eller är det möjligt? Jag har inte bestämt om jag kommer att våga se efter. Har du både läst och sett och kan vara min rådgivare?

En smartbok

Precis som många andra små flickor var jag väldigt förtjust i allehanda anteckningsblock, brevpapper, pennor och suddgummin när jag var liten. Minns miniblock och pyttepennor men inte riktigt vad jag använde dem till? Att skriva krumelurer i allra först, antar jag. Kanske påhittade att göra-listor eller stora romaner?

Intresset för särskilt de fina blocken och brevpappren har hållit i sig men som vuxen har jag blivit tråkigt nyttoinriktad. Tänker "men vad ska jag HA det till..." tänker för mycket egentligen för ett litet block kanske främjar kreativiteten? Och så finns ju planen att bli en mycket bättre kaféuppsökare!

Så i London, i en liten pappers- och presentbutik i Clerkenwell, inhandlades det här lilla blommiga.

Men vad ska jag HA det till? Jo, det är mitt bokblock. Ett sådant borde väl alla läsare ha i väskan eller fickan? Läsplaner, boktips från här och där samlas i den. Hålls ihop på ett smart ställe.

Gästbloggarduo - inte här men där

Lite reklam. Under tre veckor skriver Anette Helgesson/Feelgoodbibliotekarien och jag på Bokcirklar.se. Ni vet. Vi började idag med att ställa diagnos på varandra. Kila över och läs om du vill. 

Presemesterläsning

Precis som förra året tänker jag nästan lika mycket på presemesterläsning som semesterläsning. Fast så värst mycket mer behöver jag nog inte tänka på den första, för boken jag började med igår kan nog komma att räcka de två veckor som är kvar innan det är dags för ledighet.

Jag vindlar vidare i Vladimir Nabokovs självbiografi (typ) Tala, minne.

"Som liten visade jag en abnorm fallenhet för matematik, 

vilken jag fullständigt förlorade i min enastående talanglösa ungdom"

Hadley - on her own

Åren i Paris

'Hör på', sa Don Stewart en kväll då vi alla var väldigt upprymda och fulla som alikor på Select. 'Det du och Hem har är perfekt. Nej, nej', nu sluddrade han , och ansiktet var förvridet av sinnesrörelse. 'Det är heligt. Det var det jag ville säga.'

En bok som heter Åren i Paris lockar mig redan genom sin titel. Att den utspelar sig under 20-talet och berättar om Hadley Richardson och Ernest Hemingway gör den inte mindre intressant. Jag, och många med mig, attraheras av någon anledning alldeles särskilt av just denna tid och just detta rum.

Författaren Paula McLain berättar fiktivt men baserat på biografier, brev mm om makarnas liv från det att de först möts genom gemensamma vänner till det att de uppslitande skiljs åt några år senare. Hadley är bokens berättarjag och författaren låter henne öppet, och tänker jag kanske inspirerad av inte Hemingway men av Sylvia Beach rättframma stil, tala om det brusande Parislivet.

Miljö och personer känns igen från Hemingways skildring av samma tid, En fest för livet, men perspektivet är alltså ett annat. Eller är det det? För Hadley försvinner något i skuggan av Papa som tar så mycket plats både som person och som blivande superstjärna. Hadley får sin betydelse genom att betyda något för honom, mannen. Men hon framstår ändå som en egen individ, ibland som en frisk fläkt i det amerikanska konstnärsetablissemanget i Paris och som ganska tillfreds med sin roll som maka och senare också mor. Bristen på pengar och i viss mån intresse gör att hon aldrig är på riktigt mitt i utan lite vid sidan av, hon är en iakttagare och åskådare till spelet omkring henne. Kanske beror det också på att det är de andra, de kända, Fitzgeralds, Stein/Toklas m fl som är de mest dokumenterade?

McLain bjuder med läsaren på en resa i historien, till tjurrusningarna i Spanien, till alporten i Schweiz och inte minst till Paris torg, barer där det dricks i kopiösa mängder och konstnärs- eller författarmiljöer. Författarens detaljkunskap lyser här och där igenom lite väl starkt, samtidigt som de skapar en tydlig inre bild hos mig som läser.

Jag tyckte om att läsa Åren i Paris som ett slags pendang till Hemingways egen skildring. Men är nog mer intresserad av att läsa samtida parisskildringar än de som återskapas idag, av människor med samma längtan efter tidsflykt som jag.

En Épisk paus

En färdighet som jag var bättre på när jag var lite yngre och som jag bestämt ska öva upp igen är att sitta ensam på kafé - med en bok att läsa eller att skriva ned tankar i. I eftermiddag började jag träningen genom ett besök på stans, det vill säga Gävles, trevligaste kafé/bageri som heter Épi och ligger på Norra Kungsgatan 11.

Ett besök där är som att åka på minisemester, genast förflyttas jag till franskare breddgrader.

Här är det lätt att bli kvar en stund. Njuta av en café au lait i den vackra skapelsen av Gävlekeramikern Ulrika Olsson.

 Och kardemummabullen är mumma för både kropp och själ.

Men varför gör jag sådan ohämmad reklam? Jo, för att du, om du stannar till i Gävle inte ska missa detta smultronställe så klart! Och så hyser jag sådan stolthet för min stad och för de driftiga människor som verkar där.

Hett som stål

Enligt Nationalencyklopedien:

stål, legering med järn som huvudbeståndsdel och en kolhalt mindre än 2 %. Det vanligaste legeringsämnet i stål är kol. Kolet gör att stålet kan härdas till önskvärd hårdhet genom lämplig värmebehandling.

Men Stål är också en roman av Silvia Avallone, en roman som fått stor uppmärksamhet och mycket god kritik. Innan semestern kommer den också att ha en ganska stor plats i mitt läsarliv. Igår startade Radio Gävleborg, alltså P4, en bokcirkel kring denna italienska pärla. Deltar gör bland annat Feelgoodbibliotekarien, som kuskar med X-tåget till studion i Gävle, och så jag. Resultatet från den första sittningen finns att höra här. På måndag diskuterar vi mittendelen av boken. Stay tuned!

Om du själv vill diskutera den så gå med i bokcirkeln hos Bokcirklar.se. Där gästspelar förresten jag i min bibliotekarieroll, tillsammans med ovan nämnda Feelgoodbibliotekarie, som bloggare från och med nästa vecka.

Bilden lånad från Feelgoodbibl.

Årets midsommarsällskap - NW

Zadie Smiths nya roman visade sig vara en sofistikerat berättad historia om ursprung, om hudfärger och dess betydelse, om vänskap, om kärlek, om att växa upp och välja väg, om gränser och överskridandet av dem, om oärlighet, maktspel och maskspel.

Fri från räta linjer och självklara strukturer skruvar sig romanen fram - ett nu blir ett då blir ett nu blir ett sedan och ett kanske - med varierande perspektiv. De inre och yttre gränserna tycks ibland vara upphävda. Samtidigt är detta nordvästra hörn av London tydligt markerat, gatuadresserna finns där, tidsmarkörerna likaså och referenserna från t ex musikscenen.

Författaren följer nära Leah och Keisha/Natalie, men vännerna observeras distanserat snarare än levs in i, vilket känns på något vis befriande. Vid sidan av, andra människor med större eller mindre betydelse för handlingen, med ett utrymme ibland lite svårt att förstå. 

Jag har sett mycket fram emot Smiths återkomst och jag tycker hon träder fram på ännu ett nytt sätt med NW. Den är ingen upprepning av vare sig Vita tänder, Autografjägaren eller Om skönhet - den är annorlunda. Men något fattas för att NW ska landa helt och hållet rätt i mig, kanske det att romanen vrider sig undan sin egen kärna och saknar ett tydligt fokus. Fast det var en stark midsommarupplevelse som bitvis (och på ett positivt sätt) utmanade själva min läsekonst.