På uppdrag med MI5

Det att författaren valt att ha brittiskt agentliv som en utgångspunkt oroar mig. Och mycket riktigt - snabbt far mina ögon diagonalt över de mest spiontyngda sidorna, inte av något slags vilja till snabbläsning utan för att orden inte får fäste. För ointressant, obegripligt. Men som tur är handlar det ändå i huvudsak om annat.

Ian McEwan har med sin nya Uppdrag Sweet Tooth skapat en berättelse om berättande, en historia om det skrivna ordet och om dess makt att påverka läsaren och om läsaren själv. Allt insvept i en väv av komplicerade relationer, kärlek och ja, agentliv med den unga Serena i centrum. Genom en älskares förtjänst befinner hon sig i MI5:s högkvarter, men knappast i dess innersta nav. Vad gör hon egentligen där? Och hur ska hon lyckas hålla sin identitet dold när hon blir upp-över-öronen förälskad i den man hon ska värva som författare till den kulturella sektionen? Hur ska Serena klara ett liv i lögn? Och vilket liv är det egentligen hon lever?

McEwan brukar inte dra sig för att överraska läsaren, att låta otänkbara ting hända eller för att ibland ha lite väl spektakulära inslag i sina romaner. Den här nya historien är inget undantag från detta. Det som berättas är finurligt, påhittigt och berättarglatt, så är det visst. Ändock. Det irriterar mig att det är en sådan där roman som får sin yttersta mening, sitt fulla värde först på slutsidorna. Däremellan läser jag något som jag tidvis finner haltande och inte helt perfekt, även om det inte är någon helt och hållen oangenäm läsning. Och kanske är det också författarens avsikt att jag inte ska vara alldeles nöjd? Uppdrag Sweet Tooth är underhållning för stunden skriven av en skicklig författare, och ibland kan det vara bra nog. Fast trots berättarglädje och oväntade ingredienser så instämmer jag inte i de lovord som haglats över bokomslaget och dess flikar.

Tidigare ombloggade McEwanska läsakter: Kärlekens raseri, Amsterdam, Hetta, Lördag, På Chesil Beach Vid en snabb titt på tidigare tankar om det lästa framgår en viss ambivalens inför författarskapet, den nya inget undantag. Ändå fortsätter han att locka mig, och jag fortsätter att läsa...