I ett försök att ta tillbaka läslusten, som försvann halvvägs i Mo Yans bok om
Ximen Nao, lånade jag hem
Faller fritt som i en dröm av Leif G W Persson från jobbet igår. Sedan läste jag... och läste, innan det var dags för premiären på teve av
En pilgrims död.
Det är efter ett mycket långt uppehåll från genren, som jag läser en deckare. Jag blickar in i ett nygammalt landskap, tecknat av en för mig tidigare oläst författare. Till skillnad från tv-serien kretsar boken uteslutande kring mordet på Olof Palme och den skuggutredning som inleds av Johansson & co. Men ibland ordagrant men betydligt förkortat, ibland för förkortat, dialogen som låter något stolpig och teatral.
Precis som romanens Lisa Mattei var jag 11 år den där februarikvällen 1986 och jag minns det tydligt; den kollektiva chocken, löpsedlarna, teorierna som avlöste varandra. Läsningen triggar barndetektiven i mig, för tänk om svaret finns någonstans i det digra materialet?
I boken irriterar jag mig på upprepningarna (otaliga gånger har personerna påpekat att chefen "kan se runt hörn" - med just de orden.). Fast jag blir ändå lite förtjust i den pladdriga tonen, och i att arbetet sker i stillhet i polishuset och i alla fall inte hittills genom blodiga uppgörelser på gatan.
Hittills: 1-0 till boken.
Uppdatering:
Snart slut nu. Av boken många konstiga drömmar. I boken ett evinnerligt bläddrande fram och åter för att hålla ordning på relationer och revolvrar. Nej, jag är inte deckarsugen längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du med din kommentar lämnar ett avtryck här!