måndag 3 november 2008

Det finns föreläsare som är

så där lagomt intressanta att lyssna på och så finns det de som liksom wow gör så att du lyfter lite där i stolen. Marina Stagh (MA) som jag nyss lyssnat på utstrålade sådan stor kärlek till den arabiska litteraturen, till arabiskan och hon förmedlade sitt kunnande på ett så inspirerande sätt att jag lyfte lite. Ja, faktiskt. Om detta är hennes normala tillstånd som föreläsare måste det vara fantastiskt att vara student hos henne.

Precis som förut försöker jag här återge något av föreläsningen. Med reservation dock för feluppfattningar. Rätt mig gärna.

Föreläsningen handlar i huvudsak om den moderna arabiska litteraturen. Om den har MA skrivit i boken Modern arabisk prosa (1996).

Den bild vi får av arabvärlden i media är i huvudsak negativ, vi får en bild av ett konflikt- och problemfyllt område. Det är en bild som enligt MA är svår att värja sig mot. Hon refererar till författare som sagt att det bästa sättet att förstå ett arabiskt samhälle och få kunskap om den arabiska människan är genom skönlitteraturen. Länder och samhällen skiljer sig dock mycket om, MA pratar om en "etnisk mosaik".

Adonis har som svar på frågan om vad som skiljer öst från väst svarat att skillnaderna finns i politik, ekonomi, militära faktorer medan litteraturen är universell.

MA märker, i Sverige, ett ökat intresse för arabisk litteratur. Den översätts alltmer till svenska och litteraturen tas upp på kultursidor och i recensioner. Tio år och längre tillbaka översattes mest författare från Egypten. De senaste tio åren har författare från Libyen, Libanon, Saudiarabien etc nått en svensk publik.

Ett par exempel som verkligen nått ut de senaste åren, både här och i arabvärlden är; Al-Alswanys Yacoubians hus (som också finns som film) och Flickorna från Riyadh av Alsanea. Dessa är utgivna av Bonniers respektive Norstedts. Stora förlag som annars inte givit ut arabisk litteratur. För större delen av utgivningen i Sverige har i stället Tranan, Alhambra och Leopard förlag stått.

MA reder ut begreppen:

Vilket språk skriver de arabiska författarna på?

Hela arabvärlden har ett gemensamt skriftspråk, högarabiska. Alla författare kan därmed läsa varandra samt tala med varandra. Men arabiskan låter olika i tal och är, om jag förstod det rätt, ingen spegling av skriftspråket.

För att bli författare i arabvärlden krävs utbildning, att kunna tillägna sig skriftspråket. MA visar på illustrerade romaner - med känslosamma omslag - allt för att göra det enklare för läsaren att ta till sig det lästa. Det framkommer tydligt att den skrivna arabiskan inte är enkel. Det finns dock enstaka arbetarförfattare som gått vägen t ex via koranskolan. Ett exempel på en sådan författare är marockanska Muhammed Shukri som bl a skrivit självbiografin Det nakna brödet. Den blir jag lockad att läsa efter att ha hört MA:s beskrivning!

Vad skriver författarna om?
  • På 40-talet var författarna frispråkiga. Under 50-60-talen skrev man mer politiskt korrekt.
  • Det finns tre tabun i arabisk litteratur - sex, politik och religion.
  • Kritik ges mot den egna regimen men litteraturen ges ut i andra arabländer än det land kritiken riktas mot. Eller så förlägger man handlingen till en historisk miljö.
  • Hedersmord; ett tema i arabisk litteratur från 30-talet och framåt. Detta beror på att författarna varit progressiva och liberala och velat få människor förstå att det finns andra sätt att agera på. Författarna har stått på de utsatta kvinnornas sida.
  • Självbiografier - som t ex ovan nämnda Det nakna brödet; Den första brunnen av Jabra; Stad av saffran av al-Kharrat och Järngräshoppan av Salim Barakat. (MA dröjer kvar lite vid Barakat, denne kurdiske man från Syrien som nu bor i Sverige. Han drev litteraturtidskrift i hop med bl a Adonis, kom till Sverige efter att hans bröder "försvunnit" och fick efter mycket om och men uppehållstillstånd här. Han använder enligt MA en "översvår" arabiska i sin självbiografi. Han rör sig ofta i sagans och myternas värld och är enligt MA "en kurdisk John Ajvide Lindqvist".)
  • Under 40-50-talet skrev man i en realistisk tradition. Litteraturen skulle vara samhällsengagerad - ordet "engagemang" var ett slagord. Inspirationen kom från Sartre och Camus som verkade i samma anda. Deras böcker översattes snabbt till arabiska. Man gick en ljus framtid till mötes och det koloniala oket var kastat. Mahfouz är exempel på en sådan realistisk författare. Man överfick sedan till att skriva mer i symboler och gåtor samt testade olika sätt att skriva på.
  • Det sker senare en återgång till det traditionella berättande som vi hittar i Tusen och en natt.
  • Nu är de arabiska författarna dock tillbaka i en mer realistisk tradition som är mer frispråkig än tidigare. Ett exempel på det är Yacoubians hus. Böcker förcensureras inte längre och man kan ge ut litteratur på privata förlag istället för på statliga.
MA nämner några favoriter;
Män i solen av palestinske Kanafānī som innehåller noveller.
Lilla berget m fl av Khoury
Profeten av Gibran som kommit i nyöversättning

Jag går från föreläsningen med ett leende. Lycklig över all litteratur jag har kvar att upptäcka. Men också med en glädje över att jag faktiskt läst några och hört talas om flera av de titlar som finns medtagna på litteraturlistan som MA sammanställt. Kanske scannar jag inte den här vid senare tillfälle?

Jag kan förstås inte låta bli att nämna de jag läst på listan som jag tycker är riktigt bra. Obs dock att de är från arabvärlden utan att nödvändigtvis skriva på arabiska:

Khadra: Efter attentatet (Algeriet)
Matar: Ingen i världen (Libyen)
Alsanea: Flickorna från Riyadh (Saudiarabien)
Aboulela: Minaret (Sudan)

Ok, det hade förstås kunnat vara fler... och de lästa är mest från före bloggtid. Och lite dåligt samvete får jag för att jag inte tar mig för att läsa ut Mahfouz Midaqq-gränden som värmer fötterna bredvid sängen och för att jag inte klarat av att ta till mig Barakat (fast översvår arabiska kanske också är översvår svenska?).

Något att tillägga?

5 kommentarer:

  1. Tack så mycket för referatet och den positiva känslan du hjälpte till att förmedla! Jag håller med om att litteratur är en bra väg att förstå ett annat samhälle, och då är det viktigt att få många olika författares syn för att ge ett brett perspektiv. Så kul att både intresset och utgivningen av arabisk litteratur ökar i Sverige!

    SvaraRadera
  2. Ytterligar ett område litteratur som jag har kvar att upptäcka. Låter mycket intressant!

    SvaraRadera
  3. Ja det är jätteintressant på alla sätt! Har ni möjlighet lyssna till Marina Stagh någon gång så gör det!

    SvaraRadera
  4. Jag vill bara säga att jag älskar dina inlägg om afrikansk och arabisk litteratur!! Känner själv att detta är något som måste upp! Det är läsminnen som stannar kvar inom en! Du inspirerar!

    SvaraRadera
  5. Amoroso: Tack! Vad glad jag blir! Och jag instämmer - detta är verkligen något som jag vill ska lyftas fram.

    SvaraRadera

Tack för att du med din kommentar lämnar ett avtryck här!