Litterära höjdpunkter 2010

2010 var ett år fyllt av god läsning. När jag ser tillbaka häpnar jag nästan över hur många riktigt bra böcker jag läst. 2010 var också året då det plötsligt blev rätt tid för flera av de romaner jag i flera år väntat med att läsa. I en brokig lista utan rangordning, fast nr 1 är verkligen nr 1, några av årets höjdpunkter. Men först önskas alla läsare ett gott nytt år! Och så undrar jag förstås vad du minns bäst från läsåret som gått?

1. Krilontrilogin av Eyvind Johnson. Länge väntade jag på rätt tillfälle att läsa sviten och äntligen var tiden inne. Helt fast blev jag i böckerna som på ett närmast magiskt sätt sammanföll med sommarens tudelade semester-resa. Det är böcker som alla (ja, faktiskt!) borde läsa. Jenny B bidrog med entusiasm under läsningens gång.

2. Alexandriakvartetten av Lawrence Durrell. Dessa texttunga böcker hade följt mig länge och det var en bedrift att läsa dem. I efterhand är det vad jag tänker på mest - att jag faktiskt läste dem (och att jag aldrig kommer att läsa om dem).

3. Buddenbrooks av Thomas Mann. Inte trodde jag det kunde vara så roligt att läsa Mann. Som jag trivdes med familjen B. Fullkomligt fantastiskt. Ingrid bidrog till en inspirerande läsning.

4. Saabyes Cirkus, Maskeblomstfamilien och Halvbrodern av Lars Saabye Christensen. Starka stora romaner av ett författarskap jag ska återkomma till. Men som jag med Modellen upptäckte är plågsamt ojämnt

5. Min kamp av Karl Ove Knausgård. Del 1 av 6... Författaren är inte överskattad!

6. Om så hela världen rasar av Marten 't Hart. Lästipsen jag fick (tack, tack) inför påskresan till Amsterdam gjorde att flera, t ex Vixxtoria, kom ut som Hart-vurmare. 

7. I Smärtans ministerium av Dubravka Ugresic sker förresten en del av den yttre handlingen i just Amsterdam. Den boken hade jag inte hittat till utan Jenny B. Smärtans ministerium för tanken till två andra romaner, lästa under året. Kanske är det stilen, språket, kargheten, det förirrande som minner dem om varandra? Stillheten Attila Bartis och Malina av Ingeborg Bachmann. Ett treklöver av minnesvärda texter.

8. Spill av Sigrid Combüchen. En vinnare från första sidan. Lästes med sherry on top.

En annan diamant, Den siste greken av Aris Fioretos, tilldelades P1:s romanpris. När det tillkännagavs skuttade jag i köket. En tredje storvinnare som även vann mitt läsarhjärta var förstås Utrensning av Sofi Oksanen.

9. Easter Parade av Richard Yates. Inträngande och smärtsamt, fast friskt. 

10. Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov. En ovanlig omläsning i januari som satte ribban för resten av 2010 års läsning.

Krig och fred i Baltimore

Parallellt med att jag läser den myllrande romanen Krig och fred ser min kärlek och jag tredje säsongen av tv-serien The Wire. I skrivande stund lyssnar vi (tror det kallas multi-tasking) på P3 Kulturs sommar-"boxcirkel" om serien. Det var boxcirkeln som fick upp våra ögon för McNulty, Barksdale, Greggs, Omar och de andra i Baltimore. Det är starkt beroendeframkallande och som att läsa en sådan där roman roman när man aldrig vill släcka lampan och luta huvudet mot kudden - istället vill man se ett avsnitt till och sen ett till och ett till. Lika besatta som boxcirkeln i radio blir vi hemma i soffan.

Det är en berättelse visad i bild med klockrena dialoger och välutvecklade karaktärer. Den lockar till analys, associationer och är samtidigt roande med sin grova fyndighet. Den har det jag kan sakna generellt i dagens litteratur. I The Wire finns den mångstämmighet och det myller som berikar t ex de ryska romanerna. När jag väl tänkt den tanken (som väl inte ens är min egen?) har jag svårt att släppa den. Alltså att det är här i tv-serien, i de luggslitna polisernas och droghandlarnas Baltimore, som dagens stora berättelse finns lika väl som, eller kanske mer, än i den samtida litteraturen. Lite dystopiskt, kanske?

"- Den eviga havsblåsten! Jag slipper den visst aldrig"

Gävle är inte landets mest författartäta stad. Fast en stor författare har faktiskt bott här, åtminstone under några av sina barndomsår - Agnes von Krusenstjerna. Det fina hus hon bodde i tillsammans med sin familj på Staketgatan 1 står kvar,

så gör även slottet där hennes morbror (och nonsensversförfattare) Hugo Hamilton var landshövdning. Om jag lutar mig lite bakåt i skrivbordsstolen så ser jag slottet från mitt kontorsfönster. Av Krusenstjerna har jag läst förstlingsverken, ett par romantiska flickaktiga sådana och den breda Fröknarna von Pahlen-serien. Nu har Fattigadel givits ut på nytt, Ulrika Kärnborg skriver intressant i Aftonbladet om den. I romanens första del skildras Gävle, kallat Ramstaden.

En kall vind kom farande och överstinnan höll fast sin hatt. - Den eviga havsblåsten! Jag slipper den visst aldrig, jämrade hon sig. I slutet av gatan låg en brun och vit liten stenvilla med ett torn på taket och framför den en smal trädgård.

Jag påminns om att det för mig ännu återstår två delar av de fyra att läsa. Kommer tid kommer lästid.

Från salonger till slagfält

Julen är inne. Det var den vanliga paradgudstjänsten, det var grannarnas högtidliga och tråkiga visiter, det var nya fina kläder som togs på för första gången. Annars var det inte mycket som skilde dessa dagar från andra dagar under året, men det låg jul i luften, det var något som anades i den vindlösa vinterkölden, i det bländande solskenet om dagarna och nätternas gnistrande stjärnhimmel.

Nej, det är inte ett utsnitt ur Hermias dagbok bara ett citat från boken jag läser. Det kan vara den myckna snön som faller eller höstens resor till Kaliningrad eller bara en stark längtan efter en "riktig" roman som gör att jag nu läser ryskt.

Romanen vann direkt över de böcker jag från början lånat hem från biblioteket för att läsa under julen. Dessutom började läsningen ur ursprungshögen riktigt uselt med Modellen av Lars Saabye Christensen. Romanen av författaren som jag höjt till skyarna uppfyller allt man kan önska av klichéer och torftigt språk. Ett riktigt bottennapp med andra ord och jag är glad att det inte var mitt första möte med författaren.

Istället sitter jag här med

Leo Tolstojs Krig och fred i tre band och läser med samma känsla av förundran som för ungefär ett år sedan då jag läste Manns Buddenbrooks - även Krig och fred är så levande, så genomarbetad och ibland riktigt underhållande och skönt cynisk. Jag njuter av sceneriet, av hur författaren låter personerna i boken utvecklas, mogna, byta livsval. Det kanske inte är så överraskande att jag trivs bättre i salongerna än på slagfältet men båda skildras med samma kännedom och insikt. Och ibland är det inte så stor skillnad på de planer som smids på endera ställe.

Anna Pavlovna befann sig i samma upphetsade tillstånd som en fältherre på slagfältet vars huvud genomkorsas av tusen nya och och snillrika idéer som han knappt hinner sätta i verket.

Det är bildande av föreningar, uppbrott, strategier som dras upp oavsett om det handlar om hjärtats eller vapnens strid. Det är ett stort panorama som hade kunnat heta Krig och kärlek och en stor upplevelse att vara med om.

Jullov idag, jobb imorgon. Bara 500 sidor kvar att läsa.

"Mamma, vakna, sa mumintrollet förskräckt. Nånting hemskt har hänt. De kallar det jul."

Fullt så illa som i Tove Janssons novell Granen är nu inte julen. Nu är det tid att lacka paketen, att värma glöggen och sniffa hyacinter medan julmusiken smeker öronen. I läshögen finns lånade böcker som Osynlig av Auster, Modellen och Herman av Lars Saabye Christensen, T. Singer av Solstad och Stockholm Noir som inte är något nytt av Jens Lapidus utan en tio år gammal roman av Aris Fioretos. I hyllan står fler på lut. Vi får se vad det blir. Samtidigt så är energin låg, batteriet vintersvagt, därför blir det, med start på självaste Nobeldagen, en stunds bloggpaus. Men innan dess vill jag önska dig, litteratur- och bloggläsare, en riktigt god jul!

"Du är bara en docka"

Jag trodde att jag skulle komma att uppleva många olika saker genom Karl Ove Knausgårds Min kamp. Och det har jag också gjort. Känt sorg, oro, ångest och ibland glädje. Glädje också över att texten är så bra. Min kamp läser jag som vore den en roman, jag tänker inte under läsningens gång på att det är sin egen historia författaren berättar. Det känns inte så väsentligt. Det här är ett skarpt, tätt litterärt verk. Oavsett dess bakgrund. Kanske för att jag också inte har så mycket till övers för jag-berättelserna, ego-historierna. Vill inte se detta som ännu en sådan. Snarare som ännu ett exempel på riktigt bra norsk litterär konst. Det är nu ett 40-tal sidor kvar av boken, läsningen har blivit utdragen.

Vad jag inte trodde jag skulle göra under läsningen av Min kamp var att skratta. Spontant, direkt och oväntat. Men det gör jag.

Scenen är den att den vuxne Knausgård berättar om sitt liv som sömngångare, en sådan som gör en del udda saker.

"När jag skulle övernatta med andra än henne [flickvännen] brukade jag varna dem i förväg, ifall något skulle hända, och på en resa med en kamrat som hette Tore, två år tidigare, vi hade hyrt en så kallad författarlägenhet på en stor herrgård utanför Kristiansand för att skriva ett filmmanus, var det den åtgärden som räddade situationen, för vi sov i samma rum och mitt i natten hade jag stigit upp och gått fram till honom, ryckt av honom täcket, gripit tag i hans anklar och sagt till honom, som skräckslagen stirrade på mig, du är bara en docka."

I en enda lång mening, utan avbrott. Stackars Tore.

Nu tror jag inte det var meningen att läsaren skulle reagera som jag. Romanen är ju starkt gripande, snyggt genomförd. Också. Människolivet är djupt och innehållsrikt det som blottas här är en bråkdel. Även om det känns som ett komplett verk. En hel historia om dåtid och nutid. Det räcker. Men jag vill ha mer. Och det kommer!

"Det är Doktor Zivagiskt på något sätt"

sade kollegan när vi gick från bussen till jobbet.

 

En litterär eller filmisk association som på något vis träffande beskrev den grå morgonhimlens dramatiska insvepande av träden klädda i snö. Och så bockarna, alltid bockarna.

Biennal i min stad

I Venedig och i andra städer med självförtroende finns det biennaler. Även om själva ordet "biennal" inte betyder något annat än "vartannat år" så ger den löfte om något storslaget. En händelse utöver det vanliga. Därför ser jag fram emot maj nästa år då Folkteatern i Gävleborg är värd för teaterbiennalen. Det blir finfint. Och så får vi en ny chans att se Shakespeare-påhittet Kom ta min hand. Kanske promenera till gasklockorna i strålande majsol istället för i snöglopp som när jag såg den förra vintern.

Läskonst - tre ryggar

Renoir (1841-1919)

Schjerfbeck (1862-1946)

Kylberg (1878-1952)

Norsk läsluksus

Den fjärde december är det tio år sedan jag började mitt arbete som bibliotekarie. Det är ett yrkesval jag är glad över men något det fört med sig är en ibland mättnad för övermåttet av böcker som på olika sätt ska hanteras och en ökad, ibland lite jobbig, kräsenhet i valet av läsning. Den känslan är nog inte särskilt ovanlig, oavsett i vilken miljö du verkar.

Kräsenheten gör att jag ändå är ganska säker på att åtminstone tycka hyfsat bra om det jag väljer att läsa men det är inte så där alldeles ofta det slår gnistor mellan mig och texterna. Men när det händer är det som att vara tillbaka i slukaråldern. Tillbaka i känslan av att boken måste vara världens mest fantastiska uppfinning. Den känslan har jag haft den senaste tiden för jag har fått en ny favoritförfattare:

Lars Saabye Christensen. Det började med Saabyes Cirkus, sedan var jag bara tvungen att fortsätta med Maskeblomstfamilien (2003) och efter det med Halvbrodern (2001).

Saabyes Cirkus var en ganska lättsam historia jämfört med de båda andra. I de tre verken finns återkommande teman - här finns utanförskapet som manifesteras på olika sätt, här finns gåtorna och oklarheterna och här finns fotografiet som handlar om att avbilda eller låta sig avbildas.

I Maskeblomstfamilien följer läsaren jag-berättaren från tolv till sjuttonårsåldern. Berättarens far dör abrupt och brutalt medan modern stänger in sig i sig själv. Kvar finns pojken och en faster, de stängs in med varandra i den stora lägenheten i Oslo. Stänger in och förtär varandra. Historien har mycket mörka drag även om författaren inte alltid berättar explicit och direkt det som sker. Istället är det undan för undan information läggs till information och förståelse och bilder skapas. Vari utanförskapet består ska jag inte gå in på, jag vill inte göra som det svenska förlaget och förta något i förväg. Läsningen hade kunnat ske med full empati och med varma känslor för huvudpersonen. Men det här är ingen trevlig berättare, han är manipulativ och elak. Känslokall. Eller med en lärares ord, hemska att säga till en ung människa

- Jeg har aldri likt deg. Og skal jeg si deg hvorfor? 
- Kan du godt.
- Fordi du er tom, sa adjunkt Vogt.

Även om boken är skriven som gick den omvägar, även om den inte från början är klar och tydlig är den inte svårtillgänglig men den kräver en uppmärksam läsare. Det finns så mycket mer att säga om den egentligen. För mig var den en bladvändare, en starkt engagerande och berörande sådan.

Halvbrodern gav författaren Nordiska rådets pris 2002. Den är en episk skildring med ett brett register av händelser och personer. I Maskeblomstfamilien är författarens teman komprimerade, här i Halvbrodern är de utspridda på flera personer. Texten böljar framåt och bakåt i tiden. Halvbrodern är Fred som kommer till genom en våldtäkt. Berättare är den yngre brodern Barnum som föds efter att mamman träffat en man som lockar henne till skratt. Fred är den som står för de mörkare stråken och för hårdheten, han klarar inte livet med andra människor. Barnum är den som lider av utanförskap, han är kortväxt vilket många både barn och vuxna gör sig, på ett hemskt sätt, roliga över och har dessutom ett udda namn. Till sist får han vänner och hittar en plats där han har något slags lugn, innan alkoholen träder in i hans liv. Barnum. Lillebrodern som alltid är lite efter för Fred finns där hela tiden, snäppet framför Barnum. Så försvinner Fred, först drivandes omkring på nätterna, sedan kanske för gott. Det är något han ska finna svaren på, kanske lyckas han med det? Barnums far står för en annan del av gåtfullheten, ändå vet vi en hel del om honom - att han växte upp på en ö, engagerades av en cirkus (cirkustemat även i Saabyes Cirkus) och att även han lever den kortvuxnes liv. Men vad gjorde han egentligen under sitt vuxna liv? Hur tjänade han sina pengar? Vem var han?

De 720 sidorna läser jag med totalt engagemang och med en förundran över berättandets konst. Grundtonen i berättelsen är dov, mörk samtidigt som den har ljuspunkter, åtminstone tillfälligt. Boken är en väv av berättelser, av händelser som ofta är något annat än de tycks vara i första anblicken. Bokens personer länkas på olika sätt samman med varandra, deras öden är beroende av varandra. Författaren berättar med ett slags osäkerhet, väver in luckor som fylls med nytt innehåll och jag är inte helt säker på att jag får veta vad som egentligen hänt i olika delar av handlingen. Berättar författaren sanningen mellan raderna eller låter han bokens olika personer ge sina versioner, bilder av vad de tror kan ha hänt? Vem ska jag tro på, egentligen? Det är en roman jag skulle vilja diskutera, vrida och vända på. När jag tänker på boken så här i efterhand har jag så många frågor, så många funderingar som alla starkt bidrar till den positiva läsupplevelsen. Det är bok som läses aktivt. Under hela läsningen en känsla av lyx, bättre läsning än så här är svår att hitta.

Sedan slår jag upp första sidan av Karl Ove Knausgårds Min kamp 1 och är i en ny norsk läslyx.

Skrubben som gömde en skattkammare

Plötsligt befann vi oss i en tidsmaskin, kollegan och jag. Bibliotekariska ord som "närmagasin" och "småtrycksamling" föranledde en upptäcktsfärd till ett avlägset hörn av biblioteket numera mest använt  som förråd men sedan länge innehållande en stor skatt.

Här en databas av lådor.

Lådor med dagstidningarnas litteraturkritik från 30-talet och framåt, säkert också bakåt. Nogsamt utklippta, sammanlänkade med fina band.

Jag botaniserar. Hittar Krusenstjerna, Lo-Johansson, Lindgren, Elgström och många många fler. Varje kuvert rymmer en författare. Varje låda rymmer stora mängder material. Här kan jag stanna en stund. Stanna tiden. Bland stöket och böket hitta bekanta samtidigt som frågor väcks.

Vad sade rubrikerna? Vilka var kritikerna? Och vilka forna kollegor skapade detta arkiv av texter?

Tiden förändras och vi med den.

Ett eget körsbär och ett annat pris

Bäste Bernur var snäll att förära Hermia med en egen körsbärsmuffins. Uppmärksamheten och de beskrivande orden "vaksam och oförutsägbar" tackar jag för!

Tre favoritförfattare och favoritböcker:

Eyvind Johnson - Krilontrilogin
Eva-Stina Byggmästar - Men hur små poeter finns det egentligen
Sara Lidman - Jernbaneeposet

Att välja ut är att välja bort och att bli bortvald är aldrig roligt. Så egentligen - fri plockning av fina bär! Men några extra söta till fem bloggare som jag har förmånen att få träffa på riktigt - ni är körsbären i min vardag:

Seriebibliotekarien
Heidis Hörn
Brickens krönika
På spaning
Den luttrade bibliotekarien

Så där, nog har jag följt reglerna?
1 Tacka den du har mottagit priset av.
2 Kopiera prismärket till din blogg.
3 Berätta vilka tre författare du räknar bland dina favoriter, och nämn en favoritbok per författare.
4 Skicka priset vidare till fem mottagare som du tycker förtjänar det.


Hermia har också tackat för en mycket hedrande och fin award från bloggen Med näsan i en bok.

Tidsflykt

Datorn är som en värmande katt i mitt knä och det behövs när snön viner utanför. Dags kanske för en utflykt i tiden? Ett bläddrande i det stora nätet istället för bland gulnande fotografier i lådor på loppis.

 

Idel kvinnor. Så inspirerande med sina frimodiga, 20-taliga uttryck.

Redan rosad

Spill av Sigrid Combüchen.
En av årets starkaste läsupplevelser.

Tankarna åker skridsko på blankis

Staden är bländande i all sin vithet. Träden nyss höstfärgade nu gnistrande av snökristaller. Min väg till jobbet har skiftat karaktär. Jag tar mig fram på isig cykel, säkert på dubbade däck. Att färdas. Vara på väg. Triumferande. Det är motsatsen till trång överlastad buss. En ensam färd i morgonen.

Sökte idag på jobbet/biblioteket någon poet som beskriver vintern, tystnaden och stillheten men utan att hitta de rätta orden. I stället här hemma en bok som hängt med länge Den nyaste ordmusiken och i den en dikt av Tommy Olofsson inte om vintern men ändå så här.

Härliga dagar
"Vissa dagar bär, man lyfter
svävar omkring med sin lycka.
Färgerna vilar lättjefullt
på sina föremål.
Ljuden skojar vänligt med öronen.
Fötterna är varma, huvudet svalt.
Tankarna åker skridsko på blankis.
De genomför alla tänkbara figurer
utan att förlora balansen.
Man kan sitta i lugn och ro,
nysta ihop slingorna av sitt
ihoprafsade liv.

Andra dagar,
andra dagar ska vi inte tala om."

Lite så, för mest brukar november bjuda på de andra dagarna när det känns tungt av mörkret utanför. Vintertröttheten. Men nu gnistrar och glittrar min stad, glöm Inger Christensens hårda ord om den.

Och så bläddrar jag lite i Eeva Kilpi. Hon har nog följt med ungefär lika länge som ordmusiken. Hennes fåordiga, fåradiga dikter talar omedelbart till läsaren. Så direkta och samtidigt ibland nästan generande sinnliga. Fler ord än så här behövs inte.

"Din doft i mig i många dagar,
i många dagar älskar jag mig själv."