Inspirerad av Frances HA

Jag har kommit att bli förtjust i filmskaparen Noah Baumbachs verk, i hans smarta, skruvade tilltal och i karaktärerna som slår an något inom mig i sin vilsenhet. Därför var mina förväntningar på den nya Frances HA ganska stora.

 

Greta Gerwig spelar titelrollen - en kvinna med yviga gester och ett slags gränslöst, ibland socialt vettlöst, förhållningssätt till omvärlden. Efter att ha blivit övergiven av sin bästa vän,  som strax därefter gängar sig, flyttar Frances runt bland olika bekanta. Samtidigt försöker hon ta sig fram som dansare, på ett lite tragiskt sätt för tittaren eftersom hon som 27-åring tycks vara kvar på nybörjarnivå.

Men Frances HA är en film och person som överraskar. Kanske luras vi också lite? Leker man med våra förutfattade meningar om en människa som Frances? För i Frances finns en övertygelse som faktiskt får blomma ut.

Filmen är inspelad i svartvitt men genom Gerwig självlysande. Den berör mig och jag tänker att jag ska ta hand om, vårda och släppa fram min egen inre Frances för hon finns där. Jag behöver väl inte säga att jag rekommenderar den?