Dagarna med farmor

Dagarna med farmor av Frédérique Deghelt lockar mig dels genom att vara en Parisroman och dels genom att den sägs handla om litteratur, om att mötas genom böckernas värld. Och till viss del stämmer det - Jade hämtar hem sin farmor till sin lägenhet för att hon inte ska riskeras hamna på ålderdomshem. Här i Montmartre inrättar de sig tillsammans och inleder sitt lite udda samboliv.

Jade är journalisten med ett romanmanus i byrålådan. Farmodern visar sig länge ha varit en läsare i smyg, för några litterära utsvävningar har inte varit accepterade i byn där hon levt hela sitt liv. Nu kan hon komma ut ur garderoben som en verklig litteraturkännare och erbjuder sig också att hjälpa sin sondotter att få fason på sin romantext. Mellan de båda växer en varm vänskap fram, samtidigt som kärleken kommer in i deras liv. 

Nja, det här är inte riktigt en text i min smak. Det är lite för sentimentalt, lite väl utstuderat upplagt och jag är flera gånger på väg att avfärda den, lägga boken ifrån mig. Det handlar heller inte om litteratur på det sätt jag hoppats, här blir den mest kanal mellan män och kvinnor. Men något håller mig kvar - jag tycker om skildringen av den äldre kvinnan, tycker om värmen som utstrålar mellan sidorna och vill också vet om Jade tar sig vidare i livet. Så tänker jag och läser vidare. Så kommer slutet och jag tänker att aha. Så kan man också knyta ihop en historia - eller kanske snarare öppna den på nytt. 

Men ändå. Inte bok riktigt för mig, fast en läsning som passar väl ihop med den annalkande hösten.