lördag 14 september 2013

Då tänker jag på Sigrid - en känslig debutroman

"Hur långt räcker kärlek?"

En del av sommarens semester tillbringade maken och jag på norrländska vägar, där vi åkte ömsom genom vackra landskap och ömsom genom halvt övergivna byar. Nu har jag läst en debutroman som utspelar sig Jämtland, som vi bara nuddade vid på vår resa. Det är gott att se att det finns nya författare som utgår från andra perspektiv och vyer än storstadsmiljöernas, som väl varit härskande i större delen av den senaste tidens svenska litteratur? Fint också att det är "riktiga romaner" och inga deckare...

Romanen jag läst är Då tänker jag på Sigrid, författaren är Elin Olofsson. Det kanske låter förnumstigt men jag tycker det är en "mogen" debutroman - skriven på ett alldeles eget språk, där de olika berättarspåren fint träder fram. Hanna är bokens jag och Sigrid som hon tänker på är farmor. 
Hanna har lämnat Stockholm för att söka sig både tillbaka till sina rötter och till sig själv, samtidigt som hon sörjer en oavslutad kärlekshistoria. Hon åker upp till Storgårda, släktgården som ingen längre tar hand om. Här har Sigrid, som framstår som en elak kvinna, levt men numera ligger hon förvirrad på ålderdomshemmet, här har också Åke, farbrodern, tagit sitt liv. Det är en gård med många minnen i väggarna. 

Hanna inrättar sig på gården, gråter, dricker kaffe, tänker. Samtidigt lär hon känna grannen Kalle och förnyar relationen med sin pappa Bosse.Vid sidan av Hanna följer läsaren också Sigrid vilket skapar ytterligare en dimension åt romanen. Som läsare får jag också tidigare än jagberättaren en viss förståelse för eller insyn i den gamla kvinnans liv.

De såriga familjerelationerna, svåra att läka, är i centrum tillsammans med Hannas ledsna hjärta. Men kanske finns tid för försoning och förståelse när de möts på nytt? Kanske räcker kärleken till att överbrygga äldre tiders plågor, och kanske kan den ljuda tillräckligt starkt i Hannas liv?

Då jag tänker på Sigrid gjorde starkt intryck på mig, och jag som sällan gråter när jag läser har fortfarande svidande ögon efter morgonens rinnande tårar. Ändå är det inte någon sentimental roman som på ett utstuderat sätt slår an känslosträngarna. Det är snarare genom sin äkthet och innerlighet den träffar rätt.

Jag hoppas Olofsson följer upp sin känsliga debut och fortsätter sätta Norrland på den litterära kartan, liksom t ex Therese Söderlind gör. En ny generation Norrlandsförfattare - det är fint!

ps. Nu har jag sneglat lite på vad några recensenter tyckt om romanen. Någon gör mig förvånad över att nästan raljera över att det är en i mängden av storstadsboåtervändertillhemtrakternabok (det är i så fall på tiden tänker jag att landsbygden får ta över dominansen). ds.

2 kommentarer:

  1. Jag har nu skapat en låååång önskelista inspirerad av din läsning :)

    SvaraRadera

Tack för att du med din kommentar lämnar ett avtryck här!