måndag 9 september 2013

Ett uppfriskande vinterkrig

"Det första misstaget Max och Katriina gjorde den vintern - och de skulle göra många misstag före skilsmässan - var att frysa ned barnbarnens hamster."

Lite nervöst undrade jag hur författaren skulle ta sig vidare från den här första, fantastiska meningen. Ganska snart därefter var jag lugnad! För det var länge sedan jag läste en relationsroman, en samtidsroman, så bra, snygg och välskriven som Philip Teirs Vinterkriget - den levde minst sagt upp till mina rätt ganska stora förväntningar. 
Utan onödigheter berättar Teir både lustfyllt och fördjupat om ett par i kris, och om deras mer eller mindre vilsna vuxna döttrar. Det är skönt tycker jag att det äldre paret står i centrum, att det inte är (ännu) en roman om unga karriärlystna människor, eller om par som ska få småbarnslivet att gå ihop. De personer Teir tecknar finner jag vara både mer intressanta och mångbottnade med sina funderingar över livet som blev så här, eller sådär.

Här är alltså Max, snart 60 år gammal och med sin storhetstid i sociologivärvet bakom sig. Nu har han sin förläggare flåsande i nacken efter en bok som inte vill låta sig färdigställas. Han lever i par, men parallellt, med Katriina, en bestämd kvinna med stark drivkraft framåt. Och visst faller han när han kontaktas av den unga Laura, som har siktet inställt på. Ja, vad då egentligen? 

Döttrarna lever sina liv, olika varandra. Särskilt den yngsta en aning villrådiga Eva, är spännande med sitt försök till konstnärsliv i London. Och så finns den äldre generationen representerad genom en sjuk farmor. En viktig roll har också, tänker jag, Helsingfors, tydliggjord genom namn på gator, stadsdelar, restauranger med mera och som bakgrund till i första hand Max utflykter.

Jag är glad över att Teir klarar att vara både underhållande, han bjuder den här läsaren på ett och annat skratt, och allvarlig i sin skildring av det finlandssvenska medelklasslivet. Ibland tänker jag på Jonathan Franzens Tillrättalägganden som en mångordig syssling, för där finns något slags släktskap i handlaget. I Vinterkriget är det en fin balans mellan äktenskapsrealism och rolighetsscener. 

Jag har haft riktigt angenäma lässtunder med den här romanen - tänk att ett vinterkrig kan göra så gott i själen! Tack till boklangaren på NoK som snabbt såg till att stilla min läshunger!

ps Törs man (i det här fallet) hoppas på ett fortsättningskrig? ds

3 kommentarer:

  1. Utan onödigheter är bra formulerat! Jag tyckte allra mest om Evas berättelse faktiskt.

    SvaraRadera
  2. Svar
    1. Där fanns mycket att tycka om! :)

      Radera

Tack för att du med din kommentar lämnar ett avtryck här!