På konstexpedition i Stockholm

Alla resor räknas - även de korta! Huvudsaken för mig är att fokus skiftar och att upplevelsebanken fylls på med nya minnen. Nu när det är mycket på jobbet och årstiden är trist är det extra skönt att ha ett resmål att se fram emot. Tillsammans med maken har jag tillbringat en konstrik helg i Stockholm, som oplanerat sammanföll med evenemanget Stockholm Art Week. Vilken tur att vi värmde upp förra helgen!

Vi tog in på Rex hotel på Luntmakargatan, ganska oansenligt men med Stockholmsmått mätt inte jättejättedyrt. Därifrån utgick våra konstiga expeditioner. Huvudmålet under lördagen var Waldemarsudde där den finlandssvenska Helene Schjerfbecks (1862-1946) konst ställs ut. I många år har jag längtat efter att se hennes verk samlade, framför allt de återkommande självporträtten som i takt med att konstnären åldras blir alltmer skugglika.

Konstnärens liv fascinerar - hennes skapande som tog egna modernistiska vägar trots, eller kanske ändå tack vare, ett liv till stor del i avskildhet och med känslan av att vara bortglömd. I isoleringen blir vissa motiv vanligare än andra, konstnärens mamma men även äldre verk som återskapas. Det är fint att få se både den gamla och den nya versionen, att se hur ett och samma motiv kan ta sig så olika uttryck. Allteftersom förenklas färg och form, samtidigt som de fördjupas. Jag var lite rädd för att bli överväldigad, att det skulle bli för stort att ta in, men det var mycket människor runt omkring, och många gråa hår på visning, så jag knuffades lätt fram mellan tavlorna vilket nog gjorde att en del av spänningen minskade. 

Waldemarsudde är ju en upplevelse i sig och jag har varit där flera gånger tidigare. Den här gången kändisspottar jag Carl Johan De Geer som är där för att öppna utställningen "Vi hade fel!" med foton från hans tid som modefotograf, vi skummar den och de dräkter som ställs ut i anslutning till lite lätt.

Sedan traskar vi i modden till Liljevalchs konsthall där årets godispåsbubbliga vårsalong pågår.

Här ser vi oss rejält mätta på spretig konst med avseende på både innehåll och utförande. Ett par återkommande teman  urskiljs - döden i olika former bl a dödskallens och barnlandskapet i vuxentappning, t ex genom en skulptur (var det en människa? Minns inte..) gjord av styckade mjukisdjur. Vi gör inte vårsalongen rättvisa, för att ta in och hålla isär de olika skapelserna hade vi behövt vara där betydligt längre.

Efter en hel dag med konst omkring oss vilade vi fötterna och drack lite vin och åt god mat innan det var dags för kvällens karamell Farliga förbindelser på Dramaten. Föreställningen har fått ett eget inlägg.

Idag har vi valsat runt på Moderna museet där Le Corbusier (Charles-Édouard Jeanneret, 1887-1965) var huvudnumret. Det är inspirerande att lära om en människa som varit både visionär och praktiker - hans idéer om stadsplanering, byggnader, gatunät har realiserats. Han rörde sig i regionen arkitektur, konst och möbeldesign, där de olika konstformerna samspelade. Le Corbusier verkar ha drivits av en stark övertygelse om hur en stad kan byggas på allra bästa vis, utifrån sina förutsättningar. Ändå kan jag inte låta bli att känna en viss lättnad över att hans vision om Stockholm inte fick liv. Men jag skulle inte ha något emot att se några av hans byggnader, spridda runt om i världen, på riktigt.

Det händer oerhört mycket i konststockholm nu - den här helgen pågick t ex en oberoende konstmarknad på Kulturhuset men den hann vi inte med att se. Det finns också en viss gräns för hur mycket man mäktar med och orkar ta in under en helg. Med den takt vi hade var det nära att gränsen uppnåddes. Men det gäller att stoppa i tid - och fylla på med mat och prat istället.