Att leva - en modern klassiker från Kina

Det är bra att vara lite vanlig. Den som ränner runt och försöker bli det ena eller det andra får sona för det med sitt liv. Ta mig - ju mer jag har stretat på, desto värre har det blivit, men jag har faktiskt levt länge. Alla som jag har känt är döda, de har försvunnit en efter en, men jag är kvar.

Den här vår-i-sinnet-dagen har jag tänkt mycket på boken jag läste ut igår - Att leva av Yu Hua. I den samsas den största tragiken med en outsinlig kämpaglöd för att livet kanske trots allt verkligen är värt att leva.

Men livet har varit ofattbart smärtsamt för huvudpersonen Fugui, vilket han berättar om för den i boken inskrivne lyssnaren samtidigt som han låter sin oxe vila på fältet. Som ung man ruinerar Fugui och skämmer ut sin familj genom spel och rusigt leverne. Fugui ändrar sig dock och blir en bättre, mer omtänksam människa som tar ansvar för såväl sina handlingar som för sina medmänniskor.

När så det kinesiska samhället förändras och folkkommunen inrättas, vilket senare leder fram till Kulturrevolutionen hårdnar livsvillkoren ytterligare. Att leva innebär nu att dagligen kämpa för att få åtminstone en gnutta mat på bordet, ty det är tider av hungersnöd. Fugui ser hustru och barn lida samtidigt som de yttre kraven ökar. Men att leva är också försoning och värme, om än i en karg, hård, plågsam och grym verklighet. Ändå, omtanke och kärlek är inte nog för att rädda liv vilket Fugui smärtsamt får erfara.

Yu Hua skriver, i översättning av Anna Gustafsson Chen, avskalat och med en direkthet som utan omvägar når fram till mig som läser. Att leva, som utkom 1992, beskrivs som en modern kinesisk klassiker. Fugui är här för att stanna, och han lever vidare i läsarhjärtat.