Regnspiran av a'Sara Lidman

Föräldrarna satt hopkurade i bävan och såg på den lilla som gick och tog sin rätt. Hon gick fram och tillbaka över köksgolvet som en nybyggare i färd med att stega upp ägor åt sig. 

Linda är ett efterlängtat barn, Hanna och Egron Ståhl är ett gammalt föräldrapar sett med det tidiga 1900-talets ögon. Men Linda kommer mellan dem - orsakar svartsjuka och splittring när Egron förlorar sin plats i familjen. Till det kommer hans kristenhet, och motvilja till det som är onödigt, mot tillvarons bjäfs. Linda blir den som straffas.

För Linda är inte något vänt litet flickebarn - hon tar för sig och tar orden ur männens mun, till och med ur predikarens. Hon sätter villkoren för livet på gården, tar sig ton och bestämmer. Dessutom ser hon syner, och hon siar sin fars död. När synen besannas krackelerar kärleken mellan mamma Hanna och Linda.

Linda söker sig ut i gårdarna, och skrämmer genom sitt sätt att vara byborna. Hon är inte som en flicka ska vara - här är uppror, vrede och avundsjuka inte inkapslat utan utagerat och uttalat. Linda gör som Linda vill.

Till en gård i närheten kommer Simon som inhyst dräng i en familj som annars bara består av flickor. Mellan Linda och Simon växer en lek fram som blir till besatthet och till något som byn inte kan hantera. 

Livet går vidare, Linda blir tonåring. Men finner hon sin plats i byn? Nja. Det är för trångt för en sådan som hon, som dessutom ställer till det för sig på det mest otänkbara vis.

I Sara Lidmans roman Regnspiran (1958) finns så många spår att tänka kring. Den är så oerhört mångbottnad, vilket fördjupas av språkets poesi. Det finns en sådan styrka i texten, i de känslor av svartsjuka, vrede, sorg men också glädje, kärlek och lust som skrivs fram. Man kan tänka mycket kring relationen far-dotter där fadern kan vara både den jordiska och den himmelska, och kring relationen mor-dotter som bryts samman. Det är stora uppgörelser mellan barnet och föräldrarna som inte förstår sin dotter och de behov hon har av att vara "mitt i".

Och det jag tänker allra mest på när jag läser är just skildringen av Linda, på hur byn är för liten för denna flicka som spränger alla gränser. Hos Linda är allting uttalat, här finns ingen kvinna på vinden som ställföreträdare för känslorna. Det är inte en huvudperson som det är lätt att tycka om, för hon gör med sin upproriskhet och sitt ursinne inte gott. Hon gör det som vi andra med vår självbehärskning håller inom oss själva. Samtidigt finns det en djävulsk styrka i Linda som göra att jag som läsare ändå beundrar henne, och självklart känner jag starkt med denna litterära gestalt.

För ca 15 år sedan läste jag Sara Lidmans s k Jernbaneepos som även det utgår från det västerbottniska landskapet. Men även om författaren skrev flera av sina verk utifrån ett norrländskt perspektiv, så låter de sig inte begränsas till att vara något slags provinsiell litteratur. Detta är litteratur i världsklass - för världen.

* 

Efter att jag läst ut Regnspiran igår kväll så såg jag Marie Nyreröds fina skildring om och med författaren som finns på Svtplay - Det står efter livet - som kan fungera som en introduktion till författarskapet. Jag toppade med att ansöka om medlemsskap i Sara Lidman-sällskapet. Nu har jag börjat läsa uppföljaren till Regnspiran som heter Bära mistel.