Guds djärvaste ängel - på Gävle teater

Igår kväll hörde jag på ett långt samtal mellan Edith och Elmer. Det vill säga Södergran och Diktonius. De gästade Gävle teater genom Svenska teatern i Stockholm och pjäsen Guds djärvaste ängel skriven av Magnus Nilsson.

Scenen är enkel - en korgstol, en pall, som fungerar som bord, och två stegar. Samtalet mellan de båda poeterna, den 25-årige Diktonius och den några år äldre Södergran är underhållande, poetiskt med språkliga språng, utmanande och själsöppet. De möttes denna enda gången och kanske gick mötet till så här på gården vid huset som Södergran delade med sin mamma i Raivola och den lurviga katten (som är inskriven i rollistan och smyger runt på scenen). 

Södergran plågas av tuberkulosen som tar hennes liv ett år senare. Och kasten blir tvära mellan den största livfullhet och de matta stunder då kroppen inte orkar. Hon leker, springer, snurrar, skojar och retas. Det är ystert och frejdigt. Kanske är det närvaron av döden som ger den extra gnistan åt livet? Diktonius blir retad och skojad med, självförtroendet vacklar ibland i närvaron av denna poetiska tvillingsjäl. Men i leken finns alltid allvaret, i de muntliga uppgörelserna en mörk botten.

Camilla Nyberg och Andreas Rodenkirchen intar tillsammans med violinisten Olof Misgeld scenen på ett avslappnat men på inget sätt oengagerat vis. De ger liv och röst åt de två finlandssvenska poeterna med stor närvaro och med en innerlighet i uttrycken. Fint skildras ett möte som hade kunnat se ut så här. Jag hoppas det såg ut så här och önskar att de på riktigt fått mer tid tillsammans.

Bilden hämtad härifrån