Slakthus 5

När jag började läsa boken kunde jag inte föreställa mig att den skulle ta mig till planeten Tralfamadore, inte heller att den enda bok som är tillgänglig på planeten skulle vara Dockornas dal av Jacqueline Susann. Men precis det inträffar i Kurt Vonneguts Slakthus 5.

I sin självbiografi En man utan land berättar Vonnegut att det tog honom många år att hitta formen och mognaden för att skriva om sina upplevelser som krigsfånge i andra världskrigets Dresden, som under hans tid i fångenskap brandbombades till utplåning. 1961 kom så berättelsen, men huvudpersonen heter inte Kurt Vonnegut utan Billy Pilgrim.

Fast Slakthus 5 är alltså inte en krigsskildring av något ordinärt slag, det är inte ens en alldeles vanlig roman. Vonnegut låter läsaren färdas obehindrat i tid och rum tillsammans med Billy. I ena stunden befinner han sig på flykt undan tyska soldater, i nästa är han medelålders optiker, för att sedan vara en åldring som blir tillrättavisad av sin vuxna dotter. Och så plötsligt är han på den där planeten, om det är en yttre eller inre tillvaro kan jag som läser fundera på. Detta sker inte enbart för läsaren,  genom att kronologin brutits samman, utan även för huvudpersonen själv.

Billy är en överlevare men ingen hjälte - här görs inga heroiska stordåd. Han är en trasig, trots allt vanlig människa, som jag känner med och våndas med. Slakthus 5 är en i mina ögon sann, naken och osentimental historia om det meningslösa kriget och dess verkningar för den enskilde. Det är om man så vill en antikrig-krigsskildring.Vonnegut skriver både lättsamt och dråpligt men om allvarliga ting, på ett sätt som kanske bara han kan. Det är, för att låna några ord från Bridget Jones, "positively Vonnegutesque" och jag tycker mycket om den första roman jag läser av författaren. Så kan det gå.

Kanske har du läst denna eller något annat av Vonnegut?