Nu på andra försöket har jag verkligen kommit in i Knausgårds Min kamp 3. Den skiljer sig från de andra genom att nuet och den vuxne berättaren, i alla fall hittills, hålls i skymundan. Den reflekterande rösten saknas och är saknad. Men ändå är det nog den här texten jag tar närmast till mig. Alla har vi varit små och att läsa om den lille Karl Ove väcker liv i många minnen. Inte obehagliga sådana men saker jag inte tänkt på på väldigt länge. Plötsligt ser jag den blå ryggsäcken jag hade när jag gick på lekis framför mig, den där locket stängdes med en röd reflex. Min ständiga ängslan och rädsla för allt från proppskåpet i hallen till kaminen i källaren. Sådana saker.
Igår på fars dag läste jag intensivt i boken. Karl Oves pappa är ingen trevlig typ, men nyckfull och oberäknelig, och den lille pojkens ångest och rädsla strålar ut från sidorna. Pappagestalten är långt ifrån dagens mysiga lekpappor. Men just de var väl överhuvudtaget ganska sällsynta på 70- och 80-talet.
Min kamp med 3:an är snart över och jag är glad att jag kom igång med läsandet på nytt. Till dig som eventuellt också fastnat i detta barndomens landskap vill jag säga att det går att läsa delarna i oordning! Och ta upp läsningen av den här när tiden känns rätt.
När jag läser tänker jag på några meningar jag skrev av när jag läste den femte delen, den där författaren strävar efter att bli just författare och reflekterar över skrivandet och litteraturen:
Else Karin frågade vad jag tyckte om att läsa, förutom Hamsun och Bukowski, jag sa att min favoritförfattare var Kjaerstad, och att speciellt den sista, Det store eventyret, men även Speglar och Homo Falsus, ja, till och med debutsamlingen Kloden dreier stille rundt var bra. Hon sa att hans böcker var lite kyliga och konstruerade. Jag sa att det var just det som var poängen, Kjaerstad ville beskriva människan på ett annat sätt, inte inifrån, utan utifrån, och att föreställningen att människor i böcker var varma var en vanföreställning, det var naturligtvis lika mycket en konstruktion det, vi hade bara vant oss vi det, och tänkte på det som äkta eller varmt då, medan andra sätt var minst lika äkta.
Knausgård är ingen distanserad Kjaerstad i sitt sätt att skriva men han är fenomenal på att frammana stämningar och känslor, och väjer inte för att skriva ut det mörka, eller det småaktigt mänskliga.
Knausgårds 1:a
Knausgårds 2:a
Knausgårds 4:a
Knausgårds 5:a
Kämpade också med del 3 för ett par veckor sedan. Jag reagerade på att författaren inte alls skriver något om hur mamman reagerar på pappans konstiga sätt att uppfostra sina barn. Ser hon stillatigande bara på?
SvaraRaderaJag har ju en bit kvar att läsa, men jag tänker också på mamman och att hon inte gör något. Funderar på hennes och pappans relation. Knausgård skriver på ett ställe om hur få minnen han har av mamman, trots att hon var den som höll samman hemmet. Undrar om det spelar roll, att han helt enkelt inte har några skarpare minnesbilder av henne under uppväxten? Att pappan överskuggar allt. Reagerade på en annan sak också - att varken mamman eller pappan sägs ha kramat eller varit nära sina barn, att det är något han får på annat håll av mormor (eller om det var farmor?).
RaderaDet finns hopp för del tre alltså. Jag är tveksam. Den ligger längst ned i högen f.n.
SvaraRaderaJa, det tycker jag nog trots allt. Ja, visst undrar man över föräldrarelationen. Kanske kommer det mer om den i kommande delar?
Radera