"Jag funderade på att skaffa mig ett djur av något slag, eller åtminstone gardiner."

Efter att ha läst Knausgårds explicita jag-berättelse känns det lite skönt växla över i hans motsats: Helle Helle. Den danska författaren har en egenartad stil, som jag tycker utvecklats ytterligare i den nya romanen Detta borde skrivas i presens. I Helles text finns en ständigt underliggande och svårgripbar spänning som gör boken till en bladvändare. Kring den unga jag-berättaren Dorte skapas ett inre drama - hon försöker komma tillrätta i tillvaron, maskar från studierna men lever låtsasliv inför föräldrar och en labil faster, hon går från det ena hemmet till det andra - och från den ena relationen till den andra. Allt på få sidor, och ur Dortes lite svajiga perspektiv.

Helles skrivsätt brukar liknas vid den Hemingwayska isbergstekniken, men utöver att det finns tankar, känslor under ytan som lämnas öppna för läsaren att tolka, så gör hon något med språket. Helle kombinerar ord med varandra och får det att blixtra till i läsaren, när de olika sammansättningarna leder tankarna åt oväntade håll. Som t ex i meningen jag använt som rubrik. Hon aktiverar på detta sätt läsaren genom att inte skriva det förväntade, och man medverkar hela tiden själv genom att skapa mening, och tolka nyanser och formuleringar. Det svajar för den unga berättaren Dorte, precis som för mig när jag läser. Så jag läser, lystrar, iakttar och gillar vartenda ord.

Tack till min boklangnade kollega som fick mig att läsa boken just nu!
Mer läst av Helle
Föreställningen om ett okomplicerat förhållande med en man
Rödby-Puttgarten