Hjärtats oro & Mina priser - läsning på resa

Förtom maken hängde två österrikare med till Sicilien - Stefan Zweig och Thomas Bernhard. Litterärt sett tror jag de båda är säkra kort, men osäkra ändå för mig som inte läst någon av dem tidigare.

Ett tag har jag tittat lite längtande på nyutgåvan av Stedan Zweigs (1881-1942) Världen av i går men det var inte den jag packade i handbagaget utan romanen Hjärtats oro (1938). I romanen vrids och vänds på medlidandet och vad det kan göra med en människa - både med den som tar emot det och med den som av en eller annan anledning hyser det. En man berättar sin historia för en lyssnare. Han var en gång den unge löjtnanten Anton Hofmiller, som på slottet i närheten av platsen för hans militärtjänst, möter Edith von Kekflava. Tiden är strax före första världskrigets början och i romanen ges en liten uppvisning av middagar, militärliv och socialt umgänge, men mestadels är läsaren tillsammans med Anton på slottet där han blir en trogen gäst. Och han är verkligt välkommen som en frisk ung fläkt, som ingjuter mod och hopp i huset vilket präglas av Ediths lama ben. Hon har dragit sig undan världen, sitter skör och skäms över sin oförmåga att röra sig. Hofmiller ömkar henne, hennes tillstånd väcker hans medlidande. Edith vill dock något annat. Vad den lite naive Anton länge inte ser är att hon är en passionerat förälskad ung kvinna. Men steget från medlidande till kärlek är långt, och hennes heta känslor blir svåra för Anton att hantera. Snarare blir de något han vill fly ifrån. Men hårt har han bundits till Edith och slottet - hårdare än han först kunnat ana. Snart är Anton insnärjd i ord och handlingar, i lögner och förväntningar och löften.

Romanen säger mycket om den tidens syn funktionsnedsättning - en ung kvinna som Edith var i princip "körd" på äktenskapsmarknaden och hade överhuvudtaget mycket lite att hämta av livet. Författaren låter henne inte bara vara ett litet offer, utan hon får ta ton och säga ifrån, sätta ord på känslan av att bara bli sedd genom medlidandets ögon. Ändå, jag läser famlande. Vari ligger författarens sympati? Hos Hofmiller eller hos Edith? Eller kanske lite grann hos båda? Båda blir bundna till varandra, båda skäms för respektive känslor, båda slåss med sig själva och mot varandra och den ryktesspridande omgivningen. Hur långt är Hofmiller beredd att gå, hur långt Edith?

Hjärtats oro är en kanske lite bortglömd klassiker som genom att sätta medlidandet under lupp ställer frågor som kan gälla även i vår egen tid. Men den fungerar bra som "nöjesläsning" också under några lata dagar.

Thomas Bernhard (1931-1989) är också en sådan där författare jag tänkt läsa någon gång och det blev visst nu. Först ut är en bok som, så vitt jag förstår, skiljer sig från hans andra verk. Den är vass, cynisk - och rolig. Mina priser heter den och gavs ut på tyska 2009, 20 år efter författarens död. I den lilla utgåvan berättas om de litterära priser som Bernhard mottog mellan 1964 och 1976. Han berättar rättframt om pinsamma, ibland rent dråpliga, prisutdelningar under fåniga ceremonier, om varför han tagit emot respektive pris (för behovet av pengar!), om vad han gjort/köpt efteråt.

Som bilagor finns några av de tal författaren hållit i samband med mottagandet av priserna. Där är stilen en annan; abstraherande, filosofisk. Han säger sig inte vara någon talare, och när han talar kan de mest oväntade saker hända. Det är en skandalomsusad författare som berättar, som inte drar sig för att säga sin mening om den kulturella parnassen. Liksom Knausgård blottar också Bernhard en del av sin osäkerhet som författare, om det plågsamma i se sig själv i tidningen. Det är en etablerad författare som inte skräder på orden när han slår ur något slags underläge (eller nog för honom överläga). För egot mår nog ändå hyfsat bra hos denne lite excentriska författare som inte går i någons ledband, det är i alla fall det intryck jag får när jag läser de bitska, uppsluppna berättelserna.

Jag hälsar på hos ett par av mina bokvänner och läser vad Ingrids boktankar har skrivit om annat av Zweig, likaså tittar jag in hos JennyB/Kulturdelen. Ingrids boktankar har också läst och skrivit om både Mina priser och om annat av Bernhard.