En storm kom från paradiset - en roman om en far

"Regnet låter som applåder under jorden."

När årets augustprisnominerade titlar tillkännagavs var jag glad över att redan ha ställt mig i bibliotekskö på Johannes Anyurus papparoman En storm kom från paradiset. Tyvärr har jag inte läst mer än någon enstaka text, dikt, av författaren tidigare så jag har ingen slags relation till hans författarskap, men heller inga förväntningar på hur det ska vara.

I romanform berättar Anyuru om P, som i Pappa, och om hans dramatiska år som ung man. Språkligt märks att författaren är poet, formuleringarna är bildrika, och både exakta och undanglidande. Det passar väl ihop med de surrealistiska situationer som P hamnar i när han, efter att levt ut drömmen om att bli pilot i Grekland, återvänder till sitt Afrika för att fängslas både kroppsligt och själsligt. P blir sedan en av de som lämnar landet, kontinenten, medan andra stannar kvar, kämpar och kanske offrar sig. Vad hände där borta? Är en fråga han bär med sig. Det är en livserfarenhet jag tänker att många delar, det att ha lämnat och kanske, i alla fall i egna ögon, svikit. Jag hoppas jag aldrig behöver göra det valet.

P lever inte mer, och i nutidsbilderna i boken är han svårt sjuk. Men hans liv finns bevarat i Anyurus roman. Det är inte någon ljus kärlekshyllning, men heller ingen uppgörelse. Det är en ärlig, äkta berättelse om ett levnadsöde som har ett värde långt utanför den familjära kretsen.

Tidigare i år läste jag en annan av årets romaner om fäder, Halva solen av Aris Fioretos. Den hoppades/trodde jag skulle få Augustpriset, det blev en annan papparat som hamnade i fokus istället.

På söndag blir det nog en extra trisslott till far.