"Sjukhusets rutiner måste i varje ögonblick stå över det mänskliga."

När jag läser verkförteckningen i Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar så inser jag att det faktiskt finns en författare jag läst allt av, i alla fall romanerna. Lästa i ungefär den takt de kommit, så minnet av de första är inte så starkt. Men jag minns att de alla, fastän på olika sätt, gjort starkt intryck på mig. Både de innerliga kärleksskildringarna och de insisktsfulla men svartkomiska, i första hand, kvinnoporträtten. Kommer ihåg, mormoderns "uff, var är ni nånstans?". Tänker på vad författaren betytt för att öppenheten ökat och en mer frisinnad syn på kärlek mellan människor.

1982 var jag bara sju år så från AIDS fasansfulla intåg som skildras i Torka aldrig tårar utan handskar minns jag nog inget, eller förstod det inte. Kanske var det, liksom hos de unga männens familjer i boken, heller inget som man berördes av. Det handlade ju inte om oss. Fast allt eftersom måste sjukdomen gjort avtryck i de flesta hem, för jag kommer ihåg rädslan, det obegripliga, minns senare bilder på borttynande människor. Det går fortfarande inte att förstå denna mytomsusade hemskhet som skördar så många människoliv och gör så många ensamma.

När jag läser om Rasmus och Benjamin, om deras identitetssökande känner jag väl igen Gardell, hans varma språk och omtanke om sina romanfigurer. Men vid sidan av detta finns hela tiden sjukdomen och det som komma skall, vilket läsaren inte tillåts glömma. Det är smart tycker jag att samtidigt som historien berättas i imperfekt, presens och futurum bokens personer sätts in i ett sammanhang. Kliver ur berättelsen och blir exempel på det som skett på riktigt. Det ger en stadga och tyngd åt skildringen. Det blir något mer än en roman, det blir ett dokument över en sårig tid. 

Att Gardell äntligen givit ut en ny roman är en stor glädje, även om boken i sig väcker känslor av sorg.