Isländskt obehag

För några dagar sedan, efter att ha läst ut först Stål sedan Hare med bärnstensögon sökte jag smått desperat efter något välmatchat att fortsätta höstläsningen med. Flera goda förslag fick jag, här och på annat håll. Men en del var utlånat eller inte inköpt eller redan läst. Men jag gav inte upp utan botaniserade vidare på mitt bibliotek och kom hem med något som allt eftersom jag läste blev till en riktig bladvändare.

Isländske Steinar Bragis roman Kvinnor har rönt stor uppmärksamhet och nominerades till Nordiska rådets litteraturpris 2010. Det är en mörk skildring som tar upp och väcker frågor om maktmissbruk, underkastelse och övergrepp. I bokens centrum är Eva, som flyttat hem till Reykjavik efter flera år i New York. Varför hon gjort denna återresa är lite oklart, hon tycks inte känna någon där, inte ha något att återkomma till. Genom en snäll landsman har hon fått låna en lägenhet högt upp i ett modernt hus med hiss direkt in i lägenheten. Det är ett hus som för de boendes trygghet är välbevakat, med portvakten som uppsiktshållare. Eva lever ensam, dricker mycket och blir motvilligt vän med en äldre kvinna i huset.

Livet ter sig märkligt diffust men när Evas historia nystas upp förstår jag varför hon är där, varifrån denna slutenhet kommer. Samtidigt som jag förstår mer om Eva, desto mindre förstår jag - och Eva - av situationen hon befinner sig i. För livet blir en klaustrofobisk mardröm där Eva inte kommer ut ur den lånade lägenheten. På nätterna händer saker hon bara kan gissa sig till, någon annan har tagit hennes liv i besittning - men varför? Så vrids historien mellan dröm, mardröm, verklighet och vaka.

Det vilar ett obehag över hela romanen och i takt med att stämningen blir mörkare blir kapitlen kortare vilket ökar läshastighet och bladvändariver, så tror jag i alla fall att det är. Det är inte så ofta jag läser denna typ av krypande berättelser, men när jag gör det tänker jag att de passar mig bättre än t ex deckare som följer tydligare mönster. Just det oklara är en del av den bisarra tjusningen, men det är samtidigt väldigt frustrerande för jag vet inte med säkerhet vad som händer och inte händer, och jag vet inte heller med säkerhet författarens intention. I romanen har cynismen segrat. Ingen hör dig när du ropar, eller ingen bryr sig när du ropar.