När natten faller - över Manhattan

Ibland händer det något med böckerna på biblioteket där jag jobbar. Så här: En bok som nyss stått på en bokvagn har satts upp på sin plats i hyllan. Så plötsligt står den istället på ett skyltställ och drar ögonen till sig. Där står den sedan tills jag behagar vända och vrida på den, förstår den vill säga mig något. Inte "ät mig" eller "drick mig" som i Alice Underland men "läs mig!" Och en sådan uppmaning är ju svår att stå emot. Så gick det till när Michael Cunninghams När natten faller följde med mig hem.

Cunningham är kanske mest känd för Timmarna? Den har jag läst liksom Ett hem vid världens ände men sedan har han liksom fallit i glömska, vilket är väldigt synd. I När natten faller tas läsaren med till New York och till galleriägaren Peter Harris och hans fru Rebecca. Dottern Bea, som flugit ur boet, har de en komplicerad relation till. De vackra föräldrarna tycks ha fått en ful ankunge till barn. Till det moderna hemmet anländer "Missen" som de kallar Rebeccas betydligt yngre bror. Han har strulat runt i världen och landar nu i väntan på att ta tag i sitt liv och drogberoende här. Vilket syfte har "Missen" med sitt besök och vad menar han egentligen med att kyssa sin svåger? Kyssen ställer allt på ända. Men ändå inte för livet fortsätter, men under allt större ifrågasättande för inte bara Peter.

Det låter kanske lite dystert? Men det är ingen mörk roman eftersom Cunninghams sätt att skriva är skarpt, genomskådande och med brutal ärlighet låter han sina figurer blotta sina inre avsikter för läsaren. Förutom att det är en relationshistoria - triangeln Peter-Rebecca-"Missen" - så är den en cynisk skildring av konstvärlden. Jag trivs rätt bra där på Manhattan, bland drinkar, namndroppande av författare, konstnärer mm. Det är det goda, ljuva livet som levs - åtminstone på ytan. Det kanske glappar lite ibland, blir lite schablonartat ibland, men ändå; jo, jag är förtjust. 

Romanen griper lite efter Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar. Kärleken mellan män är närvarande, likaså den stora katastrofen AIDS som tog livet av Peters bror. Och så använder de både liknande markörer för att beskriva personligheter. Nu klipper jag ett stycke från DN:s recension av Gardells nya eftersom jag inte har den till hands: "Mostern är klädd i randiga kläder från Gudrun Sjödén, håret är hennafärgat och klippt i page och hon röker franska cigaretter utan filter."

Nu till Manhattan och beskrivningen av Uta, Peters kollega på galleriet: "Uta kommer ut ur sitt rum, håller sin kaffemugg i handen. Hennafärgat hår, Alain Mikli-glasögon med kraftiga bågar."  

Lite lustigt, eller hur?

En av mina bästa boklangare (tack Bokmania som förmedlat Jessika Gedins användbara ord!) är Jenny K. Så när hon råder mig att gå vidare med en äldre Cunningham så gör jag det. Därför väntar nu Kött och blod. 

Har du läst något av Cunningham? Förutom Timmarna då.