Känslan av ett slut - veckans första bok

Minnet är inte att lita på. Och kanske är det vi minns och bär med oss inte det mest betydelsefulla. Vi väljer våra minnen, bedrägliga skärvor av liv.

Tony har sina minnen av uppväxtår, kamratskap, studier och kärlek. Han bär med sig både sitt livs fröjder och de stora besvikelserna och oförrätterna. I sitt minne är han en upphöjd version av sig själv. När det förflutna dyker upp genom ett brev om ett oväntat och annorlunda arv måste minnena revideras och konfronteras. Tony tvingas kliva ut från centrum av sin egen berättelse, se sitt liv från ett annat perspektiv.

Det går fort att läsa Julian Barnes Känslan av ett slut men tankarna om den tar inte slut när boken slås igen. Kvar finns både frågetecken om min egen uppfattningsförmåga och ännu mer om Tonys. Vilken roll hade han i det som skedde och vilket ansvar är hans, om något?

Texten är både vacker och vemodig, det är en rekapitualtion av en persons liv, när det är närmare slutet än mitten. Barnes skriver klart och exakt, vilket passar väl för den smygande, pusselbitshandling som presenteras. På andra ställen på nätet finner jag diskussioner om vad som egentligen hände, och jag läser dem som för att se facit. Men något facit tror jag inte finns, istället en text med öppningar och ledtrådar åt flera håll som vill väcka frågor för läsaren att fundera över, på samma sätt som Tony tvingas fundera över sitt liv och de minnen han valt. Det är skickligt gjort av författaren. Ja, det är det.