Vi vet så lite om varandra. Vi befinner oss till största delen under ytan, likt isflak, och det enda som sticker upp är våra synliga samhälleliga jag, kyliga och vita.
Midsommarhelgen på Limön bjöd på oväntat mycket lästid. Hemingways En fest för livet lämnades dock hemma. Den känns lite för omständlig just nu.
Den hemingwayska berättarstilen får jag i alla fall med mig till ön genom Helle Helles Rödby-Puttgarden. Det skrivsätt hon använder sig av jämförs med Hemingways "isbergsteknik", alltså att bara skildra ytan, toppen, men inte allt det som döljer sig därunder i form av tankar, känslor etc. Hos Helle sägs det mesta i mellanrummen, mellan raderna - utskrivet. Två systrar delar lägenhet, kommer att jobba på samma färja som färdas över brusande vatten. På kort tid dör flera människor i deras närhet. Men med sig bär de också minnen av moderns plötsliga bortgång. Det är svårt att veta vad som händer och inte händer i Helles värld. Svårt att veta vad som egentligen händer, om det nu finns något sådant egentligen. Detta gör hennes berättelser gåtfulla eller förrädiskt vardagliga. Jag gillar det jag läser.
Citatet ovan kan nästan användas för att beskriva just isbergstekniken men det kommer från romanen som jag läser på midsommardagen - Amsterdam av Ian McEwan. Det är en fascinerande historia om två män, båda älskare till den nu avlidna Molly, vänner sedan länge. Det som hänt får dem båda att fundera över livet och döden. Funderingar som går så långt att de tappar både omdöme och verklighetsförankring. Den pakt de bildar med varandra driver dem båda bortom förnuftets gräns. Boken har belönats med Bookerpriset, vilket känns fullt begripligt.
Två storartade läsupplevelser blir de bokliga minnena från årets midsommar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du med din kommentar lämnar ett avtryck här!