Främmande jord - Unaccustomed Earth

Så är den utläst Jhumpa Lahiris novellsamling Främmande jord. Det tog emot att avsluta den men jag lyckades få den att räcka ganska länge. I några noveller och en kortroman berättas om olika människor, de flesta som skildras är bengaler som flyttat till USA men som rör sig över världen. De är välbärgade och i de flesta fall välutbildade. Det är vardagliga händelser, utsnitt ur liv, som läsaren får ta del av. Det handlar om generationer som möts och försöker nå något slags förståelse. Det handlar om att börja sitt liv på nytt på främmande jord, där det främmande kan finnas både i det man kommer till och i det man lämnar. Och det handlar om kärlek eller samförstånd. Människorna är väl förankrade i landet de valt att flytta till, men särskilt för kvinnorna väntar ett liv på gränsen mellan det gamla och det nya. Traditionen både tynger och lyfter.

Det finns en smygande spänning i Lahiris texter – de är lågmält laddade på ett sätt som fjättrar mig vid boken. Och ändå läser jag långsamt. Njuter. Lahiri får mig att fasa tillsammans med mamman som hittar sitt barn sittande ensam i kallt badvatten medan morbrodern/barnvakten ligger utslagen av alkohol i ett annat rum. På ett starkt sätt förmedlas kvinnans ångest och vansinniga ilska som inte riktigt hittar ut. Och ändå är det så stillsamt fast på något sätt imploderande. Jag tänker mycket på novellerna när jag inte läser dem, det är rika texter och författaren lyckas snabbt med att både skapa komplexa karaktärer och förmedla stämningar. Lahiri väljer olika perspektiv och olika berättartekniker men ändå känns hennes texter konsekventa och följsamma. De hör ihop.

En reflektion gör jag efter att ha läst Jan Arnlands recension av novellsamlingen i DN, som jag vill försöka skriva ned. Så här skriver han, vars text, vilket bör tilläggas, är väldigt positiv:

Att hon inte tar upp mer problematiska integrationserfarenheter skulle kunna betecknas som en brist. Människorna i hennes noveller saknar alla former av sociala och ekonomiska svårigheter. Det som skildras är genomgående en invandrad överklass vars liv är renons på yttre dramatik.

Ju mer jag tänker på det desto mer frågande blir jag - för varför förväntas Lahiri ta upp mer "problematiska integrationserfarenheter"? Det är underligt när författare och andra som inte tillhör majoriteten där de befinner sig förväntas representera något mer än sig själv. Förväntas ge röst åt konfliker och en problematik som vore det en skyldighet. Jag tror inte det skapar bra litteratur. Och jag tror inte en säg en författare med ursprung i Amerika som behandlar samma ämnen skulle ställas inför samma krav. Hoppas jag lyckades få ned tankarna ungefär begripligt. Det är ju saker som kommer upp till diskussion ibland, och som har varit föremål för uppsats* -"invandrarförfattare" och om hur kritikerna förhåller sig. Detta hör dit, tycker jag.

*t ex dessa:
Annorlundahet som kapital
Invandrarförfattaren