torsdag 25 september 2008

Den persiska och mystika poeten

Jalal ud-din Rumi levde mellan åren 1207 och 1273. Av honom finns poesi och andra texter sparade. Texter som läses och lever i olika former, i olika översättningar än idag. Av Rumi finns även brev sparade. Han tycks ha haft en rik korrespondens som ger dagens forskare en bild av hur hans liv såg ut. Om detta läser jag i Kärleken begär att detta tal skall fram.

Och här svindlar det lite. Brev bevarade från 1200-talet. Kommer det från min 70-talist generation och från generationerna efter den överhuvudtaget att finnas några brev att spara? Från att som barn ha haft många brevvänner har jag numera inte en enda. Mailkorrespondansen däremot är ibland stor. Men inte särskilt innehållsrik. Mitt hanterande av inkorgen är ju också ett annat än den av breven som anlände i den icke-digitala brevlådan. Inboxen rensas flitigt. Mail kastas bort.

Ett brev i pappersform kräver på något sätt mer av sin skrivare, det är inget man gör i en hast. Det kräver eftertanke och jag tror mottagaren förväntar sig ett mer fylligt innehåll än vad som finns i genomsnittsmailet. Hur gör framtidens biografiskrivare? Hur ska de ta sig igenom lösenorsdkyddade sidor för att komma åt brevsamlingen, det vill säga mailen? Hur ska de förhålla sig till och tolka de små bitar av fraser som människor lämnar till varandra?

Det finns böcker baserade på reella mailkonversationer men de är publicerade under brevväxlarnas levnad och kanske finns en medveten tanke att ge ut det skrivna i någon form. Jag tänker till exempel på Privat med mailkorrespondans mellan Carolina Gynning och Alex Schulman eller APM : antipatriarkalt manifest som är en mailväxling mellan Maria-Pia Boëthius och Maria Lindhgren. Men vilka brevväxlar idag "på riktigt"? Kommer vi till exempel att kunna närma oss och förstå framtidens författare genom brev de skrivit, eller är forskning baserad på brev något som hör till det förflutna? Och brevet som mer litterär form - överlever det?

Från teven snappade jag igår upp ett uttryck - "digitala invandrare" - en grupp som min generation och tidigare tillhör. Vi kommer enligt inslaget aldrig bli så hemmastadda i den digitala världen som de som är riktigt unga idag. Med tanke på hur få brev jag skriver och får är jag rädd att jag i alla fall anammat den digitala världen så mycket att jag klivit in i det papperslösa samhället. I andra fall, som handlar om protokoll, räkningar och annat, känns det papperslösa livet istället långt borta. Valde vi fel? Valde vi bort pappersbreven och ersatte pennans raspande mot papperet med tangentbordsknatter? Alltså; papper i pärmar men digitala brev.

1 kommentar:

  1. Ja, jag kan ibland sakna att få brev. Och jag hoppas att min dotter ska ha brevvänner när hon lärt sig läsa/skriva.

    SvaraRadera

Tack för att du med din kommentar lämnar ett avtryck här!