Det är inte ibland

utan ganska ofta jag kommer på mig själv med att be om lov. Be mig själv och maken om lov att blogga eller läsa. Som om jag själv inte tar på allvar att bloggandet är en hobby och läsandet en passion. Som att det att ägna tid åt min egen tanke, min egen fingersättning inte är tillåtet. Inte är nyttigt nog. Och jag kan inte komma underfund om varför! Eller bor i min kropp en alldeles för stor Luther?