Bombarderad

På min vänstra sida en kopp kaffe, bakom mig P1 som pratar på, framför mig en skoluppgift som ska skrivas och på min högra sida en bok som jag inte vet om jag ska avsluta. Men med bara dryga 50 sidor kvar känns det lite fegt att inte läsa ut. Nu är jag inte längre någon deckarläsare. Faktiskt blir jag ibland trött bara av att se dem, deckarna. Men så plockade jag med Anne Rambachs Bombyx från jobbet för att växla till något mer rafflande än de romaner jag läst på senaste tid. Det är spänningen jag vill åt, det avkopplande läsflödet.

Jag gillar upplägget, att det är en journalist som hamnar i en otäck situation och vill ta reda på vad som händer. Men jag får inget fäste i Diane. Hon bär på en stor sorg, hon är skör och sårbar samtidigt som hon är värsta atleten. Hon äter inget men kan utmana den värsta boven. När hon själv slås sönder och samman skakar hon bara av sig det och går vidare. Vi kommer inte riktigt överens. Och säkert är jag alldeles för långsam i fattningen för att förstå vad jag läser. Det är blommor hit och blommor dit, manipulerad film och kinesisk maffia. Jag vet inte om eller vad jag ska tro om det jag läser. Vet inte vad författaren vill med mig. Är det ett skämt? Är det på allvar? Eller en lek med genren? Och varför sitter Catherine Deneuve på en bar och spelar Game Boy? Att det händer i Paris väger inte riktigt upp det hela.

Suck. Vad är det för fel på mig?

Och så detta informationsöverflöd. Litteraturen som bjuder på så många läslöften tittar uppfordrande på mig, det känns inte riktigt behagligt. Kanske är det Bombyx som fått adrenalinet att höjas? Mig att känna som om en tävling står för dörren. Snabb, snabbare, snabbast. När det är stanna upp jag vill. Lukta på blommorna och  njuta av orden.

Om det osannolikt sannolika

Den 26 april för 25 år sedan förändrades mitt och många andras liv. För i mitt Gävle föll regnet kort efter att Tjernobyl havererat. Och för en 11-åring var det så svårt att förstå hur något som inte syntes kunde vara så farligt. Ännu obehagligare var att inte ens de vuxna kunde förklara begripligt och att i nyheterna användes svåra, konstiga ord som cesium och bequerel. Händelsen är än idag ett stycke inkapslad ångest och oro – ändå är vi så långt därifrån både i tid och i rum. Men inte tillräckligt långt ifrån.

Nu har katastrofen blivit konst här hemma. Kanske borde den ha bearbetats publikt långt tidigare? På mitt bibliotek finns en videoinstallation av Lina Selander med bilder från olycksplatsen. En nyskriven pjäs av bl a Helene Rådberg och Anna Jörgensdotter hade premiär i natt.

Det är smärtsamt att tänka på vad katastrofen gjorde med de som levde där, i skuggan av kärnkraftverket. Det är smärtsamt att se oron i Japan. Hur det som ger energi, tar och förtär liv så snabbt. Detta att fly från något så ogripbart men ändå så påtagligt.

Tänker på Tage Danielssons monolog om Harrisburg med bland annat orden

”Sen är det också det att om det som hände i Harrisburg verkligen hände, mot förmodan, så är ju sannolikheten för att det ska hända en gång till, den är ju så oerhört löjligt jätteliten så att på sätt och vis kan man säga att det var nästan bra att det som hände i Harrisburg hände, om det nu gjorde det. För jag menar då kan man ju nästan säkert säja att det inte kommer hända igen.

I varje fall inte i Harrisburg. Och säkert inte samtidigt som förra gången.”

Helt kort om ett stort hus, en stor roman

Den är utläst nu Nicole Krauss Det stora huset. Tänk vilken berättare hon är - förhoppningsvis med många historier kvar att dela med sig av. Hennes smarta, vackra, djupa, sorgliga och mogna roman har gjort starka intryck på mig. Men det är en roman varje läsare borde få upptäcka på egen hand, varje läsare borde själv få öppna de lådor den utgör. Därför skriver jag inget mer om den. Eller jo, en sak till. Språket. Översättaren, Ulla Danielsson, låter den vackraste, klaraste, svenskan flöda över sidorna. Fint. Lova att du läser. Gör det.


(Länkar till New York Times recension för att jag själv ska komma ihåg vad boken handlar om och för att kritikern beskriver den bra.)

En sorts påskkrim

Just ja, en bild till. Det här var det närmaste påskkrim jag kom i Barcelona. Men den väckte idéer om nya karriärvägar...

Fram och tillbaka genom Barcelonas gränder

Å ena sidan regn, ringlande timslånga köer, trängsel och helgstängda butiker. Å andra sidan sol, stor konst, fantastisk mat, god bok och kärt ressällskap. Häng med till Barcelona!

Vy från Montjüic, stad i regn

Det är med regn staden välkomnar oss, en viss kontrast mot den gassande solen hemmavid. Staden visar upp något andra sidor än då jag såg den sommaren 2005. Men staden är alltjämt pulserande, skön och kaxig.

Regnar ute, läser inne

Välförtjänt vila efter promenaden upp och ned till Mirómuseet på berget Montjüic. Blåsten gjorde att linbanan ned till staden stod stilla. Starka vader får man.

We are a family

Taket på Gaudis skapelse La Pedrera är en upplevelse i sig. Arkitekten har satt sin prägel på staden. Men när vi besöker hans Parc Güell blir jag förvånad när jag ser parken helt översållad av försäljare. Var den verkligen det när jag var där 2005?

En ros mot en bok

 På Världsbokdagen säljs rosor i varje gathörn.  För i Katalonien firar man något mer än litteraturen - man firar San Jordi, regionens skyddshelgon för oss mer känd som Sankt Göran. Enligt traditionen byts ros mot bok. Och visst ser vi människor gå runt med bokpåsar eller böcker i handen (i de allra flesta fall visar det sig dock vara reseguider..) men mest är där rosor på långa stjälkar med röda, gula eller blå blommor... Det är feststämning i staden men att det är en bokens dag märker vi inte så mycket av.

Lyckligt lottad med bok & ros

Mm Tapas

På påskafton, någonstans i stadsdelarna El Born och Barri Gotics vindlande gränder, äter vi tapas som får mig att utbrista i små lyckorop. Tänk att jag får äta så gott! Stället heter Lonja de Tapas och ligger nära den restaurang, Anem de tapes, jag blev rekommenderad här tidigare. Men vid första försöket där var kön till ett bord alltför lång, vid andra försöket hade de ingen fisk vilket kraftigt minskade utbudet av rätter. Synd, för det stället såg också trevligt ut. Min matglade äkta hälft har lovat skriva på den gemensamma men sällan uppdaterade bloggen inom kort.

Väggkonst

Vi började besöket i staden på museet med modern katalansk konst, en kritvitt byggnad inrymmer blandade verk, bland annat det här ovanför.

Hemma igen alltså efter en återkomst till en stad. Barcelona i juli skiljer sig från Barcelona i april nästan sex år senare. Jag återvände men fick något nytt och annorlunda. Regnet gjorde staden lite gråare, lite fler av dess skavanker blev synliga, men när solen strålade sken staden och jag i kapp med den.

Läsglad påsk

Det blir den här och inte något påskkrim som får följa med på vårresan. Nicole Krauss Kärlekens historia läste jag under en resa till Florens 2005, en del kapitel avnjöts på en stenmur i lilla fina Fiesole, beläget högt över den vackra staden. Vackert formulerade avsnitt skrev jag av, var minns jag inte. Nu hoppas jag igen på höga lässtunder av hennes nya, hoppas på att från Montjuïc blicka ned mot Barcelona med boken i handen. Den tuffsiga kycklingen, som är lite ljusskygg efter att ha tillbringat ett år nedpackad i källaren, får dock stanna hemma.

Önskar er påskägg fulladdade med skön läsning!

Wake up!!

Jag läser To Kill a Mockingbird/Dödssynden med ett soundtrack på repeat i huvudet. Det är  inte förrän nu jag  har förstått varifrån gruppen, Boo Radleys, tagit sitt namn.

Hva anbefaler du?*

Tack för fina tips!! Men vad säger de norska bokbloggsvännerna?!

Det är ingen hemlighet att jag faller som en fura för norska författare**. Men det finns ju så mycket som inte översätts till svenska och som inte når in i mitt törstande medvetande. Därför undrar jag vad jag ska titta närmare på? Vad borde jag införskaffa under framtida besök i nabolandet?


*obs Google Translate hjälpte (stjälpte?) mig med norskan.
**Norskt som jag gillar och läst olika mycket av är t ex Saabye Christensen, Dahl, Marstein, Knausgård.

Avbrott i rensningen

 Så skönt vila en stund från städbestyren och börja på en ny frisk klassiker. En ledig helg med eoner av tid att njuta av våren.

En ensam Herre

Jag vet inte riktigt hur DN rankar sin "Boklistan" men den här veckan har Herre avancerat från tredje till första plats. När jag summerar 2011 års läsning tror jag Niels Fredrik Dahls starka roman kommer att ha en stark ställning även på min typ av topplista.


Jag går som en häger, jag äter som en gris, jag slickar på fingrarna, min röst skär som en såg i öronen om jag blir nervös, jag slår omkull glas, stöter ihop med människor på gatan, inte bara när jag vill, inte bara när jag vill slåss. Och när jag träffar Camilla stakar jag mig och stammar, bleknar och rodnar, flåsar och flämtar, fnissar, och jag får anstränga mig till det yttersta för att tvinga mig själv på knä, piska mig själv lugn och jag har hållit mig tätt intill henne, förföljt henne utan att förstå att jag kanske var för närgången, utan att förstå att hon ofta ville vara i fred. Utan att förstå att jag inte lät henne vara i fred, utan att förstå att jag plågade henne.

Med en slags besatthet söker sig Bernhard Herre till Camilla Wergeland - han vill ha henne och ingen annan. Men Camilla har bara ögon för Herres tidigare informator, diktaren Johan Sebastian Welhaven. Welhaven och Camilla kan inte träffas hur som helst eftersom Welhaven är i fejd med Camillas diktande bror Henrik Wergeland. Mellan de både älskande får den förödmjukade, utnyttjade Herre gå med brev. Kärleksbrev. Det är fester på gårdar, brev som läses i smyg och så ständigt ett smygande på varandra och med breven men det är Herre som smyger mest. 

Det är en smärtsam skildring av en man som inte tycker om sig själv och som ingen annan heller verkar tycka om. Herre är en i utkanten oälskad. Det är mest Herres röst läsaren får höra men berättarperspektivet kan plötsligt växla. Likaså rör sig författaren obehindrat i tiden, varvar Herre i unga år med berättelsen om den nedgångne Herre med ruttnade tänder och i avsaknad av hela kläder. Från start, med faderns konkurs, går det utför med Herre. Abrupt och oklart slutar Herres liv och han hade kunnat bli en bortglömd. Men i efterhand har han en plats i litteraturhistorien för han skrev berättelser om skog och mark, men det ligger utanför den här romanens värld. Detta är alltså en historia byggd på verkliga händelser. En läsare insatt i norsk litteraturhistoria finner säkert fler dimensioner än jag som är skolad i den svenska.

Dahl är ännu en av dessa stora norska berättare (Christensen, Knausgård, Marstein m fl har jag tidigare fångats av) som jag vill läsa mera av. Jag gillar han tråcklande uppbyggnad av romanen och hans språk som fångar in personerna. Jag imponeras av att författaren kan hålla sig så osynlig i berättelsen - jag glömmer honom när jag läser. Går helt in i triangeldramat och den ensamme Herre.

Anbefales!

Samma Tranströmer på onsdagskvällen

En haiku av Tomas Tranströmer som jag läser hos Bokmania. Jag tar den med hit. Här får den också bo. Det behövs inte mer än så.

Se hur jag sitter
som en uppdragen eka.
Här är jag lycklig. 

Mon meilleur ami

Under en middag blir antikhandlaren  Francois ganska brutalt varse om hur andra människor ser honom. Han är inte alls sympatisk eller trevlig i andras ögon, snarare arrogant och egenkär. Dessutom beskylls han för att inte ha några vänner. Nu är det upp till bevis för Francois - kan han presentera en bäste vän inom tio dagar eller inte?

Vänskap låter sig, lika lite som kärlek, köpas för pengar. men det är pengarnas språk Francois bäst förstår. En taxichaufför, Bruno, anlitas för att lära Francois vad det att vara en vän innebär. Kanske finns vännerna närmare än Francois tror? Men vägen dit är varken enkel eller smärtfri.

Som en romantisk komedi fast om vänskap är Min bäste vän, gjord av Patrice Leconte vars Intima främlingar och Hårfrisörskans make är riktiga pärlor. Det är den här också fast inte riktigt lika glänsande. En filmisk motsvarighet till de franska feel good-romanerna, kanske.

Dagens outfit

Idag firades Världsbokdagen på mitt bibliotek. Biblioteket verkligen sjöd av aktiviteter, tävlingar, magasinsuppvisning och boktips. Bokkaféet som vi återkommit med varje halvår satte besöksrekord - på ett par år har åhörarna ökat från 5 till 40. Det känns fint. Mina bidrag var tre väl valda böcker som jag tidigare skrivit om här - Jupiters öga, Saabyes Cirkus och Just Kids.

Idag var vi verkligen en enad kår med en kollektiv dagens outfit. Tyvärr kombinerades min med resultatet av att somna med fuktigt hår.

Nu ska den lyckade arbetsdagen firas med fransk film, Herre, Mozart och kanske ett glas vin. Soffan - here I come. Den riktiga Världsbokdagen/Påskafton tillbringas i Barcelona. Jag hoppas på något storslaget för det var ju där, i Katalonien, som allting började. Och kanske borde min älskade få en bok i påskägget.

Det här är kärlek från första sidan

Jag skulle bara kika lite grann på första sidan. Att författaren är norsk borde ha fått varningsklockorna att ringa. Och det går som det brukar gå med det norska - jag fastnar. Texten har bestämt sugit tag i mig.

Det här är Niels Fredrik Dahls berättelse om Bernard Herre, tiden är 1800-talets Norge innan Oslo blev Oslo. Herre är så kär i Camilla Wergeland som i sin tur är så kär i Johan Sebastian Welhaven. Mellan dessa båda blir Herre, den alltid ensamme, budbärare. Alla tre har funnits på riktigt men är här romanfigurer.

När jag sticker upp huvudet från boksidorna, för att hämta andan, har dramat bara börjat.  Detta är en text värdig att ta vid efter Oskuldens tid.

Engelska morgonfunderingar

Igår började jag på den där boken, A Paris Wife, den om Hadley Richardson och Ernest Hemingway. Det går fortare än väntat att läsa, språket är inte svårt att följa. Men på ett språk som inte är mitt eget är det så svårt att veta om det är bra. Historien - om paret som träffas under festliga former, han med minnen av kriget, hon med en jobbig familjehistoria och faller för varandra och som nu ett 100-tal sidor in i handlingen försöker finna sig till rätta i Paris - är ju intressant. Men språket? Är det inte lite väl omständligt? Och måste allting sägas, ingenting lämnas kvar till mig att själv förstå? Det är innehållet men inte formen som driver läsningen framåt just nu. Tänker att jag tillåter mer, irriterar mig mindre, när det inte är skrivet på svenska -det är ju hur som heslt och i alla fall en övning i engelska. Men kanske kanske borde jag lånat hem A Moveable Feast av Hemingway istället?

Slowreading

Det är lördag morgon. Till frukost smälter jag Jonas Karlssons och Livia Millhagens fina, rena, gästspel från igår, med Scener ur ett äktenskap. Snart är det dags för helgutflykt till ett annat par litteratur- och ordälskare.

Innan dess en bit av DN:s Boklördag, igen. Tidningen tillägnas Tomas Tranströmer som blir 80 år nästa vecka. För ett par veckor sedan ägnade vi oss åt honom på mitt bibliotek under två timmar. Det blev en djupdykning eller resa in i författarskapet. Stort var att höra poetens dotter Emma läsa sin fars dikter. Riktigt stort. I DN intervjuar Åsa Beckman författaren, genom hans fru. Poeten själv blir poesi när Beckman beskriver honom "Högra sidan är förlamad och handen ligger som en liten vinge mot bröstkorgen." Fint uppslag att återkomma till.

Ett par trollsländor
fasthakade i varann
svirrade förbi

Haiku ur Sorgegondolen

Apropå yta så var det den som igår fick mig att låna den här

Ytan i kombination med titeln fungerade som en magnet. Paris! Den här gången är det en berättelse av Paula McLain om Hadley Richardson som äktade Ernest Hemingway på 20-talet. Kombinationen 1920-tal och Paris är oemotståndlig. En hake finns dock - den är på engelska. Prata språket går bra, läsa det går egentligen också bra men tar så lång tid. Hastigheten borde egentligen inte vara viktig men har jag tålamodet? Och än viktigare - är boken värd ansträngningen? Boken verkade dock för intressant att lämna i hyllan, den fick följa med hem. Någon som läst den?

Önskar en fin vårhelg med sol i ansiktet till alla läsare.

Yta vs Innehåll

Igår såg jag Babel, det var ett tag sedan sist. Ett av inslagen handlade om designade böcker, lyxböcker. Det resonerades kring detta som en reaktion på den mer själlösa läsplattan. Men sker det inte mer allmänt en förskjutning från litteraturen och dess innehåll till boken och dess form? En förflyttning från insida till utsida. En ägandekultur där boken ska finnas i hemmet, oavsett om det är för att läsas eller för att smycka. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, om det är ett negativt förytligande eller en positiv vurm för boken som bok. Tänker inte om det ena eller det andra som "finare" eller "fulare". Bara att det är eller verkar hända. En kommentar av Thomas Nydahl hos Bernur uttrycker liknande funderingar.

Oskuldens tid är förbi

Det är först på de allra sista sidorna jag vet säkert att jag faktiskt sett filmen. För det slutet är svårt att glömma. Martin Scorsese gjorde filmen som kom 1993, Edith Wharton skrev boken som gavs ut 1920. Igår läste jag de sista kapitlen i Oskuldens tid.

Det känns bra att jag inte haft filmen i åtanke när jag läst boken, att det inte varit Daniel Day-Lewis, Winona Ryder och Michelle Pfeiffer som trätt fram i min inre film. Istället har jag kunnat skapa mina egna bilder. Att jag inte minns filmen kanske beror på att det egentligen inte händer så mycket i boken: Det är i blickarna det sker, i den lätta beröringen av handen som tillfälligt träder ur handsken, det är i meningsutbytena dramat träder fram.

1870-talets New York är en konvenansens stad. Huvudpersonen Newland Archer ställs inför det faktum att han är gift med den unga May som han hyst varma känslor för men nu älskar en annan. Ellen Olenska som flytt sin make och vägrar åka tillbaka till honom. Det är skandal i societeten! Skandal! Dessutom för hon sig annorlunda, klär sig annorlunda - det är en kvinna som tar plats. Men Ellen hör till familjen, Mays kusin som hon är, och ska återinföras i den trygga fållan. Den hemliga relationen mellan Newland och Ellen skildras så starkt och fint, de vill ju ha varandra. De trånar, längtar och försöker skapa avstånd. Men vill inget annat än ha varandra! Det är subtilt och inte så explicita känsloyttringar som bilderna från filmen visar.

Edith Wharton beskriver så levande att jag, läsaren, är där mitt i samtalen. Det är, som jag skrev tidigare, cyniskt och klarögt skrivet om den samhällsklass som författaren själv tillhörde. Boken verkar skriven av en riktig människokännare, det är psykologist trovärdiga porträtt där personernas dolda motiv blir synliga för läsaren.  En högst levande klassiker är det, så läs för all del, läs!

Nämen, var det det här det var?

Medan vinden viner utanför och jag väntar på att blåbärschokladkakorna inför fredagsfikat ska gräddas följer jag upp ett inlägg i februari. En roman fick mig att undra "Nämen, vad var det här?", sedan diskuterades den i bokcirkeln jag deltar i och så slutligen blev det en recension av den till en skoluppgift. Efter bokcirkeln förstod jag att jag kanske läst med pannan rynkad redan från start.

Recensionsövningen innebar att skriva först en längre text och sedan korta ned den till exakt  2400 tecken inklusive blanksteg. Det är fint få leka kritiker och öva språket på ett lite annat sätt än här. Eftersom det känns fånigt att stoppa in hela skoltexten här bjuder jag bara på slutklämmen som summerar vad jag bestämde mig för att boken var. Fast jag tycker recensionen i sin helhet blev onödigt vass, men så var läsarskaran också ytterst begränsad. Till alla er (hm..) som tålmodigt väntat på min åsikt om Bengt Ohlssons Kolka. Here we go:

Allt eftersom byter romanen skepnad från att vara en berättelse om en trumpen tonårstjej till att bli en psykologisk thriller om internets farligheter. Romanens jag dras längre in i lögnerna och när slutet kommer ställs allt på sin spets. Men innan dess har romanen tappat greppet om mig. Förbryllad över historien som inte bar ända fram lägger jag ifrån mig boken.

Jag avslutar med att rekommendera kursen jag går - den är genomtänkt, rolig och utmanande. Våren 2012 ges den nästa gång.

Ibland vill man bara åka hem och läsa

För den här boken är verkligen så bra att jag - på riktigt - längtar hem till den!

Därför grämer jag mig över att jag inte packat den i väskan för lunchläsning. (Kan dessutom inte undgå att se hur väl boken och färgen på fingret matchar varandra.) Edith Wharton har en så klockren berättarröst - på ett både roat, cyniskt och insiktsfullt sätt skildras New York-societeten. Tänker på DN Boklördags intressanta artikel, "Romanens röda tråd", häromhelgen om kläder i litteraturen. I romanen jag läser fungerar det yttre verkligen som markörer - och det behövs inte mycket för att bryta konvenansen. Skildringen av New Yorks kulturliv är också intressant läsning, särskilt som Europa då var platsen där det nya, omvälvande skedde, det var här nya tankar och idéer växte fram. Idag är det kanske snarare New York som är västvärldens metropol för modern konst och kultur?

Med spänning ser jag fram emot vidareläsning om Newland Archer, hans trolovade May och hennes alltför lockande kusin Ellen.


(status)uppdatering kl. 16.21: Nu ska jag alldeles strax åka hem till den. Boken.

Oskuldens tid i New York

Jag dröjer mig kvar en stund i New York, men byter tid. För bland de lånade böckerna finns Pulitzerprisvinnaren från 1921 - Oskuldens tid av Edith Wharton. Tiden är nu 1870-någonting och vi befinner oss på operan. På scenen står en svensk stjärna Christina Nilsson, på repertoaren är Faust av Gounod.

Hon sjöng naturligtvis 'M'ama' och inte 'Han älskar mig' eftersom en musikens oomkullrunkeliga och aldrig ifrågasatta lag föreskrev att den tyska texten till en fransk opera sjungen av en svensk sångerska måste översättas till italienska för att klart förstås av engelsktalande åhörarskaror.

Ja, självklart! Eller?

När jag söker information om operasångerskan finner jag att bloggen Böcker etc haft ett än mer personligt möte mellan litteratur och verklighet.

Christina Nilsson kanske inte finns inspelad? I alla fall inte på sätt som jag lyckas finna. Istället ett stycke ur operan framfört av amerikanska Edith Mason, in french från 1924. Samtida med den andra Edith.

Mirakel på film

Förutom att jag släpar hem skördar av litteratur från biblioteket drar jag på med mig en del filmer också. En del blir liggande otittade men de flesta ser jag. I fredags tittade vi, den lika filmglade maken och jag, på den franska Miraklet i Lourdes vars omslag ståtar med en 6:a på tärningen som SvD kastat. Och det är väl lika bra att säga det med en gång - detta är filmkonst på högsta nivå!

Till Lourdes kommer pilgrimer för att söka bot för yttre eller inre åkommor eller plågor, för att stärkas. MS-sjuka och helt förlamade Christine, en ung kvinna som till en början ingen riktigt ser, är en av dem. Helt beroende är hon av andra människors kraft - för att flytta rullstolen framåt, för att äta, klä på sig, gå till sängs. Människorna som befinner sig i Lourdes tror så innerligt, men få blir helade. Inte ens att göra allt för andra, att helt gå upp i omsorgen, är en säker väg till läkning. Men Lourdes är ändå platsen för mirakler och Christine tillhör de bönhörda eller beviljade. Hon som inte verkar tro, inte verkar övertygad om den magiska platsens kraft, är den som befrias från sin sjukdom. Det väcker sympatier, väcker avund, väcker lust och Christine blir synlig igen.

Sylvie Testud spelar Christine på ett helt storartat sätt. Hon bär filmen på ett nästan omärkligt sätt. Det är en fin film, lågmäld och vacker. En skön viktig film.

"Platsen är New York, tiden är nu, och båda förblir de oföränderliga."

Helgens läsning har passat väldigt bra till helgens väder. Det gråblöta utanför stämmer överens med Paul Austers romantrilogi; Stad av glas, Vålnader och Det låsta rummet. Som jag skrev igår kändes läsningen febrig, det är så vindlande historier, så många trådar att haka fast vid och så intressanta teman. Nyss avslutades den sista delen som på samma gång är en länk mellan de andra båda delarna men förvillar delvis ytterligare.

Vixxtoria tar upp intressanta aspekter om trilogin i en kommentar till gårdagens inlägg och skriver att dessa böcker känns "renare" än Austers senare texter. Det håller jag med om. Här finner läsaren slutna rum, identitesväxlingar och metafiktion där författaren bland annat skriver in sin namne (sig själv?) i berättelsen. Delar av detta återfinns i andra texter av Auster men känns här mer tydliga, avskalade. Detta växelspel mellan individer - vem bestämmer vem du är och vad du gör? När upphör gränsen mellan dig och den andra? Vem bevakar egentligen vem? - är centralt. Det är livsfilosofi i sagans form.

 Vi vill alla få historier berättade för oss och vi lyssnar till dem på samma sätt som vi gjorde när vi var små. Vi föreställer oss den verkliga historien bakom orden och för att göra det sätter vi oss själva i huvudpersonens ställe och inbillar oss att vi kan förstå honom eftersom vi förstår oss själva. Detta är en villfarelse. Vi kanske existerar inför oss själva och stundtals tycker vi oss till och med ana vilka vi är, men vi kan i själva verket aldrig vara säkra och under loppet av våra liv blir vi bara mer och mer ogenomträngliga för oss själva, mer och med medvetna om vår egen sammansatthet. Ingen kan gå över gränsen in i någon annan - av det enkla skälet att ingen kan få tillträde till sig själv. (ur del 3)

Auster använder kriminalromanens mönster med försvunna personer och detektiver som anlitas. Men han bryter formen, vänder den inåt. Det är inte lösningen som är det viktiga utan vad frågorna gör med människan.

Fylld av frågor och funderingar kring gåtorna är jag efter avslutad läsning. Auster har lyckats berusa ännu en läsare av New York-trilogin.

Så går en lördag

I väntan på att degen jäser i bunken försöker jag smälta de två första delarna av Paul Austers New York-trilogi. Samtidigt vittnar radions P1 om att världen rasar vidare. Men Auster. Jag har ju läst honom tidigare men, om jag minns rätt, så har det bara varit nyare verk av honom. Holly Hock inspirerade att börja genom sitt djupdyk i författarskapet.

Några återkommande teman i de två första delarna, som gjort mig lite febrig och yr, är identitet och identitetsflykt, metafiktion och slutna rum. Ungefär så. Tror jag. Staden som innesluter berättelserna är, tycker jag, inte så framträdande. Det är gatunamn och platser men utan färgstarka miljöskildringar. Personerna är flyktiga, diffusa och undanglidande. Det är rum i rum i rum och delar speglas mot varandra. Det är härligt förvillande.

Brödet som ska bli är det här. Ett nybörjarbröd passar perfekt, även om det verkligen inte är en garanti för att det ska lyckas för mig. Receptet hade jag inte hittat utan den här debatten och Vixxtoria som länkade.

 

Det blev perfekt. Med kummin on top och inte larver som det ser ut som. Passar fint till eftermiddagste och en bra film. Till exempel.

Faller för ginge

Den här helgen, som jag ser framför mig som en vidd av vila, med sträckläsning, praliner och te (eller kanske vin) kräver något kraftigare, något fetare än Mavis Gallants noveller. Därför helt spontant följer en sliten Paul Auster med hem.

För en roman som rymmer ordet "ginge" (detta eleganta alternativ till gick) faller jag i farstun. Så det har jag gjort nu, fallit, ett par sidor in i den första berättelsen. Har du månne läst den?

Hälsning också till Jenny som snart är på väg till den stora staden.

Ibland finns det bara en sak att göra - gilla läget!

Lite uppmuntran till mig själv och alla andra denna regniga 1 april.

Trevlig helg, kära vänner