Mörk läsning i påsk

"Bästa sättet att styra ett folk var ett väl avvägt system av belöningar och bestraffningar."

1947, samma år som författaren går bort, ges Hans Falladas roman ut. 1948 kommer den på svenska. Nu finns den på nytt, under ny titel och med ett komplett innehåll. Jag ägnade påskdagarna åt Ensam i Berlin som är en på flera sätt både stark och förfärligt tung roman. Värmen i solen var en skön kontrast mot det mörka och kalla innehållet i särskilt den avslutande tredjedelen. Kapitlet jag läser på bilden "Mellanspel: lantlig idyll" var verkligen inget annat än ett mellanspel.

I romanen skildras den lilla människans kamp mot det tusenåriga nazistiska riket. En kamp på förhand dömd att misslyckas, att straffas med döden. Anna och Otto Quangel handlar på sitt eget sätt, genom ifrågasättande brevkort som läggs ut på strategiska platser. Brevkorten hittas och förskräcker många. De når också kommissarie Escherich som ser det som sitt kall att ta fast den skyldige. Vid sidan av dessa personer finns vardagsmänniskor, arbetarmänniskor, de som är giriga, ärliga, trogna, modiga, fega och en stor ödesdiger falskhet.

Ingenting är säkert i den här världen. En vän kan vara en fiende, och minsta felsteg kan leda till placering i fängelse eller i koncentrationsläger. Ändå agerar människor. Som läsare pendlar jag mellan att beundra paret Quangels mod och att tycka de är dumdristiga som utsätter såväl andra som sig själva för sådan onödig fara. Särskilt som det de gör inte tycks få någon bärande betydelse. Men ändå. De handlar! De gör vad de kan, i sin egen självvalda isolering, för att säga sitt om världen de lever i. Det är vardagsmänniskan som tar ställning i en bisarr värld.

Falladas roman har språkligt moderniserats och är en relativt snabbläst och ibland, med tanke på ämnet, överraskande kvick tegelsten. Men ämnet tynger, han skildrar sin egen verklighet och förmedlar rätt in i hjärtat människornas lidande och de påfrestningar de utsätts för - med en extrem närhet i tid och rum. Författaren själv skriver i sitt förord:

"Författaren har ofta känt sig misslynt över att behöva måla en så dyster bild, men att göra den ljusare hade betytt att fara med osanning." 

Detta är alltså en oerhört stark, välskriven roman som väcker frågeställningar om ondskan som flödar och om motståndets handlingar. Vem hade jag själv varit i denna värld?