José Saramago - en intrikat och delikat berättare

Kan jag verkligen vara ett misstag, frågade han sig, och förutsatt att jag faktiskt är det, vad innebär det, vilka konsekvenser får det för en människa att veta sig vara ett misstag.

För andra gången på inte särskilt lång tid läser jag en bok på temat dubbelgångare. Först ut var Jonas Bruns Skuggland och nu har jag läst José Saramagos Dubbelgångaren. Men något mer än dubbelperspektivet har kanske inte romanerna gemensamt.

Saramago berättar raffinerat en surrealistisk historia som vänder ut och in på dess huvudpersoner - och på läsaren. Gymnasieläraren med det långa namnet Tertuliano Máximo Afonso är nedstämd och missnöjd med livet (jag kommer att tänka på Försmådd!), vilket engagerar hans kollegor på ett för honom inte särskilt bekvämt sätt. En av dem föreslår Afonso en film, inget storverk, men något som kan muntra upp i det mörka. Och det är i filmen Afonso finner sin dubbelgångare - några år yngre där visserligen men lika som vore han en kopia. Så börjar jakten på kopian.

Upptäckten av dubbelgångaren leder för Afonso till stor oro och vånda, sökandet ockuperar både tid och tanke och avskärmar Afonso från flickvännen som han  inte inviger i händelserna. Och det väcks många frågor för Afonso att reda ut och fundera över. Hur kan de vara så lika? Och vem är egentligen originalet och vem är kopian? För det är inte så enkelt att de faktiskt ÄR tvillingar. Det är mer intrikat än så, och det är snarare en själslig thriller än återföreningshistoria. 

Texten är tät, meningarna ordrika och lockar till omläsning. Det är Afonsos perspektiv läsaren delar, och författaren ligger nära nära, men det är effektfullt kombinerat med en lättsinnighet där författaren kliver in som kommentator. Fast ju längre jakten går desto mer stiger spänningen, eller trycket, i romanen.

Detta är en märklig historia som lever väl upp till förväntningarna jag haft efter att jag för flera år sedan läste Alla namnen. Det är också slående hur världen förändrats. Romanen är utgiven 2002, och datorerna har inträtt även i romantiden. Men hade den utspelats i nutid hade alla Afonsos ansträngningar klarats av med några klick i det vida nätet eller med ett par sökningar i imdb.com. Det hade dock med all säkerhet blivit en betydligt enklare och tråkigare historia. Jag blev alltså mycket förtjust i denna underfundiga, underliga och existentiella roman och ser fram emot att läsa mer av Saramago (fast inser jag en stund senare, Små minnen har jag ju också läst!).

En lite märklig sak är de förboksord jag skrivit om tidigare och som inleder Dubbelgångaren. Jag brukar inte fästa mig vid dem på det sätt jag gjorde nu, och jag brukar inte lägga märke till om de eventuellt återkopplas i författarens egen text. Men den här gången gör de det! I alla fall det första, i en ganska central scen - och det är ju så bra:

"Kaos är en ordning att dechiffrera."

ur Motsatsernas bok 

Men finns boken som orden hämtats ur på riktigt?  Eller är den en del i författarens spel med läsaren?