Det bultar och bankar i Clèves

Ibland går det undan på biblioteket - vips så har jag Marie Darrieussecqs nya Flickan i Clèves i handen. Och nu har jag också läst den pulserande flickromanen - samma dag som författaren intervjuas i DN.

Det kvittrar, gnäller och skälver i Solange av lusta. Hon är så ung, och hon vill så gärna, vill att hennes kropp ska brinna under männens händer. Det är en berättelse i gränslandet mellan barn- och vuxenvärld men även en skildring av småstadens liv. Här finns de unga flickornas prat med varandra och om varandra. Här finns lögnerna och bakom-ryggen-pratet. Och här finns männen främst Artaud, den unga intressanta, och monsieur Bihotz som en ställföreträdande far, en trygg punkt. Men skenet tycks bedra i Clèves.

Darrieussecq är en författare främmande för att hålla sig inom konventionens ram, orädd att berätta om det mest känsliga eller det otalbara - som i Suggestioner och Tom är död. Jag vet inte om jämförelsen har fog men jag tänker också på Sylvia Avallones Stål när jag läser. Men kanske att där blickarna på de unga kvinnorna var männens? I Flickan i Clèves bubblar kroppsvätskor och runda ord, det bultar och bankar - men konsekvent ur Solanges perspektiv.

Ändå pendlar jag mellan att finna henne extremt utsatt, hon är ju ändå minderårig, och fullt kapabel att både säga ifrån och välja sin egen väg. För hon sätter agendan, tar kommandot och är aktiv i händelseförloppet. De vuxna utgör en skugglik bakgrund och deras förmaningar förhåller hon sig fritt till. Kanske agerar Solange på samma villkor som de unga männen, tar för sig med samma självklarhet? Jag är nog inte riktigt klar med min uppfattning än. I intervjun i DN säger Darrieussecq själv:

Min Solange är inget offer. Inte direkt. Hon skaffar sig makt. Den utspelar sig under 80-talet (...). Då antogs bara de blyga och oattraktiva flickorna vara oskulder tills de gifte sig. Alla andra var besatta av att bli av med sin innan de fyllde tjugo. Men även det blev en konvention. Ville vi verkligen ligga med killar? Tyckte vi om det? Var det inte ganska äckligt och frånstötande i början?

Den ambivalensen - vilja/inte vilja - är central i romanen som författaren fint gjuter liv i. Historien hon berättar borde vara varje tonårsförälders mardröm samtidigt som alla åtminstone lite grann borde känna igen sig i Solanges trängtan och längtan. Jag gör det - och då är Solanges tonårsliv ljusår från hur mitt eget var.