Söndag med Tyra

Den här boken

fastnade jag för i bibliotekets nyhetshylla. Bilden är inte någon renässansmålning utan ett självporträtt av en för mig okänd svensk konstnär, Tyra Lundgren (1897-1979). Boken som handlar om denna mångsidiga konstnär är skriven av Marika Bogren, och i dess sällskap har jag tillbringat större delen av söndagen. Författaren är specialist på området och konstnärens verk är aktuella genom en vandringsutställning, som jag tyvärr inte tror stannar upp i Gävle men väl i bl a Norrköping och Visby.

I upptakten till biografin får läsaren/tittaren bekanta sig med konstnärens olika fågelskulpturer och Bogren ställer frågan "Varför valde då Tyra Lundgren att specialisera sig på djurmotiv?". Det gör mig lite skeptisk och jag ställer mig frågan om jag kommer att fatta intresse för konstnären. Men jag undrar i onödan för det Bogren gör är att hon vecklar ut Lundgrens konstnärskap - som rymmer ofantligt mycket mer än just djurmotiv. Innehållet är tudelat där läsaren först får en bild av människan Lundgren. Med hjälp av levande dagboksantecknigar och bilder av olika verk berättar Bogren om en mycket bestämd, egensinnig ung flicka som tidigt vet att hon vill bli konstnär. Den medvetenheten och drivkraften tycks hon bära med sig genom yrkeslivet, och det präglar också de relationer hon ingår i, eller inte ingår i.

Lundgren färdas från det borgerliga hemmet i Djursholm ut i Europa med stopp bl a i Helsingfors där hon är verksam vid Arabia, på Murano (Venedig) där hon verkar som första kvinnliga glaskonstnären i ett av de framstående glasbruken, Paris där hon går i skola och har ateljé, Rom etc. Hon tycks ha varit en fena på att skapa nätverk och ingår, även om författaren lyfter fram hennes känsla av att vara en ensling, i större sammanhang. En av de närmare vännerna var Estrid Ericson, skaparen av Svenskt Tenn. Till Stockholm återkommer Lundgren och på Gotland skaffar hon sig så småningom en fastare hemvist. I bokens andra del ges en bild av de olika genrer konstnären var verksam inom, inklusive hennes roll som konstkritiker. Hon verkar konsekvent ha gått sin egen väg, jag blir nyfiken på hur hon förhöll sig till sina samtida svenska kollegor som t ex Siri Derkert. Men kanske var Lundgrens fokus snarare bort än hem?

Detta är ett intressant konstnärsöde att läsa om, Bogren har bidragit med en pusselbit till den svenska, europeiska, konsthistorien. Författaren resonerar kring varför Lundgren inte är något känt namn idag, och menar att det beror på flera faktorer. Det tycks ha legat henne i fatet att hon ägnade sig åt konsthantverk, som generellt sätt inte haft så stor status, att hon spretat åt så många olika håll i sitt skapande, att hon vistats mycket utomlands och dessutom det att hon var kvinna. Genom Marika Bogrens fina och kärleksfulla bok hoppas jag fler upptäcker Tyra Lundgren som i själ och hjärta var konstnär:

"Som femåring bestämde jag mig definitivt för att bli konstnär. Det har aldrig funnits något val." (s. 41)