Still

Still av Hassan Loo Sattarvandi är nu äntligen avslutad. Historien i sig är inte komplicerad - ett gäng i förorten som röker på och mår allmänt dåligt, slagen haglar ibland och näsor krossas, att vilja något annat är svårt när vännerna håller en kvar. Desillusion med andra ord fast ändå inte för det här gänget trivs ändå på sin plats på jorden.

Berättartekniskt är historien onödigt tillkrånglad. I början tänker jag att det är fräscht och nytt men efter en stund blir jag less; i den löpande texten används inga punkter, alla dialoger skrivs i kursivstil, drömmar/hallucinationer blandas med nutid. Flera saker tas om, eller är det olika händelser som ser likadana ut? Att nu läsa Ulrika Kärnborgs Myrrha känns som en befrielse - så rakt berättad och handlingen dominerar framför teknikaliteterna.

Men ändå - jag läste ut Still. Jag ville följa Nemo och de andra till the bitter end. Men jag tröttnade på slutet. Och så uppstår det som händer ibland när jag läser eller ser film - tanken är väckt - har jag missat poängen? Fanns det något djupare som jag inte lyckats skönja eller ta till mig?