Kvinnor på gränsen till genombrott

Fogelstadskolan (1925-1954) har intresserat mig sedan jag som tonåring läste Moa Martinson. Hon deltog i den kvinnliga folkhögskolans kurser. På Fogelstad samlades tänkare och praktiker som Emilia Fogelklou, Elin Wägner, Klara Johanson och Ada Nilsson. Men framförallt möttes här kvinnor ur skilda samhällsskikt för att förkovra sig, bli fullvärdiga medborgare. Var idag sker dessa gränsöverskridande möten? Skolans rektor var Honorine Hermelin, Elisabeth Tamm stod för gården.

Nu har jag äntligen läst Ulrika Knutsons bok om dessa kvinnor, om deras bedrifter och relationer, Kvinnor på gränsen till genombrott. Hennes porträtt av de tongivande kvinnorna, deras ideologi, förälskelser och tidskrift Tidevarvet behandlas varsamt, kärleksfullt och humoristiskt. Knutson berättar med lätthet historien om ett projekt som i dag till stor del vilar i glömska. En förklaring därtill menar Knutson är att kvinnorna spände över så många områden och inte följde någon klar partilinje.

Flera gånger fnissar jag när jag läser, kvinnorna var så livfulla, så dramatiska och så involverade i varandra. Det var starka känslor som flödade på Fogelstad. Knutson skriver:

Förälskade människor i alla tider, i alla åldrar och av båda könen beter sig genant lika. De jollrar på sitt kodspråk, nuttar och tuttar, nissar och nassar varandra, vad man än säger om det förra sekelskiftets flickrumstissel. [...] Döm om min förvåning när jag hittar fragment av mitt eget heterosexuella joller i de sjuttio år gamla breven mellan Ada Nilsson och Honorine Hermelin. Ordagrant.

Och det är just för detta som jag gillar Knutsons framställning - hon lyfter, så långt hon kan, fram de komplexa kvinnorna. Inte bara deras gärningar i kvinnorörelsen och i politiken utan deras allra innersta. Boken innehåller även ett stort antal bilder, ofta på beslutsamma ansikten kanske på en människa som darrade inombords. Sådana här böcker får mig att vilja forska, fortsätta grävandet i den bortglömda historien. Det är inspirerande, uppfriskande och oerhört intressant.

Vill man beskåda kvinnorna i mer monumental form får man bege sig till Östermalms tunnelbanestation där Siri Derkert förevigade dem på 60-talet. I Knutsons bok finns en underbar bild på Derkert i full färd med att skapa i betongen.

Lustigt också var att jag igår nästan bokstavligt snubblade över en utställning där flera av kvinnorna och Fogelstadskolan presenteras. Platsen för utställningen: Gävle Stadsbibliotek