Midsommar med huliganerna

Årets midsommarafton ägnade jag åt att njuta av solen, äta god mat och sträckläsa Jennifer Egans Huliganerna kommer på besök. Boken är inte så märklig som jag tyckt den framställts som genom recensionerna jag läst tidigare, det märkligaste är nog den svenska titeln. 

Innehållet kretsar kanske som baksidestexten säger runt skivbolagsbossen Bennie och hans assistent Sasha, men inte direkt utan nästan hela tiden via de människor de kommit i kontakt med på något sätt. I stora delar av berättelsen är de bifigurer i andras liv, snarare än romanens huvudpersoner. Historien vävs kring musik, och rockbands upp- och nedgång. Människor faller och reser sig i takt med att tiden går och tiderna förändras. Det är dåtid, nutid, framtid - allt sammanvävt på ett snyggt, eller om man hellre vill konstruerat sätt - jag har inte riktigt bestämt mig för vad jag tycker. 

Det är en roman av det mångstämmiga slaget, vilket jag gillar, den kräver bläddringar fram och tillbaka för att se hur och varför. Det är en roman jag har svårt att slita mig ifrån, den har ett driv, ett språk och en stämning, ibland dråplig, som jag gillar, men ändå tror jag inte den ger något bestående läsminne. För utan att tycka den är på något sätt dålig hade jag, tror jag, hoppats att 2011 års Pulitzerprisbelönade roman skulle ge mig en något mer omvälvande läsupplevelse. Nu har jag läst en smart, rapp och listig roman, och med det är jag så klart nöjd.