Från Geroge Smiley till Woody Allensk humor

Regnet har öst ned hela dagen, och varit en god anledning till att inte ens sticka näsan utanför dörren. Kvällen har maken och jag ägnat åt att se film. Först Tinker Tailor Soldier Spy som, vilket jag förstod redan innan, jag måste se om ett par gånger för att till fullo hänga med i. Den gjorde sig inte riktigt på tjockteve och för mig som är i det närmaste ansiktsblind var det kanske extra svårt att följa med. Eller så var det helt enkelt lite för svårt. För mig. Ändå ser jag, förstår jag, att det är bra! Riktigt bra. Detaljerna, hantverket, det är värt något även när historien i viss mån går mig förbi. Nåja, kanske inte helt och hållet förbi. Alla biobesökare ska dock vara glada över att jag såg den hemma i soffan, för maken fick flera gånger rycka in som sufflör.

Tappad skärpa

Enklare var det med en gammal Woody Allen - Deconstructing Harry. Den dag Allen lämnar (film)världen kommer det att uppstå ett stort tomt hål. Filmen som jag tror är från 1997 har jag tänkt på lite då och då, men ändå var den inte alls så som den såg ut i mitt minne. Jag har tänkt på scener där berättaren blir luddig i kanterna, blir "blurry", och tappar fokus och självkänsla. Sådana scener finns i filmen men är inte lika framträdande som i mitt minne. Så är det ofta tycker jag, att vid omläsning av bok eller av omtittning av film jag fäst tyngden vid det i utkanten sedda/lästa, kanske för att det slagit an en viss ton hos mig just vid det första ögonblicket jag tillgodogjort mig filmen eller boken. Filmen så som jag såg den ikväll är på inget sätt en besvikelse, mer en förvåning.

Det märks tydligt vilken kreativ själ filmskaparen är, att han har idéer som i sig skulle kunna utgöra en hel film men i filmen blir till t ex återberättade noveller. Berättelser i berättelsen. Jag gillar det väldigt mycket och att döma av filmomslaget gjorde kritikerna det också då när den kom, och det var väl ungefär då när den var ny som jag först såg den.

Nu väntar en kopp te innan läggdags, tidigare drack vi ett smakrikt rött argentinskt vin - Chakana - som gick utmärkt ihop med såväl Tomas Alfredsons grådassiga agenter som Woody Allens mer färgstarka personporträtt (förutom de blurry, då).