Ränderna går aldrig ur

Att driva med eller snarare kanske avslöja överklassen känns på något sätt legitimt och görs titt som tätt i reklam, filmer och böcker etc. När Agnes Hellström skriver om överklassen utifrån en internatskola i Sigtuna görs det genom ett utifrånperspektiv. Fast egentligen inte.

Det är ett tungt ansvar att förvalta ett arv med anor,viktigt att inte blandas ihop med de nyrika, de som saknar både manér och allmänt hyfs. Vi skrattar och rynkar på näsan åt deras bilar och båtar. Överklass är någonting helt annat. En känsla för stil, ett namn, ett gott uppförande, rötter långt tillbaka i tiden. Helst i adeln.

Elin är huvudpersonen i Ränderna går aldrig ur som väljer att lämna den lilla orten Gimo i Norduppland för att börja på gymnasiet på Sigtuna Humanistiska Läroverk. Att familjen långt tillbaka i tiden haft del i skolans grundande gör att Elin vill gå där, vill söka sina rötter. För hon känner sig inte hemma i Gimo, en ort som under tidigt 90-tal blir alltmer känd för sin uttalade rasism. Åsikter som gör att bäste vännen Behnam tvingas flytta, vilket skär sår i den då 11-åriga Elin. Händelserna i Gimo minns jag rätt väl, hemska bilder och artiklar i tidningen om anlagda bränder på flyktingförläggningen.

Boken är skriven ur Elins perspektiv och i vissa avseenden fungerar den som en antropologisk studie. Elin vill hitta sätt att smälta in i internatskolemiljön, vill lära sig tolka de koder som finns där och lära sig reglerna som mest är till för att brytas. Samtidigt hålls distansen - människorna på internatskolan beskrivs utifrån sina kulturella vanor, de skärskådas och genomskådas. De slutna miljöerna, både i Gimo och på internatskolan, öppnas. Kanske är det inte så mycket som skiljer de båda ställena åt? Hellström målar i bägge fallen upp en inskränkthet, en obefintlig förståelse för människors olikheter (trots skolans stolthet över det motsatta). Jag har aldrig varit särskilt intresserad av vad överklassen har för sig, trots att jag vet att de besitter makt och viktiga poster i samhället. Ändå är Hellströms bok intressant, kanske för att den ger mig tillträde till en så sluten miljö som internatskolan med människor så olika de som finns i min egen omgivning.

Boken handlar också mycket om att vara ung, om att finna sin plats i tillvaron av studier och fester, om att hitta vänner något som säkert många unga eller alla vi som varit yngre kan känna igen åtminstone bitar av. Elin möter också kärleken i ett par av de rikemanskillar som finns på skolan men när barndomsvännen Behnam plötsligt dyker upp krockar världarna. Blir längtan till det som skulle kunnat vara alldeles för stor. Elin tvingas ta ställning på ett sätt som aldrig tidigare.

Historien om Elin berättas på ett rättframt och enkelt sätt. Elin är en mer komplex person medan andra människor är grundare skildrade och motpolerna ganska enkelt ställda mot varandra. Samtidigt kanske det är ett sätt att gestalta en klass där tankar och innersta känslor inte får uttryckas, där anseendet värnas framför allt annat. Eller som Elin vid ett tillfälle uttrycker det: "[...] nu är jag dessutom gammal nog att dämpa upprörda känslor med sprit." Man behöver nu inte tillhöra överklassen för att inte kunna tala om känslor men här finns en viktig fasad att upprätthålla som är viktigare än att låta luften rensas. Genom Elin spricker till viss del fasaden. Jag tänker att romanen kan läsas på flera sätt - som en underhållande text där ord läggs till ett ord, eller som en text där det som inte sägs pressas undan är viktigare än det som uttalas. Den senare läsningen tror jag ger romanen mest rättvisa för jag tror inte Hellström är ute efter att ytligt underhålla sin läsare.

Jag tänker också på nyligen lästa Jakten på nollpunkten av Carl Johan de Geer – han gör samma upptäckt, den att ränderna aldrig går ur, ty adelskapet finns där oavsett hur mycket avstånd han försöker skapa till det. Det går inte att frigöra sig och i Elins fall finns också en förtröstan i att anorna, om än inte adliga, leder till kontakter vägar in i samhällets toppskikt. Eftersom bokens Elin är i min ålder, några år yngre, har vi en del liknande referensramar. Så när Elin klipper sig som Winona Ryder i Reality Bites ler jag, minns filmen och tänker att våra vägar korsas trots att de är så långt ifrån varandra.