Cas Public : Diary

Som kulturintresserad är det roligt att finna nya uttrycksformer att ta del av. Därför har jag nu sett ett par dansföreställningar som gästat Gävle teater. Den ena har jag skrivit om tidigare. I tisdags såg jag föreställningen Dairy framförd av en dansgrupp från Kanada.

Scengolvet är fyllt med värmeljus som det åtta dansarna flyttar runt på. Så ställer de sig vid scenkanten och börjar prata som en inledning. Gester används och språken är inte bara engelska och franska utan även svenska vilket först är svårt att uppfatta kanske på grund av det oväntade. Det vi ska få se kommer att handla om kärlek, passion och åtrå. Ungefär så.

Det dansas i olika konstellationer i olika takt, stil, mönster. Jag gillar det jag ser, förstår de vänder sig till en ungdomlig publik genom det sätt framställningen görs vilket också bekräftas av publikens ålder där vi sitter en trappa upp. Det är friskt på något sätt, tydligt. Andhämtningen ibland passionerat tung hos vissa dansare, som vore det de intimaste akter vi tog del av. Dansarna slutar då och då dansa för att återigen berätta, skoja och driva med varandra som räcker inte dansens rörelser riktigt till. En liten filmkamera fångar ibland upp det som visas, projiceras på stor filmduk som bakgrund. Precis som vid förra danstillfället försöker jag för mig själv berätta historier utifrån det jag ser liksom för att skapa sammanhang.

I dagens DN recenseras föreställningen vilket ger mig en delvis ny syn på det jag ser och andra saker att tänka på. I litteraturen eller framför en teaterföreställning känner jag mig hemma. Jag finns i ett ramverk där jag har verktyg att tolka med. Det gör jag inte på samma sätt med dans - vilket känns på något sätt befriande samtidigt som jag vill lära mig vad jag "ska" titta efter. Kanske för att det analytiska ligger för mig, och för att få verktyg att nå steget vidare. Kanske kan det likaväl ses som en ängslan för att inte tänka "rätt" , men allra mest vill jag förkovran, vill veta mer. Nu bygger jag på en egen danskanon.