måndag 27 juli 2009

Kärlekens raseri - Enduring Love

Ibland är det trevligt att bli läsöverraskad på det sätt som jag blev av Ian McEwans roman Kärlekens raseri. Boken är mycket lånad, därför är baksidestexten sliten. Jag ser bara att läsa det jag redan känner till om den, alltså:

Under en utflykt blir bokens berättare och huvudperson, Joe, tillsammans med sin sambo Clarissa vittne till hur en ballong uppenbarar sig, i ballongens korg finns en ensam pojke. Tillsammans med några andra män som befinner sig i närheten försöker Joe ta ned ballongen på marken.

Detta är början till en katastrof som jag tror, beroende på bokens inledande frågeställningar, ska handla om Joes moraliska funderingar - om hans förtvivlan över att inte ha lyckats stoppa ballongen, över att vara den som kanske först släppte greppet. Men historien tar en annan vändning vilket jag inte lyckas tyda av bokens baksida. Händelsen med ballongen, som leder till att en av de hjälpande männen mister livet, väcker andra tankar och känslor. Utlöser oväntade reaktioner. En av männen närmar sig Joe, blir närgången, privat och säger sig älska honom. Händelserna eskalerar - och i min hand har jag en thrillerliknande historia om besatthet som är svår att lägga ifrån sig.

Det är en både historia bra berättad både till innehåll och stil. Joes jagberättelse ger ibland utrymme för andra personer i boken, för att läsaren ska förstå även dem. På ett ganska subtilt sätt får McEwan mig som läsare att tvivla på huvudpersonens egen berättelse. Författaren är tematiskt varierande och väcker på ett bra sätt frågor kring livet. Frågor eller dilemman som jag som läsare funderar över tillsammans med bokens olika personer. Under läsningen av Kärlekens raseri tänker jag på Paul Auster. Kanske mest för att huvudpersonerna uppvisar vissa likheter med de jag träffade i Orakelnatten - jag tror de skulle ha något att säga varandra.

Precis som Försoning är boken filmatiserad.

7 kommentarer:

  1. Vet du, jag läste den här boken på semestern i julas och blev helt facinerad. Jag tror jag blev ett stor McEwan-fan, där och då. Det intressanta är att jag läste New York-trilogin av Auster i samma veva också ocg faktiskt tänkte samma sak, det finns stora likheter i berättarteknik och språk. Jag kan inte sätta fingret på vad men det kändes inte alls konstigt att gå från den ena boken till den andra liksom. Åh, blev sugen på att läsan något riktigt bra igen nu.:)

    SvaraRadera
  2. Min inställning till McEwan har förändrats något - Lördag fungerade tidigare inte alls men den vill jag prova på nytt nu, inte heller Försoning var jag så där överdrivet förtjust i. Men efter att jag läst och gillat På Chesil Beach, Amsterdam och nu den här känns det som jag hittat en riktigt god författare! Spectatia skrev om Tiden och barnet (tror jag den heter) för ett tag sedan - den blev jag också sugen på att läsa!

    Och så där känner jag med - det är svårt sätta fingret på vad det är med Auster och McEwan men något är det!

    SvaraRadera
  3. Hoppas förresten du hittar den där riktigt bra boken! Har du Middlesex oläst, tro?

    SvaraRadera
  4. Ian McEwan (som tidigare - när han skrev ruskigare böcker än han gör numera) kallades Ian McAbre inbjuder i sina verk till en mängd olika läsarter.
    Jag vet få författare vars (senare) böcker passar bättre som läsecirkelböcker. Den ovana läsaren och den mer vana läsaren hittar olika saker i romanerna och det gör samtalet så spännande. (Paul Austers romaner har samma funktion.)
    När vi senast i min bokcirkel talade om Ian McEwan så sökte vi "sjukdomar". För i nästan alla hans senare böcker, som t ex KÄRLEKENS RASERI, finns en sjukdom med som ett motiv med många konnotationer.
    Om jag skulle ordna en tävling för vuxna på ett biblotek (det ska jag inte) skulle nog en av frågorna vara:
    Hur många och vilka sjukdomar hittar du i McEwans romaner? (Utslagsfråga: Vad har sjukdomen för funktion i intrigskapandet?)

    lena kjersén edman

    SvaraRadera
  5. Tack för att du så frikostigt delar med dig av dina iaaktagelser, Lena! Amsterdam har jag i färskt minne, och minsann finns det inte även där sjukdom(ar). Lördag ska jag snart läsa - ska hålla ögon öppna efter temat där.

    SvaraRadera
  6. Som varande stor Austerfan sedan många år tillbaka(tycker dock han är lite ojämn, ibland rätt tråkig-men oftast fullkomligt superb)är det kul att höra jämförelserna mellan A och McEwan. Upptäckte McEwan för ngr år sedan och blev hjälplöst förälskad(titeln då var Försoning). Det mesta jag läst har jag gillat starkt (med ett stort undantag för Cementträdgården, som jag tyckte bara var rent motbjudande).Men att Auster och McEwan är lysande författare som jag läser allt av är så sant, så sant. Ps En annan av mina riktigt stora läsupplevelser de senaste åren är just Middlesex-fantastisk!!Och för allt i världen, missa ej Oryx och Crake, av Margaret Atwood, också en favvoförfattare...

    SvaraRadera
  7. Anonym: Det här med Auster-McEwan - det skulle vara intressant att på något vis studera närmare. Varifrån den där känslan av likhet kommer ifrån... McEwan blir jag mer och mer intresserad av att läsa (vad kan det vara med Cementträdgården?!)Av Atwood har jag också läst Oryx & Crake - men bara den (hittills). Det borde vara en författare även för mig!

    SvaraRadera

Tack för att du med din kommentar lämnar ett avtryck här!