Halvvägs: Kunzelmann & Kunzelmann

När jag först hörde att Carl-Johan Vallgren var på gång med en ny roman blev jag riktigt glad. För hans förra Kärlekens vidunderliga historia var jag förtjust i. Den nya, Kunzelmann & Kunzelmann, som jag nu är halvvägs igenom är något helt annat och skriven i en helt annan stil. Jag har förstått det som att författaren återgått till för honom tidigare sätt att skriva på. Den nya romanen väcker tankar om både form och innehåll.

Berättelsen handlar alltså om Joakim Kunzelmann som lever nutidsliv i Stockholm och om hans far Victor Kunzelmann som lever förfalskarliv i krigstidens Berlin. Den senare har i romanens nutid dött, sittande framför sitt staffli och en hel livslögn uppdagas för Joakim och hans syster. Fram kommer att fadern var något annat än en oskyldig tavelkonservator.

Historien berättas växelvis; läsaren följer i tur och ordning Joakim och Victor. Direkt sögs jag in i berättelsen och nu när jag kommit till hälften vill jag fortsätta läsa men det där suget har lite gått över. Vallgren har skrivit en faktaspäckad historia, ibland får jag veta betydligt mer än nödvändigt men det fungerar.

Samtidigt som Joakim, genom författaren, hånar silikonbröst och korkade brudar suktar han efter dem. Det finns en dubbelhet i att både vilja ta avstånd till och vilja höra till som jag inte blir klok på. Och världen som beskrivs känns helt främmande för mig. Den skrämmer mig med sin cynism, sin befängda ytlighet. Vallgren skapar ingen närhet till den här typen, Joakim, som lever glidarliv på lånade pengar. Trots att de är mig lika främmande som stockholmsmiljöerna känner jag mig mer hemma känner jag mig i Victors, Kunzelmann d ä, kretsar i mellankrigstidens Berlin. Avsnitten om Victor upplever jag som mer omsorgsfullt skrivna och bearbetade än de som handlar om Joakims liv. Delarna om den yngre susar fram men ofta med upprepade meningar och återkommande idéer. Det är just nu lite tröttsamt.

Både far och son lever i en livslögn – kanske är det lögnen som gör dem båda till ganska själlösa personer? För särskilt mycket djup finns det än så länge inte i de båda figurerna. För det är precis vad jag uppfattar dem som, figurer, inte som fiktiva människor.

Har du läst eller läser du?