måndag 16 februari 2009

Det finns bilder som etsar sig fast,

som man bär med sig genom livet. Sedan 1993 har jag sparat en recension om en bok som handlar om den finländska konstnären Helene Schjerfbeck skriven av Lena Holger. Det var inte texten om boken utan bilderna som ackomanjerade den som talade till mig. Talade väldigt starkt och direkt till mig.


Helene Schjerfbeck (1862-1946) avporträtterade sig själv genom livet. Hon följde sitt ansikte tills det inte var mer än en skugga av det egna jaget. I verkligheten har jag dem ännu osedda.

I NE står att läsa:

S. började som 11-åring vid Finska konstföreningens ritskola, studerade 1877-79 för Adolf von Becker och under 1880-talet bl.a. vid Académie Colarossi i Paris. Hennes konstnärliga mognad framträdde tidigt, t.ex. i Konvalescenten (1888, Ateneum, Helsingfors). I självvald isolering i Hyvinge utanför Helsingfors och därefter i Ekenäs utvecklade S. ett modernistiskt, alltmer avklarnat och sensibelt formspråk. Hon målade motiv nära henne själv - människor, natur, frukter, blommor - och en lång serie inträngande självporträtt. Från 1913 fick hon stöd av konsthandlaren Gösta Stenman (1888-1947), som visade hennes första separatutställning i Helsingfors 1917 och lanserade henne i Sverige vid en utställning i Stockholm 1937.

Fränder?

Sådana där konstupplevelser som träffar som ett knytnävsslag i magen önskar jag mig flera av. Jag önskar att upplevelsen av den kultur jag konsumerar var starkare. Kanske är de lätt att bli övermätt. Få något slags kulturell förstoppning?

10 kommentarer:

  1. Roligt, jag har också en stor Helene Schjerfbeck-upplevese om man kan kalla det det. Minns ni att tidningen bamse brukade ha med konstaffischer som bilaga ibland för ca 25 år sedan? Då var jag liten plutt så allt gav ju stora intryck, men en affisch speciellt stannade i mig och jag satte upp den i mitt flickrum ovanför sängen. En Helene Schjerfbeck-tavla av en iten sjuk flicka som jag fortfarande tänker på rätt ofta och ser innanför ögonlocken när jag blundar. Det har större betydelse än vad folk vill tro vad man matar sina barn med...

    SvaraRadera
  2. Jag har också goda minnen av Bamseplanschen. Det är den enda jag minns, kanske var det en Rembrandt också?

    För den som är nyfiken på inträngande självporträtt rekommenderar jag Olle Skagerfors, en målare som slog ner i mig som en blixt när jag började på konstskola runt 1994. Har inte heller sett dem i verligheten. Han har, som jag minns det, en liknande intensitet som Schjerfbeck.

    SvaraRadera
  3. Bokomaten:
    Vilken fin beskrivning av en konstupplevelse! Konst ger verkligen intryck! Kan det vara tavlan som heter Konvalecenten som följde med Bamse?

    Bamse damp ned även i min brevlåda men några planscher kan jag inte minnas. Undrar vad som hände med dem?

    Henrik:
    Skagerfors är jag alldeles för obekant med, ska ändra på det. Tack för tips!

    SvaraRadera
  4. Här hittade jag två exempel på Skagerfors självporträtt. Han åmar sig lite mer, är lite mer kolorist, men titta på kolporträttet längst ner. Vilken gubbe!

    I beståndet på ett bibliotek när dig ser jag att det finns några böcker av Mona Skagerfors. De var gifta.

    SvaraRadera
  5. Fast jag glömde ju själva adressen...
    http://www.omkonst.se/06-skagerfors-olle.shtml

    SvaraRadera
  6. JA! Det är ju som hon. Fast med ett kanske mer ångestladdat uttryck. Bok ska tittas i under kvällens arbetspass!

    Det ekar av Egon Schiele också. Titta här: http://www.doc.ic.ac.uk/~svb/Schiele/

    SvaraRadera
  7. Oj, jag hade helt glömt bort Schiele, men det är mer...vridet. Jag blir lite åksjuk av dom bilderna. Åksjuk i positivbemärkelse...:)

    En annan med tyngd i porträtten, som inte är lika avskalade, men kanske lika tunga och inåtvända som Schjerbeck är Kähte Kollwitz.

    Jättelång adress till massor av bilder:
    http://images.google.se/images?hl=sv&q=kollwitz&um=1&ie=UTF-8&ei=DNubSbPAG8Oi-gbN38ziBA&sa=X&oi=image_result_group&resnum=4&ct=title


    För övrigt var jag jättefascinerad av Schjerfbecks övriga måleri också. Jag minns att honmålade schysta husgavlar.

    SvaraRadera
  8. Schiele har jag sett i Wien på två fina museer. Den konsten träffade mig också rätt i magen.

    Kollwitz kände jag inte alls till. Mycket intressant!

    Vi skulle ju kunna ha en bildtittarcirkel :-)

    SvaraRadera
  9. bildtittarcirkellåter inte så dumt, om tiden tillåter, jag har inte tittat på bilder på säkert 10 år.

    SvaraRadera
  10. Haha, som det där 5-minutersprogrammet som brukade gå på TV förr som handlade om en tavla och funderingar kring den. har många fina minnen från det programmet också, kanske man var mer mottaglig som tonåring... och jo, Skagerfors känns ju som på pricken! Jag blev väldigt förtjust faktiskt. Honom har jag inte sett något av tidigare, men Schjerfbeck har jag sett ett par utställningar av i vuxen ålder som jag verkligen gillar!! Att det fortfarande sitter kvar, hur mycket man kan uppskatta en viss stil. Konvalecenten var det naturligtvis som var bilaga i bamse en gång. Och jag minns flera av de där bilderna, men den här sitter bäst. Förmodligen för att det var ett barn på bilden också.

    SvaraRadera

Tack för att du med din kommentar lämnar ett avtryck här!