Hermia goes happy

av Happy Go Lucky och önskar dagens timmar räckt bättre till för att tänka på filmen, filmen som borde fått mig att gå runt leende. Tyvärr försvann leendet i jobbdimma och vintertrötthet, så kan det gå. Men filmen av Mike Leigh är en pärla. En gladchockskrattattack i det frusna bitterbleka. Poppy, lågstadieläraren i norra London, delar lägenhet med en kompis. Poppy är ett stort skratt, ett värmande leende. Vi möter henne under en tid när hon

- testar att ta körkort med mindre trevlig bilskollärare
- provar på att dansa flamenco
- är på krogen, dricker dansar
- lever sitt vardagsliv som är glittrande fint

Livet är på riktigt för Poppy men där andra suckar och drar sig in i sina skal sprudlar Poppy, låter sig ta plats och synas i färgglada kläder i udda kombinationer.

En trailer som jag tyvärr tycker gör filmen fånigare än vad den är...


Poppy är som en Amelie från Montmartre men utan Amelies depressiva sida. Poppy vill gott, vill glädje. Hennes öppna sinne är dock inte synonymt med naivitet - detta är en kvinna med både civilkurage och integritet, och faktiskt något uns av allvar. Kanske är det som kollegan sade att man antingen älskar eller hatar den? Efter en snabb titt på recensionerna i cyberspace ser jag att det är så, två läger tycks bildas kring filmen. Vad är det som gör just själva glädjen så svår att acceptera? Provocerar det oss att en människa framställs som så oförblommerat lycklig? Kanske skulle en livs levande Poppy göra mig galen men jag hoppas inte det. Jag tillhör helt klart den älskande skaran.

Du då, ELLA - har du haft Poppys leende med dig under dagen?