På spaning efter den tid som flytt

Vad gör man när kärleken en lördag inser att hans jobbdator ligger kvar på hans en-dag-i-veckan-arbetsplats, som inte ska besökas på en vecka? Man åker på utflykt förstås! Först till kärastens skrivbord i Västerås och sedan t ex till Engsö slott och spanar efter den tid som flytt.

Byggt på 1740-talet, arkitekt Carl Hårleman (som även ritat Gävle slott)

 

Rum för litteratursamtal?

 

Lite läskigt var det allt att gå runt i slottet för i de vackra rummen var dockor utplacerade, som åtminstone en gång fick mig att hoppa till. Kanske förväntar jag mig att få se motsvarigheten till spöket på Canterville rassla runt i rum och salar. Men det är fint att för en liten avgift få strosa runt i slottet och i lugn och ro fantisera om de som levt här. En del har gjorts om genom århundradena men det är ändå ett välbevarat, stämningsfullt, slott som vackert släpper in solens strålar.

Men sedan är det skönt att landa i den egna tiden, i det fina kaféet som bl a serverar gudomligt goda biskvier. Lässällskapet är mycket riktigt På spaning efter den tid som flytt 2, som jag återkommit till efter en alldeles för lång stunds uppehåll.

Jakten på evig ungdom avslutad

En sådan här loj lördag borde jag väl kunna samla mig till att läsa ut klassikern som (för)följt mig sedan förra helgen - Dorian Grays porträtt av Oscar Wilde. I en fåfäng ansträngning att öva min engelska köpte jag den i originalspråk i London för tre år sedan. Den har blivit stående i hyllan. Istället valde jag att läsa den på svenska, så att den faktiskt blir läst. Och jag samlade mig verkligen; boken avslutades på förmiddagen på förstukvisten, i solen, invid humlen.

Däremot har jag svårt att samla tankarna kring innehållet, extra svårt kanske just för att det är en klassiker, en roman sedan länge utforskad och begrundad. Det är speciellt att läsa sådan litteratur, och det är den jag just nu med extra förkärlek ägnar mig åt. Tittar bakåt istället för att upptäcka nytt. Så kan det vara.

Dorian Gray offrar sin själ för att för alltid vara den unge sköne man som avbildats på porträttet. Han lever för njutningen, för stunden medan människor han möter offras, precis som hans själ. Så en dag upptäcker han att porträttet ändrar skepnad, minspelet uttrycker Dorian Grays själ - och i det finns ingenting vackert. Påhejad av Lord Henry, som till en början har stort inflytande på Dorian Grays ageranden, begår huvudpersonen den ena hemskheten efter den andra vilket allt eftersom uppenbaras för läsaren - och avspeglas i porträttet. Men kan detta vara för evigt? Har Dorian Gray verkligen lyckats med att nå evig ungdom? Och vad händer om hans verkliga jag, hans själs uttryck, blir känt för andra?

De snärtiga replikerna och smartheten är väl något av författarens signum och det finns rikt av dessa här. Men historien i sig, med sina frågor om liv och död, om vad som verkligen är värt något, är allvarlig. Berättelsen tar ibland oväntade vändningar, men det blir snart klart för läsaren att Dorian Gray kanske inte tänkte helt rätt när han sålde sin själ för evig ungdom. Dorian Grays porträtt är en hållbar klassiker som till skillnad från sin huvudperson behållit sin inre fräschör.

Det blev förresten helt improviserat ett Oscar Wilde-tema här hos Hermia. För någon vecka sedan visades filmen The importance of being earnest på Svt, efter en pjäs av Oscar Wilde. Den såg jag och gillade.

Resultat av kokboksläsning

"Potatiscurry med saffran och spenat" en rätt som är snyggare i boken men som även på min ostylade tallrik är färggrann och - inte minst - fantastiskt god. Kuberna är halloumi. Rött vin passar fint till. Kokboken visade sig vara finurlig, underhållande och med oförutsägbara nästan erotiska matbilder. En riktigt snaskig bok att bläddra i och laga ur.

Toppar middagen med Råttatouille på tv.

Nu stämplar jag ut för idag*

och åker till Sparven (Gävles trevligaste kafé?) och blädderläser Lotta Lundgrens Om jag var din hemmafru. Gillar särskilt undertiteln - "eller hur man får en vardag att smaka som en lördag".

Lite lyxlir ibland. Det är ok, eller?

*Vi är visst flera som stämplar ut...

Undrar du vad jag gör på jobbet?

Just nu planerar jag, tillsammans med andra, hur utdelning av 4000 exemplar av Agnes von Krusenstjernas Fattigadel ska gå till. I boken finns en av de mest intressanta Gävleskildringarna, skrivna av en av de mer intressanta författarna. Läs själv vad Gunilla Kindstrand skriver i Gefle Dagblad, som delar projektet som heter Gävle läser Agnes, med bibblan.

Den 17 september släpps de första böckerna i specialutgåvan - från Gävles bibliotek till nya ägare. Och har du vägen förbi Gävle kanske det finns en även till dig...

Så, nu vet ni vilken som blir den mest tummade boken hos Hermia  framöver.

Minns två systrar

Apropå stil och mode kom jag att tänka på systrarna Beatrice och Evangeline, modiga grundare av The House of Eliott. Jag var en trogen och mycket förtjust tittare då på 90-talet och har sedan sett om en del. Särskilt minns jag ett avsnitt i den första säsongen där min favorit Evie under en utomhuskonsert inspireras av Chopins nocturner till att skapa en kollektion. Midnattsblått är den självklara färgen. Jag minns handen som sveper över tyget, beströr det med pärlor. Minns hur väl själva glädjen och tillfredsställelsen i att skapa gestaltades.

Teve-serien var själv ett konstverk med sådan känsla för detaljer och miljöer. Varje vecka förflyttades jag från min trista vardag till just det sprudlande och kreativa 20-tal som Bea och Evie levde i.

Stiligt

Förlåt mig. Jag är nog lite exalterad av Stockholmsbesöket. När jag åkte dit, lite före min man på fredagen, var jag inställd på svettiga lätt ångestfyllda besök i olika affärer i syfte att fylla ut garderoben med något fint inför hösten. Det blev precis tvärtom - lustfyllt och roligt. Glatt leende traskade jag mellan butikerna och shoppade med ögonen. För det kostar ju faktiskt inget att titta och att med egna ögon se och känna material, se snitt, skärningar och fall det är riktigt roligt. Bra sydda kläder är konst, men konst jag sällan bär för priserna är inte bibliotekarieanpassade. Jag ägnade mig åt att frossa i framförallt svensk design som Filippa K, Hope och Dagmar. Så skräddat, vackert, i vissa fall ljuvligt lent. Sen känns det lite beiget att se kopiorna hos de billigare ställena, se snitten gå förlorade.

Filippa K 2011

Hope 2011

Så jag hade min egen modefredag, efter att modeveckan avslutats och Guldknappen delats ut till Dagmar (Boktokig rapporterar från den galan). Fast jag är mer intresserad av det tidlösa och hållbara snarare än av modets och trendernas snabba flykt. Idag intervjuas Susanne Ljung, som bl a leder Stil i P1, i DN:s söndagsbilaga. Hon verkar klok och smart och säger bra saker - hon "trampar djupt i ytligheterna" och det gillar jag. Och så är hon stilig i sig själv också, sofistikerad, ren. Själv ser jag mest ut som en tantflicka. Men det yttre stämmer inte riktigt överens med det inre.

Historisk vandring

Nog är jag en bakåtsträvare allt. Konsten jag föredrar är inte den med ordet "kn***a" i titeln som på Galleri Mejan, utan den äldre. Litteraturen jag föredrar just nu är inte den nyutkomna, istället dyker jag med huvud före ned i den äldre bokliga skatten. Film ser jag nytt, teater ser jag nytt. Men det mer klassiska ligger mig närmast just nu.

Så när vi lämnar Siri Derkert-utställningen för att se en del av Moderna museets fotosamling är det nog mest jag som styr oss förbi det nutida fotot, för att välja salen längre in med foton av bl a Irving Penn, Christer Strömholm och Robert Capa. De flesta fotografierna här är från en tid innan fotot blev digitalt och innan kameran blev något du dagligen bär med dig i fickan. Det går så lätt och snabbt i dag att förmedla världshändelser, ett tryck på mobilen bara så... Men så finns det foton som etsat sig fast, foton som är kanske de enda som skildrar en viss händelse. Unika. Kanske konsumerar vi idag bilder och information snarare än att beröras av den och verkligen se?

Ett annat resmål är Rönnells antikvariat på Birger Jarlsgatan som jag inte besökt tidigare. Det måste ju vara himmelriket för både litteraturen och dess läsare! Så fint och rikt. Här kan man botanisera länge i hyllorna bland nytt och gammalt. För att få lite struktur på mitt flanerande där söker jag upp bokstäverna B, K, J, W, M vid P hittar jag Noveller av Marcel Proust som på grund av ett visst slitage visar sig vara ett riktigt fynd. Noveller alltså, skrivna före hans romanverk. Fina i en liten nätt volym från 1950.

Starkt och egensinnigt

En hållpunkt så här efter semestern har varit att åka till huvudstaden snarast möjligt - för att hinna se utställningen med Siri Derkert (1888-1973) på Moderna museet. Det är en samlingsutställning med verk från hela henne konstnärskap. Jag märker att jag har lätt att fastna i det biografiska - för att se hur livet hänger samman med konsten, och för att tiden för kvinnan är så intressant. Det hände så mycket, samtidigt som så mycket fortfarande inte var tillåtet. När Derkert vistas i Paris, i sin ateljé på Montparnasse, och senare i Alger har hon ännu inte rösträtt. Det finns en så stor framsynthet i den svenska konstnärskrets hon lever i, som är de före den nordiska tiden. Men jag undrar vilka hon träffade där i Paris - Sigrid Hjertén t ex var de inte där ungefär samtidigt? Eller var kretsarna inte så vida?

Det är varierande verk hon skapat, det är fint se dem samlade på ett så här storslaget sätt. I Alger avbildas miljöer och människor:  Jag undrar hur många av dagens konstnärer som reser ut på det sättet, för att möta det okända. Det var annorlunda då tänkte jag. Här finns skisser av både maskeradkostymer och modekläder - gjorda i samarbete med Valle Rosenberg. Derkert får tre barn med två män, Rosenberg är den ene, barnen hålls först hemliga för släkt och vänner. Livspusslet då var extremt svårt att lägga. Av barnen blir konst, tavlor, skönt befriade från det rosenkindade söta. Här är barnen mänskliga med ibland groteska uttryck. De är levandegjorda och uttrycksfulla.

Här finns collage präglade av konstnärens samhällsengagemang som bl a förde henne till Fogelstadgruppen som Ulrika Knutson skrivit så bra om och som jag läst. Också här undrar jag över vilka andra hon träffade, Sara Lidman t ex? Och så finns förstås mastodontverket i betong, för evigt (hoppas jag), i Östermalmstorgs tunnebanenedgång där människor som betytt något - för Derkert och för världen finns representerade. Här i rikemanskvarteren, vänsterns kamp.

Bildmaterialet är rikt, en allvarligt blickande reslig kvinna, en stark självsäker konstnär och mot slutet en stridbar lite barsk dam som varit med om ett och annat. Stark och egensinnig, så tänker jag både om Derkert och om hennes konst.


Kulturdelen om utställningen.

Två stjärnor i en

Det är kulturfestival i Stockholm, men istället för att stå framför en scen i kvällsregn tar maken och jag plats framför Stadsteaterns lilla scen. Vi ser Rikard Wolff som Maria Callas i en texttät föreställning, rösten har tagit slut kvar finns minnena från tiden på scenen, från kärlekar och från upptäckten. Det är en närsynt stjärna som möter oss, en hjältinna för oss glasögonormar, som talar till oss från sin våning i Paris.

Maria Callas, ett namn nästan synonymt med starka känslor, framträder för publiken på en behärskad scen som går helt i vitt. Det kontrasteras mot det drama som berättas. Camilla Thulin har designat kläderna, bland annat den välskräddade svarta spetsklänning som Wolff bär större delen av föreställningen, utan fåniga lösbröst. Jag gillar hur det enkla, men eleganta, hjälper berättelsen fram. Hur det tillåter skådespelaren att ta plats och träda fram men samtidigt ger en tydlig, flexibel ram. Jag gillar också att det är Maria Callas historia, och att den berättas av henne själv. Eva Stenson som har pjäsens andra roll, som ett slags assistent, är stum, deltar inte i någon dialog. Men finns där, ser sin arbetsgivare och beundrar kanske från distans.

Rikard Wolff har ju tidigare väckt svenskt liv i Edith Piaf och Barbara - nu har han iklätt sig rollen som ännu en självförbrännande stjärna och han gör det helt strålande. Mille grazie.


Kulturdelen om föreställningen.

(Efter att ha läst DN:s recension av Huset vid flon som hade premiär i fredags är jag glad att jag satt där jag satt och inte i salongen intill.)

Två dödade i svartsjukedrama - mördaren på fri fot!

Ungefär så ser nog löpsedlarna ut i den lilla spanska staden där Maria hamnar tillsammans med dottern Judith, maken Pierre och väninnan Claire. De är på väg till Madrid för att fira semester men avbryts av ett hätskt och intensivt regnande. Liksom många andra söker de skydd på ett av stadens hotell. Maria, som dricker alldeles för många manzanilla*, intresserar sig för mannen som är på flykt undan polisen efter att ha dödat sin unga fru och hennes älskare. När natten kommer lägger sig vännerna i hotellets korridor, när Maria inte kan sova står hon på balkongen. Därifrån ser hon en gestalt på taket - mördaren. Maria bestämmer sig för att hjälpa mannen att fly...

Det skulle kunna vara en rafflande, ganska enkel historia om några människor på flykt, där hotfulla situationer uppstår och mördaren hotar med sin revolver. Men Marguerite Duras bygger upp stämningar och spänningar mer skickligt och subtilt än så. Medan regnet öser ned, poliserna patrullerar runt hotellet uppstår spänningar i den lilla gruppen vänner. Mellan vackra Clarie och Pierre för att vara exakt. Dramat i den egna gruppen är romanens egentliga fokus, och det som verkligen påverkar dem. Marias intresse för mördaren är drömmen om en väg ut.

Flera gånger får jag tänka till. Är det en jag-roman? Nej, det är det inte. Men det känns så. Den svikna Maria som tvingas se på hur Pierre och Claire, dessa rimmade namn, faller i varandras armar, ser åtrån mellan dem växa. På något sätt skugglikt sätt skildrar Duras Maria och hennes outtalade vånda. Det är en riktig kortroman, men omfångsrik och tät ändå. Halv elva en sommarkväll heter den.


Jag gillade även De små hästarna i Tarquinia.

*Något slags sherry.

Bloggen om boken om

Det är nästan lättare att berätta om vad Axel Munthe (1857-1949) inte skriver om i klassikern och storsäljaren Boken om San Michele (1929). Han skriver inte om sin tid som Drottning Victorias husläkare (skulle vi väl säga idag) och vän, inte heller skriver han om sina fruar, han skriver heller inte speciellt mycket om sina vänner i Paris svenska konstnärskretsar.

Det han faktiskt skriver om är en blandning av allehanda ting. Han skriver om sin insats som läkare vilken för honom både till rika damer i Paris och till det av koleradrabbade Napoli, han skriver så klart om sin dröm om att få sätta bo på den lilla ön Capri, han skriver om sin stora kärlek, passion, till alla sorters djur, han skriver om människor han mött, om märkliga sammanträffanden, om en duell, om småtomtar i Lappland och om flera strapatser. Det är alltså en rik bok, full med skrönor och fantastiska berättelser. Av Bengt Jangfeldts efterord förstår jag att författaren inte alltid håller sig till sanningen, men det har inte det minsta betydelse för det är inte för sanningshalten skull jag läser.

Doktor Munthes inställning till sin egen gärning är ödmjuk och ibland förringande, som när han framhåller sin endast lilla kunskap på det medicinska området, som vore hans handlingar som läkare utförda efter gissningar. Men han är modig, testar nya metoder - ibland går det bra, ibland inte. Munthe tycks trivas bättre bland djur än människor, och han är hellre hos fattiga än rika. I sitt kontinentala liv söker han det enkla livet snarare än la dolce vita. Han har svårt att hålla i pengar - inte för att han slösar men för att han väljer att hjälpa de verkligt behövande, oavsett om de kan betala för sig eller inte. Han får till sist möjlighet att bygga sitt hem på Capri, där han blir vän med ortsbefolkningen.

Jag tror det är svårt för oss 2011-tals människor att förstå vilken storhet Axel Munthe måste ha varit. Han kom att röra sig i de inre, högre, kretsarna och avled på Stockholms slott. Men det som imponerar på mig är snarare de stora gärningarna för de små, som när han köper ett berg - för att skydda de småfåglar som håller till där från att bli skjutna av de mindre djurvänliga människorna.

Mrs B skriver i en kommentar till ett tidigare inlägg, när jag nyss börjat att läsa, att jag läser en av världens bästa böcker. Jag är beredd att hålla med!

Kärlekssorg i Cherbourg

Inspirerad såg jag ikväll äntligen den franska filmen Paraplyerna i Cherbourg från 1964 med en ung Catherine Deneuve i den kvinnliga huvudrollen. Vilken film! Färgrik, dramatisk, romantisk och hjärtkrossande. Nästan lika överraskad som jag blev när jag upptäckte att ALLT i Venedig sker på vatten blev jag när jag insåg att ALLT i filmen sägs med sång. Fin film!

Det unga kärleksparet planerar framtiden tillsammans. Sedan blir mannen kallad ut i krig.

Ordens onyttiga påverkan

Knappt har jag läst orden
"Konfektätande är hos Agnes von Krusenstjerna nästan en rit, en av livets högsta njutningar, tecknet på absolut välbefinnande och balans."
förrän jag snattat en chokladkaka av maken.

Boken jag läser ur är skriven av Olof Lagercrantz.

Färgernas tid väntar

Imorgon är det slut på den här sommarens lata dagar. Med mig till hösten tar jag vackra minnen av skånska landskap, spelkvällar, lässtunder, trädens sus och vågors brus och en outläst På spaning efter den tid som flytt 2. Väntar gör utställningar, halvfartsstudier, träningspass, filmer, böcker, vackra färger och allmänt höstmys etc.

Det är gott att leva. Låt flera leva, genom
Rädda barnen
t ex

Äppelkrig

I väntan på att äpplena ska mogna och regnet ska strila klart ser jag tillsammans med kärleken en till Hasse å Tage film - Äppelkriget från 1971. Det blir också ett återseende av semestervyer eftersom den är inspelad på Österlen. Ett Deutschneyland ska byggas och de vackra trakterna plånas ut. Detta får inte ske! Genom klurighet, magi och med hjälp av stora och små vänner motarbetas förslaget av några som värnar det fina som finns. Här finns lite Harry Potter, lite Kung Arthur och mycket samhällskritik och en hel del Evert Taube. Det mynnar ut i en varm, underhållande och tänkvärd film skapad med stor kreativitet. Passar utmärkt en sådan här plaskvåt dag. 

 

"San Michele, San Michele, ljöd det som ett eko inom mig"

Titta vad maken förde med sig till det gemensamma boet

I mer än fem år har jag sett den stå där i hans del av hyllan, och tänkt att ska jag läsa den vid tillfälle. Och nu har tillfället kommit! Är mitt i boken ungefär och läser glupande - oavsett om det handlar om kolerans Neapel, kärleken till djuren, botandet av fina damer, eller någon ungdomsförsyndelse - för doktor Axel Munthe är en härlig berättare trots att han enligt ett av sina förord berättar att han inte alls vill bli författare.

I november hoppas hoppas jag på att få komma till Capri och San Michele , jag håller tummarna för att jobbet ger mig ledigt. Förra sommaren besökte jag Hildasholm där Munthes fru huserade, jag får inte riktigt ihop bilden av den frånvarande maken med den man vars ord jag läser. Men han är ännu en ogift man. Nu ska jag läsa vidare och njuta av semesterns sista timmar.

7.07 vackra minuter att avsluta kvällen med

Här spelar Apollon Musagete inte det Mozartstycke jag hörde igår men något annat mycket fint, Kejsarkvartetten av Joseph Haydn.

Men in black - eller kammarmusikfestival i Sandviken

Ut ur den mörka bilen kliver fyra yngre män i svarta kostymer och svarta solbrillor. De visar sig vara medlemmarna i "Apollon Musagete", den polska stråkkvartett som inleder torsdagskvällens första konsert på Kammarmusikfestivalen i Sandviken. Det är tredje året i rad som vi, min käre och jag, avslutar semestern med ett besök här. Det är hög klass på festivalen och vi har varje gång blivit glatt överraskade av just kvaliteten och det blandade urvalet av musik.

Kvällens favorit för min del blir just "Apollon Musagete" som med stark känsla och inlevelse framför Mozarts Stråkkvartett i D-dur K 575. De där siffrorna säger mig egentligen ingenting, men är bra att ha om jag vill finna rätt på stycket igen. Sedan hör vi, liksom förra året, Olle Persson sjunga Schubert med Mats Widlund vid pianot. Vilken sångare han är! Jag skulle gärna höra honom i en större roll på någon opera nära mig. Efter pausen vankas bl a mer Schubert av den svenska trion ZilliacusPerssonRaitinen som spelar en ofullbordad sats (men inte Den ofullbordade, förstås). Kvällen avslutas sedan dundrande av pianisten Irene Veneziano, en ung stjärna, som verkligen väcker liv i flygeln med ett stycke vardera av Granados och Saint-Saëns.

Vi går därifrån lätt upprymda efter att ha hört så verkligt storartad musik, imponerade av vad Sandviken ger oss. Men det är med viss sorg jag tänker på hur vi som är 35 respektive 39 år drastiskt sänker medelåldern som, som vanligt i de kulturella sammanhang vi rör oss i, är närmare +60 (70?). Vad händer med (fin)kulturen i framtiden? Kommer vi om än så där 20-30 år att möta våra jämnåriga i konsertsalar och teatersalonger eller är det bara i storstaden (fin)kulturen kommer att leva vidare - eller är det framtidens undergroundkultur? Hur som helst jag fortsätter ansluta mig till de grå håren, väl medveten om att mina egna är på stadig tillväxt.

Kammarmusikfestivalen
2009
2010

En inre och yttre resa i Italien, Indien och Indonesien

Som en pickande höna virrar jag efter guldkorn att läsa, i min egentligen ganska motvilliga paus från Proust. Till min förvåning fastnar jag hos Elizabeth Gilbert och Lyckan, kärleken och meningen med livet. Eftersom jag i likhet med författaren älskar Italien (maten! kulturen! språket!) har jag tidigare läst lite i början av boken, men inte avslutat. Hon börjar sin resa i Italien på jakt efter njutning och ett återhämtning efter en uppslitande skilsmässa och ett till havererat förhållande. Sedan fortsätter hon till Indien för några månaders liv i ett ashram och vidare till Indonesien, Bali, för att möta en medicinman. Hennes inre resa är förstås större än den yttre. Hon strävar efter i tur och ordning njutning, fromhet och balans.

Hennes resa beskrivs på ett så öppet och som det känns ärligt sätt vilket gör att hon river ned muren mellan dem yttre masken och det inre livet. Det är en svår resa hon gör och hon kommer inte alltid överens med det hon utsätter sig för. Förutom att dela författarens strävan efter ett bättre, renare och hållbarare liv med full acceptans för det egna jaget, tar läsaren del av de insikter hon gör eller får sig till dels via människor hon möter. Det författaren skildrar är inte något ytligt sökande efter lyckan utan en önskan att möta gud, att finna helhet och kanske helighet i sitt liv. Det är en allvarlig längtan, djupast i hjärtat. Dessutom är hon fantastisk på att beskriva hennes yttre njutningar -  t ex de italienska - maten och språket.

Svampen här är som stora tjocka sexiga tungor, och den lufttorkade skinkan ligger draperad över pizzorna som tunna spetsslöjor över tjusiga damhattar.

T o m jag som inte ätit kött på över 10 år överväger att åka dit på stört och äta allehanda djur.

Jag gillar Elizabeth Gilbert riktigt mycket, faktiskt. Hur olika vi än är så har  vi en del saker gemensamma, som ett fattat val eller livsinriktning, sökandet efter balans och viljan och längtan efter att vara på resande fot - och kärleken till Italien. Jag tror det här blir en bok som jag återkommer till, bläddrar i läser stycken ur. Kanske var detta precis vad jag, i min rastlöshet, behövde läsa.

Elizabeth Gilbert har talat om kreativitet här hos TED

Proust, Patiens, Saramago

Där inget fel på Marcel Proust, absolut inte! Felet finns hos hans läserska som så här under semesterns sista vecka är alldeles för rastlös för hans vindlande meningar, berättelsens stilla rörelse. Fast jag borde vara i samma flöde och lugn, och det oroar mig lite att jag inte är det. Hur som helst. Under turen till stugan på ön vilar jag lite från boken.

Istället tar jag upp ett tidsfördriv jag inte ägnat mig åt länge. Än har den inte gått ut, men oj vad det är svårt att sluta. 

Och så läser jag faktiskt en annan bok, en mycket kortare men språkligt nästan lika vacker. Det är José Saramagos självbiografi Små minnen som gavs ut i original 2006, några år innan han gick bort. Jag läste för några år sedan, antar i samband med Nobelpriset, Alla namnen som jag tyckte mycket om. Men sen har det inte blivit något mer. Så till min stora glädje valdes biografin som nästa bok i litteraturcirkeln jag är med i, och jag fick en angenäm anledning att åter bekanta mig med författaren. Små minnen får mig att tänka på Torgny Lindgrens Minnen - det är något i stilen och i förhållningssättet till just minnena. För hos Saramago omvärderas minnesbilder, han ändrar sig ibland, är osäker på vad som egentligen hända. Det är hans barndom som i första hand berättas - gator han bott på, vänner, grannfamiljer men också om hur samhället och levnadssättet förändrats över tiden. Den äldre mannen ser tillbaka på sitt yngre jag. Mycket handlar om hans tillkortakommanden eller om tillfällen när han förödmjukats. Och det är väl så vi fungerar, vi ägnar mycket tid åt det som inte fungerade, det som inte var bra. Det står inte ens en Nobelpristagare över.

Jag tycker mycket om det jag läser som är fragmentariskt och hänförande skrivet. Riktigt besviken blir jag därför när jag vänder blad och inser att berättelsen är slut. Att jag inte får ta del av några fler små minnen, de minnen som i backspegeln var livet.