söndag 27 december 2009

Ingen frid i julläsningen

Julen är i sin mesta ursprunglighet en kärlekens och fridens högtid. Det har inte avspeglats det minsta i böckerna jag läst under december månad. Tvärtom har de kantats av katastrofer av det kollektiva eller personliga slaget. Läsningen har trots det varit lättsam. Något jag funderat på är hur fienden skildras och hur katastrofen används berättartekniskt.

Joseph O'Neill låter i sin roman Nederland terrorattacken, 9/11, vara en direkt katalysator för händelserna som följer. Den berör personligen de människor författaren skildrar och griper in i deras liv genom att splittra familjen. Berättelsen kommer sedan att handla om hur personen inleder en bekantskap med en ska det visa sig opålitlig entreprenör. Cricketen blir så det regelsystem de har att hålla sig i efter att världen och familjen rasat samman.

För att tillfredsställa suget efter fluffiga karameller läser jag Jane Greens 39-års krisen som på ytan är en kreation i rosa. Men även här är katastrofen utgångspunkt för händelserna. I en terrorattack omkommer Tom vilket får till följd att vänner som inte träffats på många år återförenas och fortsätter att påverkas av den döde. Det är en lättuggad bok, helt rätt i sin genre.

I Paul Austers Mannen i mörkret finns 9/11 i bakgrunden men vi mötet mannen som efter en bilolycka ligger i en säng i sin dotters hus och väntar på att återhämta sig. Under tiden och för att fly den grymma verkligheten hittar han på berättelser (som är minst lika obehagliga som livet omkring honom). Den Auster jag känner sedan tidigare hade vridit den här historien varvet runt men innan den biter sig själv i svansen bromsas berättelsen upp och mannens fantasier läggs åt sidan för att istället ge utrymme för dotterdottern. Hon i förvirrad sorg efter att fästmannen dödats i kriget mot terrorismen. Den personliga katastrofen har ursprung i den kollektiva men det är den personliga berättelsen som skildras, eller som huvudpersonen i det längsta undviker att berätta.

Håkan Nesser låter den personliga tragedin drabba huvudpersonerna i romanen Maskarna på Carmine Street som tycks utväxt ur Austerland. Efter att den 4-åriga dottern försvunnit flyttar författaren Eric tillsammans med sin fru från det okända landet i Europa till NY. Ett nytt liv ska ta sin början, i bestört saknad efter dottern, mysteriet växer när Eric börjar tvivla på sin hustrus göranden. Som sig bör finns den en knut som ska lösas upp, den styr Nessers romanupplägg. Jag kan dock inte låta bli att undra varför Nesser låter historien koka över som den gör. Stopp det räcker. Tänker jag.

Mary Ann Shaffer skriver i romanen med den krångliga titeln Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap om några människor på kanalön vid tiden strax efter andra världskriget. Romanen är skriven i brevform där en författare av en händelse kommer i kontakt med ett litterärt sällskap på ön, skapat under tyskarnas ockupation av ön. En livlig brevväxling växer fram mellan författaren och de boende på ön, hon blir alltmer personligt involverad i deras liv. Denna lättsamma berättelse har inslag av mörker då den också gestaltar vistelser i förintelseläger men är ändå tyvärr ganska lätt glömd. Fienden som i det här fallet är de tyska soldaterna ges här ansikte och får av författaren viss empati. Det inleds till och med relationer mellan soldater och ö-bor. Fienden har mänskliga drag. Och det här har jag funderat lite på, utan att dra några stora (eller små) växlar på temat efter bara dessa böcker. Samtidens terrorister är i litteraturen ansiktslösa. Det byggs ingen bro mellan förövare och offer på det sätt som sker i Shaffers roman. Situationen är en annan - angreppen kommer hastigt, soldaterna är inte synliga på gatan. Striden pågår samtidigt långt borta på andra gator, i främmande icke-västerländska miljöer. Kanske måste tid passera, distans skapas innan berättare kan skapa flerdimensionella möten med fienden. Om det nu finns något intresse i att lära känna fienden.

Julhelgen ägnas slutligen åt en roman jag valt enkom för att den utspelas under 20-talet, Dimmornas hus av Kate Morton. Även här finns kriget, det första världskriget, med. Men framförallt är romanen ett melodramatiskt familjedrama. En historia jag lika väl hade kunnat vara utan. Motreaktionen efter den senaste tidens läsning (även om jag varmt rekommenderar Auster och O'Neill och lite svalare Nesser) låter inte vänta på sig. Snabbt, i desperation, skriver jag ned romantitlar och författare jag verkligen inte vill ha olästa eller som jag vill läsa mera av.

Det skulle kunna vara läslistan från helvetet men är ett läsarmanifest, en påminnelse, om litteratur som överlevt, som inte är förslappad utan anstränger sig för mig som läsare. Till listan läggs också den utsökt utvalda julklappsboken från Vixxtoria. Det är inte vid bibliotekets nyhetshylla jag kommer att hittas nästa år, snarare i magasinets dunkla vrår. Detta förstås när jag inte sitter uppkrupen i fåtöljen med en "dammig" klassiker i handen.

10 kommentarer:

  1. Ingen dålig lista du, jag känner att jag inte har läst i närheten av lika mycket, december blev ett riktigt bottennapp på läsfronten.. trodde det skulle bli mysiga stunder i soffan, men blev mest drömmar om mysiga stunder i soffan. Däremot en hel del bakat och fejjat så jag ska inte klaga.:)

    SvaraRadera
  2. Det är så intressant att läsa hur du tänker kring olika böcker. Jag skulle önska att du skrev ännu mer om Austers bok, naturligtvis ;) (men bara om du känner för det förstås). Gott nytt år! /Therese

    SvaraRadera
  3. December blev visst en läsrik månad... hoppas du får de efterlängtade mysiga stunderna i soffan, Bokomaten!

    Roligt att du tycker så, Holly Hock! Tror inte jag skriver något mer inlägg om Austers bok - men den skiljer sig från de andra jag läst. Även här en man som fabulerar där en del av handlingen sker i hans huvud men Auster låter det inte ta över romanen vilket jag förväntar mig när jag läser. Istället blir det en stark skildring av i första hand relationen mellan huvudpersonen och hans barnbarn. Boken är inte sämre än de andra jag läst men annorlunda. Enklare på så sätt att berättelsen inte vävs vidare så den biter sig själv i svansen, samtidigt som relationerna i boken känns på något sätt djupare.

    SvaraRadera
  4. Romanen "Nederland" blir jag mycket intresserad av. Jag tyckte mycket om att läsa dina tankar om den. Jag har sett titeln och funderat... nu tror jag att jag funderat färdigt.Jag känner att jag vill läsa den. Det känns som om det har varit mycket som kretsat rung katastrofer den senaste tiden- både på Tv (tsunami-program) och i litteraturen (9/11).

    SvaraRadera
  5. Dimmornas vad den nu hette, har ja kollat på hundra gånger och tänkt läsa. tror du att den är nåt för mig? författaren kommer med en ny i dagarna. ska nog börja med den eftersom maken beställt den via bokklubb. har vårens böckerkatalogen kommit än? jag trodde jag hade beställt men hittade talongen under skrivbordet häromdagen.
    Gott nytt och så ses vi snarT 1

    SvaraRadera
  6. Ja, visst påminns vi om katastoferna som varit så här vid decenniesummeringen. Samtidigt är 9/11 intressant som utgångspunkt för romaner.. Intressant blir det att höra vad du så småningom tänker om Nederland, Ingrid.
    Dora - Vårens böcker har kommit. Vet inte om den var så mycket mer lovande än höstens? Minns inte riktigt vad jag antecknade från den som förslag till inköp... Jag funderar på om du, precis som jag, skulle tycka att Dimmornas hus är lite väl omständlig? Nu när jag skriver här försöker jag minnas vad den handlade om men redan några dagar efter att jag läst ut den är den verkligen höljd i dimmor ;-) Kanske var där lite för många trådar att hålla reda på. Åh vad jag ser fram emot att komma till byn!

    SvaraRadera
  7. Många tänkvärda böcker, låter det som. Jag håller helt med dig om att Nesser skruvar ihop sin historia på Carmine Street lite underligt. På många sätt hans språkligt bästa, tycker jag, men många bättre historier har han tänkt ut.

    I övrigt tänker jag på (när jag läserditt inlägg) hur intressant det är, det där hur man som läsare ser teman i det man läser, och hur böckerna man väljer liksom förvandlas därför att man läser dem före eller efter varandra. Det kan ju vara böcker där författarna inte ens har kunskap om varandras existens, och där intertextualiteten så att säga endast skapas hos läsaren. Sådana där läskedjor är såå oerhört intressanta, tycker jag.

    Auster kommer jag säkert att läsa så småningom, Nederland kanske. Det där potatissällskapet är kanske bättre än vad jag har trott, så om den boken kommer i min väg så kanske jag läser (Jag gav den förresten till min svägerska i julklapp, och hon gillar nog inte alls den typen av böcker som jag förstår på din beskrivning att det är... Jag skulle gett henne Jane Green i stället!)

    Om man ska välja tycker jag också att man ska läsa magasinerade böcker. Sannolikheten för att man hittar något bra där är nog större än bland nykomlingarna. Men allra bäst gillar jag nog en blandning. 15 % jättenytt, 15 % lite nyare (dvs från de senaste 5 åren), 15 % omläsningar och resten precis vad som kommer i min väg. Typ.

    SvaraRadera
  8. Vixxtoria: Ja, visst är det intressant när böcker länkas till varandra, samtalar m varadra i mig som läser. Min tematiska vinterläsningen var inte medvetet upplagd vilket kanske gjort att jag känt mig lite överraskad av böckernas till viss del likhet.

    Guernsey boken trodde jag mer om, vet inte om det framgår riktigt i inlägget (eller om det spelar ngn roll). En sådan där bok jag förstår att man gillar men som inte riktigt fungerade för mig.

    Min egen läsning har under året inte haft mycket till struktur. Typ.

    Tack för dina långa, innehållsrika kommentarer!

    SvaraRadera
  9. Tack Hermia!
    Om någon månad ska jag prata på Bokcafé Pilgatan i Umeå för Västerbottens-bibliotekarier (på avslutningsfesten för ett stort skönlitterärt projekt) om
    "Böcker som samtalar med varandra", dvs intertextualitet.
    Jag har nu gjort färdigt min boklista (som också innehåller några låttexter) och det har varit halva nöjet.
    Den senaste boken som kom med på min lista är Kerstin Ekmans helt fantastiska MORDETS PRAKTIK. Läs!!!
    Gissa, vilka romaner den romanen samtalar med .....

    lena kjersén edman
    önskar
    Gott Nytt Läsår!

    SvaraRadera
  10. Lena, någon gång hoppas jag våra vägar strålar samman - kanske på Bokkaféet som jag fortfarande inte besökt. Just befinner jag mig hos mina svärföräldrar några mil utanför Umeå, grunnar på om du är bekant med min svägerska som har samma yrke som jag fast här uppe. Ska höra med henne senare idag om om hon ska lyssna på dig. Temat för din föreläsning tycker jag, förstås, är intressant. Intertextualitet är spännande att upptäcka eller att själv skapa genom bokpratet inom. Mordet praktik kommer jag nog att läsa så småningom.. Lycka till på Pilgata!

    SvaraRadera

Tack för att du med din kommentar lämnar ett avtryck här!