Ingen frid i julläsningen

Julen är i sin mesta ursprunglighet en kärlekens och fridens högtid. Det har inte avspeglats det minsta i böckerna jag läst under december månad. Tvärtom har de kantats av katastrofer av det kollektiva eller personliga slaget. Läsningen har trots det varit lättsam. Något jag funderat på är hur fienden skildras och hur katastrofen används berättartekniskt.

Joseph O'Neill låter i sin roman Nederland terrorattacken, 9/11, vara en direkt katalysator för händelserna som följer. Den berör personligen de människor författaren skildrar och griper in i deras liv genom att splittra familjen. Berättelsen kommer sedan att handla om hur personen inleder en bekantskap med en ska det visa sig opålitlig entreprenör. Cricketen blir så det regelsystem de har att hålla sig i efter att världen och familjen rasat samman.

För att tillfredsställa suget efter fluffiga karameller läser jag Jane Greens 39-års krisen som på ytan är en kreation i rosa. Men även här är katastrofen utgångspunkt för händelserna. I en terrorattack omkommer Tom vilket får till följd att vänner som inte träffats på många år återförenas och fortsätter att påverkas av den döde. Det är en lättuggad bok, helt rätt i sin genre.

I Paul Austers Mannen i mörkret finns 9/11 i bakgrunden men vi mötet mannen som efter en bilolycka ligger i en säng i sin dotters hus och väntar på att återhämta sig. Under tiden och för att fly den grymma verkligheten hittar han på berättelser (som är minst lika obehagliga som livet omkring honom). Den Auster jag känner sedan tidigare hade vridit den här historien varvet runt men innan den biter sig själv i svansen bromsas berättelsen upp och mannens fantasier läggs åt sidan för att istället ge utrymme för dotterdottern. Hon i förvirrad sorg efter att fästmannen dödats i kriget mot terrorismen. Den personliga katastrofen har ursprung i den kollektiva men det är den personliga berättelsen som skildras, eller som huvudpersonen i det längsta undviker att berätta.

Håkan Nesser låter den personliga tragedin drabba huvudpersonerna i romanen Maskarna på Carmine Street som tycks utväxt ur Austerland. Efter att den 4-åriga dottern försvunnit flyttar författaren Eric tillsammans med sin fru från det okända landet i Europa till NY. Ett nytt liv ska ta sin början, i bestört saknad efter dottern, mysteriet växer när Eric börjar tvivla på sin hustrus göranden. Som sig bör finns den en knut som ska lösas upp, den styr Nessers romanupplägg. Jag kan dock inte låta bli att undra varför Nesser låter historien koka över som den gör. Stopp det räcker. Tänker jag.

Mary Ann Shaffer skriver i romanen med den krångliga titeln Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap om några människor på kanalön vid tiden strax efter andra världskriget. Romanen är skriven i brevform där en författare av en händelse kommer i kontakt med ett litterärt sällskap på ön, skapat under tyskarnas ockupation av ön. En livlig brevväxling växer fram mellan författaren och de boende på ön, hon blir alltmer personligt involverad i deras liv. Denna lättsamma berättelse har inslag av mörker då den också gestaltar vistelser i förintelseläger men är ändå tyvärr ganska lätt glömd. Fienden som i det här fallet är de tyska soldaterna ges här ansikte och får av författaren viss empati. Det inleds till och med relationer mellan soldater och ö-bor. Fienden har mänskliga drag. Och det här har jag funderat lite på, utan att dra några stora (eller små) växlar på temat efter bara dessa böcker. Samtidens terrorister är i litteraturen ansiktslösa. Det byggs ingen bro mellan förövare och offer på det sätt som sker i Shaffers roman. Situationen är en annan - angreppen kommer hastigt, soldaterna är inte synliga på gatan. Striden pågår samtidigt långt borta på andra gator, i främmande icke-västerländska miljöer. Kanske måste tid passera, distans skapas innan berättare kan skapa flerdimensionella möten med fienden. Om det nu finns något intresse i att lära känna fienden.

Julhelgen ägnas slutligen åt en roman jag valt enkom för att den utspelas under 20-talet, Dimmornas hus av Kate Morton. Även här finns kriget, det första världskriget, med. Men framförallt är romanen ett melodramatiskt familjedrama. En historia jag lika väl hade kunnat vara utan. Motreaktionen efter den senaste tidens läsning (även om jag varmt rekommenderar Auster och O'Neill och lite svalare Nesser) låter inte vänta på sig. Snabbt, i desperation, skriver jag ned romantitlar och författare jag verkligen inte vill ha olästa eller som jag vill läsa mera av.

Det skulle kunna vara läslistan från helvetet men är ett läsarmanifest, en påminnelse, om litteratur som överlevt, som inte är förslappad utan anstränger sig för mig som läsare. Till listan läggs också den utsökt utvalda julklappsboken från Vixxtoria. Det är inte vid bibliotekets nyhetshylla jag kommer att hittas nästa år, snarare i magasinets dunkla vrår. Detta förstås när jag inte sitter uppkrupen i fåtöljen med en "dammig" klassiker i handen.