Besök hos De Aderton

Det sägs att det är ljusare tider nu och kanske är det, som Lena K E skriver i en kommentar här nedanför, dags för Hermia att sticka ut nosen (åtminstone för en liten stund). Det är hur som helst svårt att inte formulera blogginlägg i huvudet efter söndagens besök hos parnassen:

En kär väninna försåg sig själv och mig med biljetter till Svenska Akademiens högtidssammankomst som infaller den 20 december varje år. Efter en halkig tur genom Gamla Stan till Börshuset och knöligt skobyte bänkar vi oss i Stora Börssalen. Klädseln för dagen är högtidsdräkt vilket om jag vore man hade inneburit frack. Nu har jag istället gjort som Lotta Lotass och köpt en högtidsstass i andra hand, en röd och kliande långklänning. Storögt tittar jag på de ca 500 personer som samlats för att övervara Akademiens årsavslutning. Gustav III har själv dirigerat föreställningen, placeringen av de aderton och dess åskådare. Och nog är det som på teatern.

Sikten är inte alldeles god men jag skymtar Kristina Lugn, skådar Peter Englunds nacke och Horace Engdahl i profil. Tyvärr ser jag inte herr Linde vars biografi jag blev så förtjust i men jag tror det är Katarina Frostensons vackra pagefrisyr som skimrar en bit bort. Den sistnämnda träffade jag dock på närmare håll på mitt bibliotek i mars.

Direktör Per Wästberg inleder genom ett finstämt tal som lovsjunger läsningen, litteraturen och biblioteket. Talet som bl a innehåller orden

Finns något mer hemlighetsfullt och lockande än alla dessa böcker som vänder ryggen till? De är övertäckta med tystnad, de pekar in i andra tidsrymder, de är rummets verkliga gäster och har kommit för att stanna. Inne i dem pågår lidelsefulla utforskande processer som verkligheten utanför inte orkar med.

Att äga en bok och aldrig återvända till den är för den verklige läsaren lika otänkbart som att ha en cd och bara spela den en gång. Det finns inga färdiglästa böcker, bara tillfälligt onyttiga. Redan John Webster skriver i förordet till The White Devil 1612 om ”de okunniga åsnor som besöker pappershandeln inte för att fråga efter goda böcker utan efter nya böcker”.

finns att läsa på Akademiens hemsida. Lotta Lotass kallas sedan in och håller sitt tal tillägnat företrädaren, juristen Sten Rudholm. Lotass hörde jag på en uppläsning i samband med att Borås debutantpris skulle delas ut, hon tog förstås hem priset med Kallkällan (2000). Det känns därför lite speciellt att nu höra henne på nytt.

Efter att bland annat ha hört Anders Olsson och Kjell Espmark läsa opublicerade texter och tagit del av Peter Englunds årskrönika är det dags att lämna salen. De kungliga avviker först.

Efteråt är trängseln som på krogen. Det fina folket kastar sig fram med nummerbricka i hand, en dam säger som förklaring till sitt knuffande "ursäkta men jag har en limousine som väntar", vilket hos mig framkallar lite fnysande fnitter. Vi har ingen väntande bil men kängor att kliva i och en mingelfest att gå till. Några mästerminglare är vi dock inte utan väljer att byta till jeans och pub. Inser efter att klänningarna åkt av att vi inte dokumenterat den högtidliga uppenbarelsen. Kvällen ägnas sedan åt att fundera över vilka alla vackra människor var. Tack C för en minst sagt annorlunda kväll!

Nu kan jag inte låta bli att tänka på vilka i min egen generation som kommer att ta plats i Akademien. Kanske kommer bordet i framtiden att kantas av namn som Khemiri och Stridsberg?

Från ett vintrigt Gävle hälsar jag GOD JUL!